Den japanska deckarscenen: Våldet sprider sig alltmer hos författarna i öster

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-1, Artikel

Av Kiyoko Johansson

För ungefär femton år sedan började en ny typ av kriminalromaner dyka upp i Japan. Det var svarta historier, tydligt influerade av utländska noir-författare som exempelvis amerikanen James Ellroy. En av dessa unga debutanter var Seishuu Hase. Hans debutroman Fuyajou (Staden utan natt, 1996) chockade japanska läsare. Hjälten i Hases böcker är av japanskt och taiwanesiskt ursprung och bekämpar en stridslysten kinesisk maffia i den brottsbelastade stadsdelen Shinjyuku i Tokyo. Hans romaner är våldsamma och innehåller en känsla av desperation och att de blivit omdebatterade beror till del på att de inte bygger på traditionella japanska värderingar, utan för in internationella sådana i handlingen.

Mangetsu Hanamura är en besynnerlig ny författare som också skriver mörka böcker, fyllda av våld och homosexualitet. I Warau Yamazaki (Skrattande Yamazaki) beskriver han vansinnet hos en maffiamedlem på ett sätt som gripit tag i inhemska läsare.  På senare tid har hans noveller blivit allt hårdare och våldsammare, men trots att de samtidigt blivit tunnare anses de litterärt sett vara högtstående.

På 1990-talet började också kvinnliga författare skriva hårdkokt fiktion (hado-boirudo). Natsuo Kirino vann Edogawa Rampo-priset för sin första roman i den stilen: Hoho Ni Kakaru Ame (Regn faller på kinderna, 1993). I den skapade hon en realistisk japansk kvinnlig privatdetektiv som hon gav namnet Milo Murano efter en av James Crumleys huvudpersoner – Milo Milodragovitch. På senare tid har hon också kommit med utmärkta renodlade spänningsromaner.

Yoshiki Shibata skriver en serie polisprocedurromaner med den lesbiskt lagda kvinnliga detektiven Riko Murakami i huvudrollen. Hon anses vara en bra berättare och hennes historier spänner från listiga mysterier med spänningselement till science fiction och rena skräckberättelser.

En av genrens bästa kvinnliga författare i Japan är Kaoru Takamura. Under första halvan av 1990-talet skrev hon om socialt missanpassade personer inblandade i allvarliga brott. Därefter började hon skriva en serie polisromaner med inspektör Yuichirou Gouda som centralgestalt. I en roman från 1988 beskriver hon – fritt efter ett autentiskt fall – hur verkställande direktören för ett stort företag kidnappats och hur detta hotar bolagets fortlevnad. Den blev en framgång, inte minst för att den typen av händelser anses vara ett stort problem i Japan.

Jiro Ikushima, som dog i oktober i fjol, var en av dem som på allvar beslöt sig för att det går att förlägga hårdkokta historier till japansk mark. Han var tidigare huvudredaktör för den japanska versionen av Ellery Queens Mystery Magazine. Han sade upp sig 1963 för att skriva sin debutbok Shoukon No Machi (Den skrämda staden, 1964) – en sann japansk hårdkokt, berättelse som samtidigt visade hans beundran för Raymond Chandler. Han anses ha inspirerat många senare japanska författare. Hans viktigaste böcker sägs vara en serie med privatdetektiven Sirou Shida, som dök upp första gången i Oitsumeru (Trängd, 1967). Med den erhöll han det viktiga priset Naoki Award.

De författare som debuterade på 1960-talet hade stor betydelse när det gällde att introducera den hårdkokta skolan i Japan och under 1970-talet blev genren mäkta populär.

I början av 1980-talet fanns det många författare som producerade hårdkokt fiktion av varierande slag. Flera av dem blev verkliga bestsellerförfattare: Kenzo Kitakata, Arimasa Osawa, Yoshinaga Fujita och Ryou Hara.

Kenzo Kitakata är en flitig man som fått ut över 100 böcker sedan 1970. De tidiga romanerna hörde hemma i den kultiverade mainstreamfåran och han började skriva mer ”mörkt” 1981. Han ligger bakom Ori (Buren) som många anser vara en av de bästa i sin genre. Den handlar om en man som ensam bekämpar både delar av den japanska maffian Yakuza och ett storbolag. Kitakata har också prövat på andra genrer, bland annat historiska romaner.

Arimasa Osawa har gjort sig känd en 1990-talsserie om Shinjyuku-polisen Sameshima, vars förnamn aldrig avslöjats. Han är en ensamvarg med hårda nypor. Dessförinnan skrev han 1989 Kouri No Mori, (Isskogen) om en privatdetektiv. Det är inte lätt att nå framgång i Japan med historier om privatdetektiver eftersom sådana är närmast okända hos allmänheten.

Yoshinaga Fujita böljade 1986 skriva om en japansk privatdetektiv i Paris. Hans bästa bok anses vara Koutetsu No Kishi (Stålriddaren, 1994), som handlar om en ung man som blir inblandad i en komplicerad konspiration i den franska huvudstaden 1936.

Ryou Hara däremot höll sig till typiska privatdeckarstories i Chandlersk anda. Hans debutbok Soshite Yoru Ha Yomigaeru (Och natten ger nytt liv, 1988) som handlar om en medelålders privatdetektiv har starka drag av Philip Marlowe. Hara har många anhängare i Japan men han producerar sig ganska sällan.

Det finns också andra hårdkokta författare som inte kan förbigås. Sådana är Gou Ousaka och Tatsuo Shirnizu som skriver berättelser om män som kämpar sig fram genom svårigheter. I Ousakas bok Kadisu No Akai Hoshi (Röd stjärna i Cadiz) jagar huvudpersonen en mystisk gitarr i Spanien under inbördeskriget där. Den har vissa likheter med Riddarfalken från Malta.

Tasuo Shimizu är en författare som lyckas blanda hårdkokta historier med en närmast lyrisk stil. Beundrare nämner särskilt Somuite Kokyou (Emot hemmet, 1985), där huvudpersonen undersöker mordet på sin bäste vän. Shimisus intensiva beskrivning av vänskapen och en vild natur imponerade på läsarna.

Men det finns också andra genrer än den hårdkokta som är populära i Japan. Den rena detektivromanen kom till landet på 1800-talet och 1889 började inhemska författare skriva deckare,

Men genren tog fart först 1923 i och med en bok av Edogawa Rampo.

Edogawa Rampo är en subtil japansk ordvits och en intressant transkription av namnet Edgar Allan Poe. Rampo (som egentligen hette Taro Hirai och levde mellan 1894-1965), Seicho Matsumoto (1909-1992) och Shizuko Natsuki är kanske de mest kända i en lång rad av otroligt populära japanska kriminalförfattare. Böckerna som skrivs förordar oftast ordning och reda och den roll myndigheterna spelar för att bibehålla detta.

Vid 1700-talets slut var utredaren i japanska berättelser om brott – knappast renodlade deckare – en magistratsfigur, ofta tillhörande någon domstol. Bland de äldre författarna förekommer inga pråliga privatdetektiver, inga vapen och vikten av att behålla ansiktet framhålls ständigt. Men de kan vara våldsamma, fast våldet utförs med fantasirika metaforer ljud, föremål och liknande. Antika svärd var under en period ofta använda som skrämselframkallande artiklar. Samtidigt kan en utländsk läsare lära sig mycket om japansk kultur och livsstil i dem.

Modernare författare inom genren var länge influerade av Poe, Collins, Dickens, Dostojevski and Doyle. Intresset för psykologi och motivation kom med Naoya Shiga och Kobo Abe, pseudonym för Kimifusa Abe (1924-1993). AkutagawasI lunden och Rashomon togs om hand av Akiro Kurosawa och blev film.

På 1950-talet började Seicho Matsumoto och andra författare införa social realism och socialkritik i sina verk. Det märks inte minst i Matsumotos berättelser om kommissarie Imanishi.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22