Deckaren som motkultur Daeninckx om Frankrike

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av KRISTOFFER LEANDOER

I samband med rättegången mot krigsförbrytaren Maurice Papon utkom naturligtvis en uppsjö böcker i ämnet; äran av att vara den förste som behandlat affären Papon skönlitterärt tillkommer dock en deckarförfattare, Didier Daeninckx (född 1949) som i sin genombrottsbok Meurtres pour mémoire (ungefär Mord i minne) hade bilden klar för sig redan 1984, och kunde dra tråden från den nitiske tjänstemannen i Bordeaux, som under ockupationsåren skickade 560 judar till en säker död, till den lika nitiske polisprefekten som 1961 lät slå ner en algerisk demonstration i Paris med drygt 200 döda som resultat. Boken fick flera priser och Daeninckx åtnjuter sedan dess en privilegierad ställning bland Frankrikes deckarförfattare. En position som han ansträngt sig att befästa med en rikhaltig om än kvalitetsmässigt ojämn produktion.
Daeninckx bästa böcker upprepar framgångsformeln i Meurtrespour mémoire genom att rikta in sig på att angripa eller avslöja ett konkret missförhållande: högerextremism och rasism inom poliskåren i Métropolice (1985), ödestäderna som uppstått i gruvnedläggningarnas spår i Playback (1986), de brutala utvisningarna av malier i Lumière noire (Svart ljus, 1987), korruptionen av västförfattare på mutresor i östblocket i Un chateau en Boheme (ungefär Luftslott i Böhmen, 1994).
Därför är det frestande att sammanfatta Didier Daeninckx med etiketten Frankrikes Sjöwall-Walllöö, men kanske bör man då också klargöra ett par saker. Dels att det är Sjöwall-Wahlöös senare, ”engagerade”, böcker vi talar om; dels att Daeninckx till skillnad från dem varken skildrar ett arbetande kollektiv eller bygger ett porträtt från roman till roman. Hans återkommande huvudperson, polisinspektör Arcadius Cadin, återkommer högst sporadiskt och försvinner snart helt: Daeninckx föredrar att dyka ner i enstaka miljöer och problemställningar, han utvecklar dem inte, vilket naturligtvis gör hans människoskildringar ganska ytliga (å andra sidan kan ingen påstå att Nestor Burma utvecklas särskilt mycket genom de 24 romaner Léo Malet ägnade honom, och man undrar hur länge Mankell kan hindra Wallanders magsmärtor från att bli ett stående epitet av samma slag som Ture Sventons temlor). Daeninckx är inte heller, till skillnad från nämnde Malet eller de samhällskritiska deckarförfattarnas omedelbare föregångare Jean-Patrick Manchette, någon stilist att tala om. Hans prosa är en bruksprosa, hans böcker redskap för omedelbar punktbelysning.
Vilket inte betyder att Daeninckx skulle vara någon omedveten författare, detta står klart om inte annat så när man läser hans egna kommentarer till sitt författarskap i intervjuboken Écrire en contre (Att skriva mot). Om man bortser från Daeninckx smått tröttsamma utläggningar om sitt vänsterförflutna och sin arbetarbakgrund (där han röjer en ängslig vilja att legitimera sig som en rätt människa som gjorde honom till ett perfekt offer att karikera i Marc Weitzmanns roman Chaos), ger Écrire en contre både en god inblick i Frankrikes kanske ändå för närvarande viktigaste deckarförfattarskap och en intressant bild av den franska deckarvärlden som alltjämt varande en subkultur, en sluten värld med sina egna litterära traditioner och sin egen parnass.
Han kallar rent av Série Norie, den traditionella pocketserien för deckare som Jacques Prévert var med om att skapa, för ett ghetto. Naturligtvis kan vilken svensk genreförfattare som helst säga precis samma sak: men det förvånar ändå eftersom deckaren alltid har haft hög status i Frankrike, ända sedan Baudelaire översatte Edgar Allan Poe, och en amerikan som Chester Himes räknas knappast som en betydande författare någon annanstans än i Frankrike.
Men Daeninckx är entydig och spårar sin tradition av slang, rättframhet och sjaskiga miljöer där samhällets förlorare huserar, ända tillbaka till Charles-Louis Philippes Bubu de Montparnasse. Han tvekar inte att med typisk fransk retorik utnämna deckaren till en motkultur: ”Jag har alltid skrivit mot … För mig är det en författarmaxim: att vara en motmänniska.”
Kanske var det denna sorts till intet förpliktande politiska fraser, som 68-generationen så habilt slänger ur sig, som fick den tio år yngre Marc Weitzmann att göra sitt nidporträtt av Daeninckx.
Intressantare är då Daeninckx förklaring till miljön i sina böcker, ofta förlagda till utdömda eller bortglömda urbana landskap – förorter, nerlagda fabriksorter, flygplatser, motorleder. Här växer hans tankar till något som liknar en historiesyn, rent av en deckarens moderna poetik:
”Jag försöker visa att det finns delar av oss själva som fullständigt förbigåtts med tystnad, gömts undan, förminskats, förvrängts, att det finns sagoskatter nergrävda i alla våra städer, och att vi behöver hitta dem om vi ska kunna se till att vår framtid inte blir en upprepning av vårt förflutna.”
Artikeln, ursprungligen i SvD, skriven med anledning av den 154-sidiga boken Écrire en contre av Didier Daeninckx, utgiven av Paroles d’Aube. Samtliga författares deckare finns i Foliopocket i Frankrike och kan beställas via svenska bokhandlare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22