Deckare ledde till forskarrön om Strindbergs död

Feb 9th, 2012 | By | Category: 2012-02 feb, Artikel

Strindbergsår och Strindberg överallt, också i DAST. Här avslöjar JEAN BOLINDER en deckaranknytning.

Strindbergs självporträtt1982 kom min kriminalroman Trollsländan ut på ett par förlag. Den utspelas 1912 och handlar om våra första flygare. Aviatören Erland Noijbe (anagram på Jean Bolinder) har fått brev från en galning som anser sig mordhotad. Erland låtsas nödlanda på herrgården där galningen bor och hamnar i en härva av intriger och galenskap. Bl a fanns där två löpande tvillingbröder som tänkte fuska i OS-maratonloppet genom att springa halva loppet var.

Brevskrivaren mördas precis som han förutspått – var han egentligen så galen?

Som vanligt gjorde jag en massa research för boken. Jag lärde mig teoretiskt att flyga med en Bleriotmaskin med hjälp av pionjärpiloten Olle Dahlbecks Att flyga. Om flygmaskiner och flygkonst. Då man flög över Öresund till Limhamn med ett Bleriotplan var jag på plats med presslegitimation och såg på från parkettplats. Tillsammans med vännen och deckarförfattaren Bo Estmer åkte jag med bil på vad som fanns kvar av maratonbanan i Stockholm.

Jag satte mig in i 1912 års tidsanda genom att läsa flera samtida dagstidningar på Lunds Universitetsbibliotek. 1912 var det år då Stockhlms-OS avhölls. Då föddes också min mor och gick Titanic till botten. August Strindberg dog den 14 maj. Bland mycket annat – stort och smått. Märkligast tyckte jag det var att Strindbergs svärson och läkare Henry von Philp fortlöpande skrev om hur Strindbergs sjukdom (magkräfta) framskred. Man måtte ha sett annorlunda på läkaretik på den tiden!

Strindberg omnämns ganska ymnigt i min bok. Bl a tänker Erland (sid 65) “på ett skådespel av den August Strindberg som nu låg och dog. Ett skamlöst och upprörande skådespel om en adelsdam som gick i säng med en betjänt en sommarnatt.

Senare (sid 137 f) super Erland sig full och för oväsen vid Tegnérgatans mynning. En polis ingriper och påpekar “att författaren Strindberg låg dödssjuk i huset intill, just i korsningen mellan Tegnérgatan och Drottninggatan och dessvärre i ett rum som vette utåt gatan.

– Den där socialisten ska naturligtvis få dö i fred, svarade jag och vinglade bredbent iväg …

Dagen därpå mådde jag sämre än folk gör som dör . Och i Nya Dagligt Allehanda stod att Strindberg störts av ‘nattstimmet utanför på gatan. Klungor av folk hade dragit förbi under stoj och bråk ….’ “

I Trollsländan läser Erland också Strindbergs Ockulta dagboken (sid 160). På den står att den inte får tryckas, något man struntat i. “Och Erland säger förstås att detta visar hur jävla lite man bryr sig om vad en författare vill. Författare och fotbollsspelare är slavar och det i strid med FN:s deklaration om de mänskiga rättigheterna …“.

Om Ockulta dagboken citeras (sid 179):

Harriet berättade för mig att Sigrid mött en gumma i porten som frågat om Lillan: ‘Är detta barn lika klokt som det är vackert?’ – Då Sigrid svarat ‘Ja´ , fortfor gumman: ‘Då lefver hon inte länge’

Erland påpekade att gumman hade fel. Nu vet vi att lilla Ann-Marie blev långt över 100 år.

Om Trollsländan, som jag själv tycker är min kanske bästa bok, kan berättas att förlaget som skulle ge ut den gick i konkurs och sedan kom den för sent till Deckarakademins omröstning om årets bästa deckare. Jag påpekade att den inte varit med. “Då får den vara med nästa år!” lovade man. Nästa år sade man: “Men inte kan en fjolårsbok få vara med. Det fattar du väl?”

Trollsländan gick tämligen tyst förbi på deckarscenen. Men mitt Strindbergsfynd levde vidare.

När jag funderade på att skriva en doktorsavhandling i litteraturhistoria skulle jag först göra en större essä och kom då att tänka på vad jag i pressen hittat om Strindbergs död. Det blev en mycket uppmärksammad seminarieuppsats som till dels publicerades 1992 i Strindbergiana Sjunde samlingen sid 126 ff. Jag inbjöds att hålla föredrag om saken i Strindbergssällskapet men drabbades då av en gräslig förkylning med hemsk hosta.

Då jag skulle hålla föreläsningen för en massa lärda professorer, hade min sjukvårdskunniga (sjuksköterska och barnmorska) hustru, proppat i mig medicin som gjorde att jag kunde tala så det i alla fall hördes.

Jag började med att säga: “Strindberg var hemskt sjuk innan han dog, men inte på långa vägar så dålig som jag är nu!”

Strindberg fick magkräfta och man tror att det var den som fick honom att skriva sin lysande Spöksonaten (1907). Där beskyller han sin kokerska för att förgifta maten med sojasås! Det kan låta gediget dåligt, men jag som har satt upp Spöksonaten finner den vara ett av hans bästa verk.

Cancern utvecklades ganska långsamt men 1912 blev den 63-årige diktaren dödssjuk. 9 april tog AT:s fotograf den berömda “Den sista promenaden” där snön faller över honom. I maj gick det mot slutet. Dottern, skådespelerskan Greta, skötte honom i Blå Tornet med hjälp av sin man Henry von Philp, som nämnts desslikes Strindbergs läkare. Därtill närvarade både hushållerskan Mina Boklund och sjuksköterskan Hedvig Kistner. Barnen Karin och Hans hade kommit från Finland. En ofta förekommande besökare var teaterdirektör Oscar Wennersten som ville sätta upp pjäsen Gustaf Adolf på Cirkus. Han tycks inte ha skytt några medel för att dra nytta av författaren som “oroade sig mycket” över Wennersten. Störde gjorde också folk som skränade på gatan, bullrande automobiler och hänsynslöst pianospel i våningen intill.

Utanför den döendes lägenhet samlades skaror av människor “vilka blickade upp mot fönstren i fjärde våningen” skrev Stockholms Dagblad 14 maj. Strindberg kände enligt DN igen sin  dotter Greta, tecknade att han ville ha sin bibel och sade: “Jag har gjort upp mitt bokslut med detta livet. Nu finns inget personligt mer kvar”. Så smekte han Greta och sade, vad som sagts vara hans sista ord: “Kära Greta.”

Strindbergs sista kärlek Fanny Falkner kom till sjuklägret men släpptes inte in. Det gjorde heller inte yngsta dottern Ann-Marie. Strindberg ville inte visa upp sitt elände för dem. Till den senare skrev han: “Du ska icke söka mig. Här är så mycket medicinflaskor, doktorer och spektakel, att ingen trevnad är.”

På eftermiddagen 14 maj dog Strindberg kl 4.30 i ett ögonblick då familjen tillfälligt hade avlägsnat sig. Begravningen 19.5 blev en enorm manifestation trots att han bett att få begravas i stillhet. Över 4000 gick med i själva tåget och skred fram mellan “de ofantliga människomassor, som kantade vägen.”

Afton-Tidningen rapporterade sedan att många hyenor plundrade graven på “minnen”. “De minnessamlande individerna generade sig icke för att skära av de breda banden. Förmodligen fördes dessa sedan i triumf hem och hängdes över pianot i salen”.

Ett annat hemskt efterspel hände på sommaren samma år. Greta och Henry von Philp gav sig ut på resa för att vila upp sig efter allt det hemska de upplevt. På hemresan spårade deras tåg ur i östgötska Mantorp och Greta omkom.

Det skrevs en stor mängd dikter till Strindbergs död. Det mesta var undermåliga pekoral, men i Social-Demokraten publicerades 17 maj 1912 en liten innerlig dikt Vid Aug. Strindbergs bår av “en arbetare” Joël Lundberg. Den slutar:

Så hör vad jag sjunger
ni fattiga arma och små.
Strindberg var mannen
som blåste till storm och gjorde
himmelen blå!

Jag skrev en pjäs om Strindbergs sista dagar: Min döde vän Ågust. Den hade premiär i Lund 1993.

När professor Björn Meidal 1996 gav ut August Strindbergs brev XX (1996) fick min lilla seminarieuppsats äran att bli en fotnot (på sid 212). På så sätt steg det som ursprungligen gjorts för en “skräplitteraturbok” hela vägen till nationallitteraturens höjder …

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22