Deckaren ger skön vardagsflykt

Mar 14th, 2010 | By | Category: 2004-2, Artikel

Av Clara Johansson

Det händer att DAST får brev som handlar om annat än tillrättavisanden för upptäckta faktafel eller för att vi behandlar en författare mindre högtidligt än just den läsaren anser nödvändigt. I detta brev från Clara Johansson (som hon uppger är en pseudonym) förklarar hon att hon läser tidskriften på bibliotek och nu vill delge alla sin syn på läsning av kriminallitteratur.

För en riktig bokentusiast finns knappast något härligare än att krypa upp i sin sköna soffa med en nervkittlande och välskriven deckare. Tid och rum försvinner, man bara måste läsa ett kapitel till och så ett titt och sedan… tomheten inombords när boken är slut.

Deckare är tveklöst bland de mest uppskattade litterära genrerna alltsedan läsandet blev var mans nöje. Människor har alltid lockats av en riktigt god historia, gärna kryddad med äventyr, finurlig psykologi eller ond bråd död. På tio-i-topplistan över mest sålda pocketböcker är idag åtta av tio deckare. Och på biblioteken runt om i landet sägs det se ungefär likadant ut. De mest utlånade böckerna är deckare och thrillers!

Vi älskar det okomplicerade

Men vad är det egentligen som gör att vi så gärna läser hyllmeter efter hyllmeter om mord och ondska? Det handlar förstås om att man vill ha sig en riktigt bra berättelse till livs. Den litterära stilen är ofta okomplicerad, berättandet direkt och intrigen fantasieggande.

Ett tydligt exempel på det är Stephen Kings rysare. Böckerna blir helt enkelt skön flykt från vardagen. I denna våldsamma värld känns det tryggt att veta att historierna är uppdiktade. Vi får titta in i de hemskaste vrår, men slipper ta några konsekvenser själva. Därmed bearbetar vi vår egen skräck inför att drabbas av något riktigt otäckt. Det finns förstås andra teorier om varför vi läser den här sortens romaner. En är att läsandet besvärjer läsarens dödsskräck (det är ju alltid någon annan som dör). Den engelske poeten W.H. Auden menade att det finns något av saga och magi över deckaren, och att sökandet efter den fördolda sanningen i själva verket är en önskan att förstå våra egna dunkla sidor.

I pusseldeckaren – som karaktäriseras av ett mord med ledtrådar som läsaren själv kan ”pussla” ihop för att räkna ut vem som är mördaren – är det igenkännandet som lockar. Det känns tryggt att romanen håller sig inom givna ramar. Det blir inga halsbrytande överraskningar utan mer ett trivsamt tvinnande av fakta i en ofta gemytlig högreståndsmiljö.

Poe var först

Den allra första ”moderna” pusseldeckaren, Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, publicerades 1841. Drygt ett halvsekel senare kom Arthur Conan Doyles bok om Sherlock Holmes.

Men böckerna hade förstås muntliga föregångare. Berättandet kring lägerelden, fabler, myter och folksägner var sedan urminnes tider det som fick människor att lyssna, fantisera och låta sig skrämmas en smula.

Det var emellertid först på 1920- och 30-talen som pusseldeckaren blommade upp på allvar, särskilt inom den anglosaxiska litteraturen. 20-talets klarast lysande deckarstjärnor var förstås Agatha Christie och Dorothy Sayers. Under 1930-talet blev det amerikanska deckarparet Ellery Queen och John Dickson Carr, eller Carter Dickson, som han också kallade sig, de mest populära författarna i genren.

Pusseldeckaren var speciell såtillvida att det fanns klart angivna regler för hur romanen skulle vara uppbyggd. Huvudfrågan var naturligtvis: vem är mördaren? The Detection Club i England skapade 1928 en regelsamling där det slogs fast att läsaren skulle ha samma chans att lösa gåtan som detektiven och att alla ledtrådar måste presenteras på ett hederligt sätt.

Slutet rum, personligt motiv

Mordet skulle helst ske i ett slutet rum och mördarens motiv måste vara personliga och fick inte bero på vansinne. Författarna som ville vara med i Detection Club fick lova att vara försiktiga med att använda mystiska gifter som inte gick att upptäcka, hokus-pokus och konspirationer.

Vidare fick inte detektiverna vara kärlekskranka eller själva vara mördare. Inte heller tjänaren eller butlern tilläts vara mördare – då vore för enkelt ansåg man.

Brottslingen skulle finnas med i handlingen från början och måste tillhöra samma socialgrupp som övriga misstänkta. Och tonen i deckaren skulle vara sval och otvungen – tragedier skulle hållas på rejält avstånd.

Nytänkande kritiserades

Alla dessa regler gjorde naturligtvis deckarna ganska förutsägbara och det tog inte lång tid förrän de bröts. Bland annat blev Agatha Christie starkt kritiserad för Dolken från Tunis (1926) där berättaren visade sig vara mördaren. Enligt en ovetenskaplig statistik från 1935 visade John Dickson Carr att sekreteraren var den som oftast var mördaren i 20- och 30-talets deckare.

En annan typisk detalj från den tidens kriminalromaner är att detektiverna oftast inte var poliser utan amatörer.

Christies lilla mystant Miss Marple och pensionerade polisen Hercule Poirot är paradexempel på detta, liksom Sayers rike lord Peter Wimsey.

Men även den hårdkokte privatdeckaren hade sin givna plats under den här epoken med Raymond Chandlers Philip Marlowe som förgrundsfigur.

Ur den klassiska pusseldeckaren utvecklades närliggande genrer som agent- och polisromanen och så småningom den psykologiska thrillern.

I agent- och polisromanerna var det ofta den jagade mannen som stod i centrum. Nu var inte längre frågan vem som gjorde det utan snarare hur och varför.

Och jag läser vidare!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22