Deckarrealism vs. Deckarfiktion

Mar 12th, 2010 | By | Category: 2004-4, Artikel

Av Bertil Falk

När en av den hårdkokta deckarskolans främsta företrädare, Raymond Chandler, 1944 kom med The Simple Art of Murder (Mordets enkla konst), slog en av de främsta företrädarna för problemdeckaren med omöjliga brott bakut.

För John Dickson Carr hade mycket bestämda åsikter om vad som är tillåtet och inte tillåtet. Hans litterära smak var minst sagt begränsad. Han tyckte illa om Marcel Proust och James Joyce. Han formligen avskydde Dostojevskij, Tjechov och Tolstoy. Med tanke på Tjechovs utomordentliga kriminalberättelser kan det te sig egendomligt, men Carr såg antagligen Tjechov som ett exempel på en författare som i likhet med Chandler företrädde realismen. Det han reagerade mot hos Chandler var nämligen att denne ansåg att ett mord måste vara realistiskt.

Carr menade tvärtom att all litteratur definitionsmässigt är fiktion och orealistisk, en i och för sig riktig iakttagelse. Carr gick längre än så och kastade utan betänkande ut en massa barn med badvattnet.

I samband med att jag översatte Carr Spelets regler (Per Olaisen Förlag 2001) till svenska samtidigt som Carrs superklassiker Den ihålige mannen åter publicerades på svenska (Bonniers 2001), även där med Carr-specialisten Per Olaisen som förlagsredaktör, kom jag att uppmärksamma den gamla motsättningen mellan Chandler och Carr. Visserligen medger Carr att hans regler är hans privata fördomar och visst säger han att det är en fråga om personlig smak om man föredrar den hårdkokta stilen eller t.ex. Conan Doyles eller Dorothy Sayers sätt att skriva, men man behöver inte läsa mellan raderna att han inte är förtjust i Dashiell Hammett. Och mot Raymond Chandler är han direkt giftig.

S.T. Joshi konstaterar i sin John Dickson Carr A Critical Study (Bowling Green State University, Ohio, 1980) att Carr ”sig själv ovetandes – förebådar några av metafiktionens avantgardistiska metoder genom att låta sina gestalter inse att de bara är figurer i en bok.” I Föreläsningen om det slutna rummet (berömt kapitel i Den ihålige mannen) framhåller problemlösaren Dr. Fell nämligen att han själv och andra romanfigurer befinner sig ”i en detektivroman” och ”inte vill förvilla läsaren genom att göra gällande att så inte skulle vara fallet.” Som Joshi fastslår, stör Carr den realistiska illusionen med detta intrång. Så Carr skrev förvisso som han lärde.

Inställningen står i direkt motsats till Chandlers attityd. Nu är det emellertid inte bara Carr och sentida metafiktionalister som gör på detta sätt. Berthold Brechts ”Verfremdung” bygger på samma princip. Fiktionen bryts av fakta och kommentar för att därefter återupptas.

Gräver vi djupare, finner vi att fenomenet var knäsatt redan hos de grekiska tragöderna, där kören fyllde en liknande funktion när de kommenterade de gräsliga brottsligheter som utfördes på scenen, samt i Indien, där det 1500 år gamla sanskritskådespelet Shakuntala av Kalidasa (Världslitteraturen, Bonniers 1927) inleds med ett samtal mellan en skådespelerska Och teaterdirektören, ett samtal som naturligt övergår i skådespelet.

Carr och Chandler är båda döda, men deras böcker kommer i nya upplagor. Puzzeldeckarens och den hårdkokta genrens kännetecken har numera ofta ingått symbios i berättelser som innehåller samhällskritik och speglar mänskliga relationer.

Polisdeckaren och politrukernas politiserande förkunnardeckare har vuxit fram. Lite rått kan man snedvinklat påstå att Carr förlorade och Chandler vann. Men bara på sätt och vis. För lyfter man blicken och ser ut över världen är den av Carr så beundrade Agatha Christie fortfarande den mest lästa deckarförfattaren.

Och den moderna deckaren har bara 160 år på nacken (om man räknar från Poe) eller 115 år (om man räknar från Conan Doyle), så ”striden” är kanske inte avgjord ännu. Varför nu det ena ska behöva förskjuta det andra, men det är förvisso ett annat spörsmål.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22