Deckaren befriar läsaren från skuld

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

Av Lennart Lundmark

The Oxford companion to mystery and crime röjer en förkärlek för den klassiska problemdeckaren. Dess form har varit utvecklingsbar men den har ändå förlorat terräng, vilket hänger samman med att vi inte längre har samma tro på förnuftet.

I sin klassiska essä The simple art of murder från 1944 attackerar Raymond Chandler de författare som skriver problemdeckare. De är alltför utstuderade och alltför okunniga om vad som sker i världen. De tror att en invecklad mordkomplott som duperar den som inte ids notera alla detaljer också skall dupera polisen som har detaljerna som yrke. För att problemdeckaren skall närma sig fulländningen krävs att författaren besitter egenskaper som inte ryms inom ett intellekt, menar Chandler. Den beräknande konstruktören ger oss inga levande gestalter, spänstig dialog och skickligt infogade detaljer. Den stränge logikern ger inte mer atmosfär än ett ritbräde. Den vetenskaplige detektiven har ett nytt blänkande laboratorium, men tyvärr kan läsaren inte erinra sig hans utseende. En författare som har en levande, färgrik stil gitter helt enkelt inte sitta och knåpa med att spräcka ett ospräckbart alibi. Slutsatsen blir att problemdeckarna inte står sig intellektuellt som problem, inte konstnärligt som litteratur.

Fyra år senare fick Chandler svar i W H Audens essä The guilty vicarage. Auden förklarar sin kärlek till den engelska problemdeckaren, ja till den grad att han säger sig ha svårt att läsa en detektivroman som inte utspelar sig på den engelska landsbygden. Och Chandler har missat själva poängen, menar han, nämligen att problemdeckaren har en skuldavlastande förmåga, som nästan står i klass med den religiösa upplevelsen. Författaren uppnår denna effekt genom att inleda med beskrivningen av ett fridfullt tillstånd i ett slutet sällskap i den övre medelklassen. Alla verkar vara lyckliga och nöjda med sin lott. Men frånvaron av skuld är bara skenbar och plötsligt avslöjar ett mord att synd och skuld är närvarande även i detta paradis. Genom en serie falska ledtrådar lokaliseras skulden till fel person, men detektiven avslöjar så småningom var den egentligen är belägen. När mördaren arresteras kan de övriga inträda i ett tillstånd där frånvaron av skuld inte längre är skenbar utan genuin. Auden avvisar bestämt tesen att de typiska läsarna av detektivromaner bär på mordiska lustar som böckerna ger ställföreträdande utlopp får. Tvärtom är de plågade av en känsla av skuld. Men när detektiven väl har naglat fast skulden vid mördaren renas läsaren och kan göra romanfigurerna sällskap in i det tillstånd där skuld inte längre existerar.

Detektivroman ingen konst

Auden förnekar att den klassiska detektivromanen skulle ha något med konst att göra. Det bevisas av att han inte kan läsa någon av dem mer än en gång. Därmed tar han gadden ur Chandlers kritik mot problemdeckaren för bristande konstnärlighet. Och Auden påpekar artigt att ”Mr Chandler” inte skriver detektivhistorier utan studier av en kriminell miljö och att hans ”kraftfulla, men extremt deprimerande böcker bör läsas och bedömas, inte som flyktlitteratur utan som seriösa konstverk”. I kriminella miljöer finns skulden närvarande redan från början. Därför kan man inte bygga en detektivroman på dem. Om man inte börjar med ett tillstånd av skenbar oskuld försvagas den skuldbefriande effekten. Men som författare kan Auden ändå inte avhålla sig från att konstruera en intrig som förenar den sjaskigt kriminella miljön med problemdeckarens regelverk. Den lyder: Bland en grupp mördare, som endast utför sina dåd av professionella skäl, döljer sig någon som mördar för att han tycker om det. Plötsligt börjar det inträffa mord som inte är beställda. De professionella mördarna i gruppen blir förvirrade och moraliskt indignerade. Till slut tvingas de kalla in polisen för att avslöja ”amatörmördaren”, rädda de professionella från de ömsesidiga misstankar som hotar att spräcka organisationen, och återupprätta deras yrkeskodex.

Meningsutbytet mellan Chandler och Auden langar det som länge var den grundläggande motsättning en inom den genre som kan kallas kriminallitteratur. Å ena sidan stod den formaliserade problemdeckaren, å den andra romanen om brott. I den senare var brottet, brottslingen och miljön långt viktigare än den finurligt konstruerade gåtan. Numera är frontlinjerna inte så markerade längre, formerna blandas friskt av ytterst framgångsrika författare som P D James, Elizabeth George och Minette Walters, för att bara nämna några. Polisromanen, som blivit så populär under senare år, innehåller också ofta element från båda kategorierna.

Inget om stridsfrågorna

När Oxford University Press ger ut en encyklopedi på 535 sidor under titeln The Oxford companion to crime and mystery writing hade man väntat sig en rejäl genomgång av de klassiska stridsfrågorna. Men redaktören Rosemary Herbert har nöjt sig med korta presentationer och ytliga resonemang under uppslagsorden. Och hon har inte styrt projektet med någon järnhand, vilket nog kan behövas när det gäller en encyklopedi. Författarna återfinns främst på mindre lärosäten i USA och det verkar som om de har fått skriva om vad de själva önskat. Det har lett till att boken är späckad med upprepningar. Och en del uppslagsord blir mer än lovligt krystade, till exempel ”friendship”, ”gardening”, ”evil” och ”animals”. Det är inte mycket man kan göra av dem på någon spaltdecimeter. Det hade varit bättre att göra en ordentlig essäsamling med ett bra register. Det är ju för övrigt vad de flesta andra som skrivit om kriminalromaner har gjort och de har haft goda skäl för det.

Boken är inskränkt anglosaxisk. Kriminalromaner från andra språkområden får nöja sig med korta översikter. K Arne Blom måste klara av alla de nordiska länderna på 33 spaltcentimeter. Nästan lika stort utrymme får Maj Sjöwall-Per Wahlöö och kommissarie Martin Beck som egna uppslagsord. Författarna röjer en viss förkärlek för ”the golden age”, det vill säga den klassiska problemdeckarens tid mellan de två världskrigen. Och visst börjar de gamla formaliserade gåtorna beläggas med en patina, som gör det värt att börja bläddra i böckerna igen.

Kritiker oense om inledningen

En del kritiker vill lokalisera periodens inledning till E C Bentleys Trent’s last case 1913 (svensk översättning Trents sista fall, 1983), andra till Agatha Christies och Dorothy Sayers debut i början av 1920-talet. Må vara hur det vill med den saken, slutet har vi inte sett ännu. Trots högljudda fördömanden från nya generationer författare och kritiker är problemdeckarens tid långt ifrån förbi. Formen har visat sig utvecklingsbar i många nya riktningar.

Vad är det då som ger den dess dragningskraft? Låt oss gå tillbaka till urformen. Auden har redan påpekat dess skuldfördrivande förmåga. Under ”the golden age” försågs läsarna dessutom med en ordnad, bekväm och förutsägbar värld. Den var för många en trygg tillflykt i den allt mer oordnade samtiden under 1920- och 1930-talet. Tryggheten fanns också i böckernas strikt formaliserade uppbyggnad. Miljöerna var lantliga eller åtminstone småstadsmässiga.

Slottslika hus med bibliotek

Handlingen utspelade sig i hus som var stora, ibland slottslika, med ett bibliotek där man kunde hitta ett lik och så småningom samla alla misstänkta för den slutliga uppgörelsen. En stab av tjänstefolk som visste sin plats borde också ingå. Den ordning som etiketten representerar spelade en viktig roll i böckerna och var ofta ett inslag i gåtans lösning. Det medförde också att måltiderna var centralpunkter, men på engelskt manér fick man sällan veta något om maten, om inte förgiftning misstänktes förstås. Detektiven var ofta amatör, högt bildad, välbärgad och naturligt vis ytterst skarpsinnig. Mordet var inte särskilt blodigt och framför allt excellerade man inte i beskrivningar av sår och sårskador. I regel räckte det med att ”han låg död på den persiska mattan med en dolk i ryggen”.

Till detta lades ett problem som en intellektuell utmaning för läsaren. Man behövde inte ha några särskilda kunskaper för att lösa gåtan. Författaren placerade ledtrådarna framför ögonen på läsaren, men ledde samtidigt uppmärksamheten åt ett annat håll. Alla kunde föreställa sig att de själva hade löst gåtan om de bara insett det där som detektiv en insåg. Det krävdes inga specialkunskaper i laboratoriearbete eller vapenteknik. Sådant skötte underhuggare. I stället gällde det att lägga märke till ett förfluget ord, en borttappad knapp eller att se sambandet mellan två skenbart orelaterade företeelser. Det låg inom räckhåll för alla läsare, även om de sällan nådde dit.

Ett oundgängligt villkor var att författaren inte fuskade. Ett av de mer säregna inslagen i genren blev därför de formella regelverken. Två listor blev vägledande. Den första fastställdes av amerikanen S S Van Dine 1928. Reglerna gränsar till det löjliga. Van Dine förbjöd all romantik (en distraktion), hemliga sällskap fick inte förekomma, det fick bara finnas en detektiv och en skyldig, motivet måste alltid vara personligt och lösningen fick inte bygga på en olycka eller ett självmord. Den skyldige fick inte vara yrkesförbrytare eller tillhöra tjänstefolket, utan måste vara ”en värdig person”. (Även Van Dines romandetektiv Philo Vance var en odräglig snobb.) Van Dine förbjöd också en del rekvisita, till exempel förfalskade fingeravtryck, chiffer, och mord som begicks i ”slutna rum” efter det att polisen anlänt.

Regler som tio budord

Den fridsamme författaren och katolske prästen Ronald A Knox kom med sin lista året därpå, inte överraskande utformad som tio budord. Bland dem ingick att brottslingen måste omnämnas tidigt i berättelsen, inga övernaturliga inslag var tillåtna, endast en hemlig gång godkändes, inga okända gifter fick förekomma, detektiven fick inte lösa fallet genom en olycka eller oförklarlig intuition, detektiven fick inte vara mördaren, alla ledtrådar måste redovisas med ens, Watson-figurer måste uppge alla sina tankar, oförberedda tvillingar fick inte uppenbara sig, inga ”kinamän” var tillåtna. Med det sistnämnda menas skyldiga som tillhör så exotiska kulturer att de kan agera efter en helt oförutsägbar moral och logik.

Begränsat antal misstänkta

P D James har senare fastställt en mer hanterlig regellista. Enligt henne måste detektivromanen ha ett mystiskt dödsfall som kärna och det måste finnas ett begränsat antal misstänkta. Var och en av dem måste ha ett trovärdigt motiv, möjlighet att begå mordet och rimlig tillgång till det som användes för att göra det. Mysteriet skall lösas genom logisk slutledning utifrån fakta som presenteras för läsaren, dock inte nödvändigtvis i sin rena form. Till ”the golden age” hörde också en gediget konservativ samhällssyn. Avslöjandet av den skyldige och den återställda ordningen underströk vikten av att upprätthålla klasstrukturer och skydda egendom. Kriminell oordning var underförstått detsamma som social destabilisering. Främlingar var i regel ett hot. De rubbade balansen och det ledde oftast till mord. Ett antal samhällets stöttepelare ingick i persongalleriet: doktorn, prästen, advokaten, parlamentsledamoten, officeren. Alla bar de på hemligheter, men i det vällovliga syftet att inte rubba den sociala balansen. Ett absolut måste var hederliga poliser. Även om enskilda polismän kan vara klumpiga och korkade var de ändå modiga och pålitliga. (Detta kan jämföras med alla korrupta och sadistiska poliser som befolkar de amerikanska romanerna om brott vid samma tid.)

Människor läser problemdeckare av olika anledningar och man skall inte psykologisera sönder deras motiv. Det har inte avhållit mängder av kritiker och psykologer från att försöka. En del har grävt djupt i det omedvetna. En klassiker är Geraldine Pederson-Krags psykoanalytiska försök från 1949. Hon förklarade att det hemliga brottet i detektivromanen, den skarpsynte detektiven och framför allt den intensiva nyfikenhet som romanen väcker hos läsaren grundar sig i det undanträngda minnet av den scen som skapar oidipala relationer mellan barnet och dess föräldrar. Men sådana överslag bör inte leda till att man avvisar alla former av psykologiserande. Audens tes har en del som talar för sig. I detektivromanen visar sig oskulden först vara skenbar, men tack vare den mirakulösa interventionen av ett geni drivs skulden ut och det oskuldsfulla tillstånd som inträder i boken blir även läsarens.

Auden använder Kafkas Processen som ett exempel på skillnaden mellan ett konstverk och en detektivroman. I den senare är det säkert att ett brott har begåtts, men till att börja med osäkert var skulden skall lokaliseras. I Processen är skulden ett faktum och brottet det okända. Huvudpersonens syfte är inte att bevisa sin oskuld utan att ta reda på varför han är skyldig. Det är kort sagt ett porträtt av en person som borde läsa detektivromaner av klassisk modell. Att denna form av kriminalromaner nu har förlorat terräng till thrillers och romaner om brott och brottslingar beror inte på att behovet att befria sig från skuld blivit mindre. Det avspeglar snarare insikten att vi numera lever i en värld där alla problem inte längre kan lösas med hjälp av logisk slutledning.

Lennart Lundmark är författare och docent i historia. Denna artikel har tidigare varit understreckare i Svenska Dagbladet den 1 september 2000.

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22