Den fattiges Mike Hammer

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Artikel

Av Bertil Falk

Freddy Winkler dök upp i Levande Livet #17/1950 och hans pappa var Gösta Rodin (1902-1982), regissör, manusförfattare och filmklippare med massor av celluloid på sitt samvete från 193l till och med 1947.

Det året tog nog filmjobben slut för honom, vilket kanske förklarar varför han 1949 kom med deckaren Mord i närbild på Bonniers. Det var nog det som föranledde Levande Livet att engagera honom att skriva om en svensk, tuff, storvuxen 90-kilosdeckare, som döptes till Freddy Winkler och som iförd den berömda vita regnrocken, en uniform ärvd från hårdkokta kollegor i USA, inte minst på vita duken.

Det handlar om noveller författade med en flyhänthet som riktigt känns i ögonen när man läser dem. Det märks att författaren varit med i svängen tidigare. Det är mycket jargong, ibland kul och träffsäkert, ibland …nåja, allting görs ju för sin förtjänsters skull och inte för sina bristers. Freddy Winkler gör sitt bästa för att vandra i de hårdkokta föregångarnas fotspår, men är ändå lite för mycket helylle för att kunna mäta sig med treenigheten Sam Spade, Philip Marlowe och Mike Hammer. Fattiglappens Mike Hammer så till sägandes.

Berättelserna är i allmänhet inga problemdeckare utan handfasta actionrullar där före detta boxaren Freddy Winkler får användning för sin upper cut and Torshammare. Redan i första avsnittet dyker Freddy upp i Chicago för att på uppdrag av föräldrarna hämta hem en överklasspåg som inte ville åka hem till gamla Svedala.

Freddy fixar saken, men blir själv kvar i USA i novell efter novell, men han flyttar över sin verksamhet från Chicago till New York.

Visst fanns det narkotikaproblem i Sverige 1951, men jag skulle gissa att USA upplevdes som en bättre bakgrund för marijuanasmugglare och skumma italienare. De etniska fördomarna står som spön i backen i beskrivningen av de slemma skurkarna. Det är lättlästa skrönor. Som bäst är Rodin lättsamt underhållande, som sämst överdrivet jargongig utan Hammer-snits.

Att det var Bertil Hegland som fick i uppdrag att illustrera Freddy Winklers äventyr borde vara ett plus, men trycket i Levande Livet var på den här tiden inte det bästa. Jag har en känsla av att Heglands illustrationer inte riktigt kom till sin rätt.

En hjälte ska alltid introduceras. Freddy Winkler presenteras raskt får läsarna genom att kommissarien vid Chicago-polisen Per Edvin Andersson läser upp ett rekommendationsbrev han fått från Sverige.

Där heter det med flyt i språket att Freddy Winkler ”är väl stor till växten för att vara en idealisk privatdetektiv, då han väcker för mycket uppseende.

Annars är han bra: kvick i huvudet och i nävarna, nyfiken, orädd, väluppfostrad, med en naturlig förmåga att umgås med alla möjliga slags människor – inte minst vackra flickor!

Han har många talanger som passar bra i Chicago. Men spela inte poker med honom!” Kanske inte några jättehöjdare, men det går att välja några hyfsade skrönor och återutge dem.

 



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22