Deckarförfattare som älskar Rolling Stones

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Av LENNART BRÅDING

Deckarförfattaren Carl Hiaasen, som är född och uppvuxen i södra Florida, har blivit kallad ”detektivromanens Mark Twain” eftersom han skriver med satirisk udd i sina romaner, av vilka några också finns på svenska.

Men i sitt förhållande till den brittiska rockgruppen Rolling Stones visar han ingen sådan skärpa. Där är kärleken total, berättar han i boken Enligt Rolling Stones (Prisma).

När Hiaasen skriver sitter han under ett stort svartvitt fotografi av bandet. Fotot är taget på Times Square i New York 1964.

Hiaasen är inte den ende som närmast devot hyllar gubbarna i orkestern i boken. Där finns medåkare av olika slag som alla har en åsikt om Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts och Ron Wood, som står som upphovsmän till volymen. Bill Wyman, basisten, hann sluta innan boken blev till, och lyckades komma undan levande trots att Richards och Jagger menade att enda sättet att lämna Stones var i en kista.

Om man lämnar hyllningsskrivarna (där somliga har vettiga saker att säga) åt sidan är den här boken intressant. Det går inte att komma ifrån att Rolling Stones är ett 1900-talsfenomen som lyckats överleva in i 2000-talet och har blivit musikikoner för flera generationer. De spelar för miljontals människor och gör storsäljande skivor med jämna mellanrum.

Upphovsmännen har inte skrivit boken, de har blivit intervjuade, och ger sin syn på sig själva, sin musik, sina influenser och olika samhälleliga fenomen på ett eftertänksamt och sällan inställsamt sätt.

Här beskrivs hur allt började, så att säga from the horse’s mouth, och medlemmarnas åsikter skiljer sig till viss del från vad andra – utomstående – anser sig veta om dem. Deras ”konflikt” med Beatles var konstruerad för att tidningar skulle sälja lösnummer. Grundaren av bandet, Brian Jones, var en fragil man med begränsad scenförmåga trots sin omvittnade musikalitet. Sorgen efter honom gick snabbt över.

Keith Richards (och även flera av de övriga) berättar utan skygglappar om narkotikamissbruket som höll på att knäcka dem och om England före Thatcher som ville ha nästan allt de tjänade i skatt.

Det är en per aspera ad astra-historia med berg-och-dalbana-motorik och som sådan intressant även för dem som aldrig fastnat för den tunggungande musiken från de farliga unga män som blivit klokare äldre.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22