Deckare drar nytta av Dante

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

Av Magnus Röhl

Samspelet mellan högt och lågt inom litteraturen blir tydligt i detektivernas värld, där Dantes gudomliga komedi är en ständig källa. Da Vinci-koden är bara en av många underhållningsromaner som vinner på att läsaren har ett mått av klassisk skolning.

Högt är högt och lågt är lågt, och stundom mötas de två. Även i dag, när gränsen mellan det finkulturella och det skräpkulturella är betydligt mindre markerad än den en gång var, gäller George Bernard Shaws ofta anförda ord om att alla normala människor behöver ”classics and trash”.

Om detta har åtskilligt sagts, och tankar om hur de konstnärliga idealen ska förhålla sig till simpla publikkrav har ur olika synvinklar sedan länge formulerats, av en renässansfilosof som Montaigne, av Goethe i prologen till Faust, av våra dagars debattörer. Historien om hur den Stora Litteraturen möter sina simpla kusiner från landet kan göras hur omfattande som helst.

Det icke så sällan ömsesidiga beroendet kan till exempel studeras hos Dante, som ju skrev en lika visionär som encyklopediskt lärd dikt på folkspråk – inte på latin – och hos Balzac, som författade en annan allomfattande komedi utan att skämmas för sin svaghet för romantikens melodramatiska populäryttringar; och hur mången 1900-talsthriller har inte, i alla händelser indirekt, lärt av realistiska 1800-talsromaner? Storsäljarna har gärna flirtat med parnassen.

De litterära värderingarna går, likt så mycket annat, emellanåt fram och tillbaka med stormsteg. Alexandre Dumas den äldre kan tjäna som ännu en typ av exempel på hur vi handskats med ”bra och dåligt”. Han skattades ofta mycket högt av författarkollegor som Hugo och Flaubert, ja till och med Proust skulle med anledning av den tid som flyr i honom ana en föregångare.

Dumas blev dock snart en pariafigur i det akademiska etablissemangets ögon, eftersom han knyckte så mycket stoff från andra och förfogade över en hel litteraturfabrik och en rad spökskrivare: det var lätt att anklaga honom för att sätta publikens krav och önskemål före det egna skapandet och det individuella uttrycket (och som vi vet kan nuets ortodoxi ibland njutningsfullt ägna sig åt det någon i en Sven Delblanc-roman kallar ett samtidsprovinsiellt översitteri mot det förflutna).

Sedan ett halvsekel är Dumas likväl ej längre en flyhänt romankrängare utan, åter, en snillrik berättare med en märklig förmåga att stilistiskt och dramatiskt sätta sin prägel på andras själlösa kompilat. Måhända tillhör han det lyckliga fåtal som skrivit för alla utan att förneka sig själva.

Samspelet mellan högt och lågt kan särskilt tydligt illustreras i bland annat detektivernas värld. Beläggen äro legio, i stort och i smått. Såväl Marcel Proust som Denis Diderot har exploaterats i moderna franska mordmysterier; och detaljfrossaren noterar belåtet de otaliga ordstölder från Shakespeare & co som givit inte minst pusseldeckare sina titlar.

Den som vill se hur ett lyriskt författarskap lagts till grund för, eller åtminstone via motton fått ornera, en hel deckargåta bör läsa till exempel H-K Rönbloms Höstvind och djupa vatten från 1955, som har Hjalmar Gullberg att tacka för så mycket eller, kanske ännu bättre, Amanda Cross 15 år yngre Poetic Justice, som i en av huvudrollerna har en om icke fysiskt så poetiskt påtagligt närvarande W H Auden – vars övertygelse om att litteraturen i sin helhet behöver både gudfruktiga fabler och liderliga anekdoter likväl knappast är tillämplig i just detta fall.

Ty Poetic Justice påminner mer om en kvick salongskomedi än om ett stycke sant snusk; och Amanda Cross vet förvisso vad hon gör när hon föga fromt blandar lättsinne, lättsinnighet och lärdom.

I icke minst Dan Browns och Da Vincikodens efterföljd har vi på senare tid fått ett rikt utbud underhållningsromaner vilka på ett plan mycket väl kan läsas ”rakt upp och ner” utan att man behöver slå i ett flerbandigt konversationslexikon, men vilka ur författarnas synvinkel tveklöst vinner på att deras publik har ett så kallat visst mått av klassisk skolning.

Den redan nämnde Dante figurerar i ett flertal sådana sammanhang, vilka emellertid inte har den air av Fem-bok som på gott och ont som verkar vara Dan Browns kännemärke: på gott i den meningen att han får mången läsare att vända blad, på ont såtillvida att det mesta, från erotiken till problemlösningen, blir särdeles barnsligt.

I Svenska Dagbladet den 16 januari detta år anmälde Mats Gellerfelt och Johan Lundberg, båda med hälsosam distans, romaner av Giulio Leoni och Matthew Pearl vilka på i och för sig högst olika vis dragit om icke oskälig så dock nytta av Dante och hans verk. Deras berättelser är långt ifrån de enda som placerar honom – eller hans komedi – i den undre världen.

Det gör också Nick Tosches i sin år 2002 utkomna In the Hand of Dante, som förtvivlat söker att av två historier göra en: Dantes liv i Florens under decennierna kring år 1300 och dagens New York-maffiaansträngningar att stjäla och sälja Dantes egenhändiga originalmanuskript till Divina Commedia som en präst återfunnit i Vatikanbiblioteket. ”I rosens namn möter The Sopranos” heter det på min pocketutgåvas framsida, och det äger nog sin riktighet.

Tosches har fått såväl ampla lovord som nedgörande kritik; personligen håller jag gärna med dem som anser att detta är ett riktigt (blomsterspråks)pekoral som pretentiöst strävar efter att meditera över relationen mellan verklighet och fiktion och över jagberättandets villkor – protagonisten, jaget, heter, som en möjlig tribut till Dante Alighieri, Nick Tosches. In the Hand of Dante är tillika ett stilblandarexperiment av format, med svordomar och könsord sida vid sida med citat på latin och arabiska med flera språk. I sitt måhända postmodernistiska nit är det en näst intill oläsbar bok.

Roligast för en svensk är nog det replikskifte där någon frågar sin samtalspartner om han har varit i Stockholm och efter att ha fått ett ”No” till svar slår fast att en ledighet där är som en ledighet i Skärselden: ”There is nothing there.” Vad nu det kan betyda.

En genre- och stilövning som systematiskt har modellerats på den gudomliga komedins första tredjedel, ”Dantes” Inferno av Sarah Lovett, kom ut 2001. John Freeman Dantes heter en bombtokig terrorist med ett i dubbel mening explosivt förflutet vars intellektuella briljans blott matchas av hans genomgjutna galenskap, och vi får följa kampen mellan främst honom och doktor Sylvia Strange, en psykolog och profilerare med freudianska böjelser.

Blotta namngivningen gör att man anar oråd, en misstro som tilltar när man lär känna Red Church, sumobrottaren med mera Edmund Sweetheart, Joshua Harold etcetera, och så småningom inser att Dantes inte endast har med den florentinske skalden att göra utan också med Edmond Dantes, Greven av Monte Cristo. Den frihet som ”Freeman” antyder handlar dessutom förstås ingalunda om friheten att skapa – utan om friheten att förstöra.

”Dantes” Inferno kombinerar explicit en ganska konventionell äventyrs- eller thrillerintrig med förlagans nio kretsar: författaren behöver lika många nivåer, fördelade på 48 kapitel jämte en epilog, och närmare 400 sidor för att ta sig och oss från ett limbo till den jämmerflod vi kallar Kokytos där de värsta syndarna dväljes.

Vägen kantas av spektakulära spänningsscener vilka tryfferas med en försvarlig dos ”bildning”: med hjälp av motton, allusioner, citat, ordlekar och rena omnämnanden möjliggörs kopplingar till konstnärer som Dürer och Goya, till Bibeln, till antik mytologi, till klassiska litterära texter med underjordsanknytning som Gilgamesh-eposet och Odysséen, till barnramsor, till tekniska eller teknologiska handböcker, till författare och filosofer och vetenskapsmän som – utöver Dante själv – Cicero, Shakespeare, Milton, Goethe, Dostojevskij, Nietzsche, Charcot, Einstein, Joseph Conrad, Raymond Chandler och Stephen King ej att förglömma.

Och som om detta icke var nog får vi, i en väl omedveten variation på stagneliansk suckmystik, veta att varje inandning är ett sätt att välja livet och varje utandning en flirt med döden: framställningen vill kanske säga något om människans villkor, men tycks mig intressant blott i sin ambition att vara två herrars tjänare; och ansatsen är, som antytts, ej genomgående lyckad. Allt är, i vanlig ordning, en fråga om selektion och kombination, men preciositeten, det som får läsare att mer fästa sig vid hur något sägs än vid vad som sägs, slår negativt i så att säga båda riktningarna: spänningen störs av allt lärdomspynt, och kulturarvet vinner knappast på att integreras i en humorfattig verbal actionrulle.

Sarah Lovetts romanbygge vilar på trefaldig grund: förutom Dantes komedi med vidhängande lärdomsapparat, och det post-11/9-trauma jag här lämnar därhän, också myten om storstaden Los Angeles: hon förvandlar änglarnas stad till ett ställe som, för att stjäla en formulering från Georges Arnauds nu mer än halvsekelgamla Fruktans lön, icke existerar: man vet det därför att man har varit där.

LA framstår som ett nutidens Babylon, ett tillhåll för fallna änglar, både ett offer och en gisslan speglande Sylvia Stranges psykotiska stunder, ett monster som rymmer en gigantisk labyrint av tarmar och inälvor, en drömmande kvinna som med hjälp av objektrelationsteorin blir ett lämpligt moderssubstitut.

Hur staden gestaltas är, trots den överlastade diktionen, här värt några rader, eftersom Los Angeles ofrånkomligen blir Lovetts version av inte bara megapolen i allmänhet utan också av ett Florens som i Dantes vision ju bland annat är en splittrad stad full av våld och avund som skall gisslas för sin kommersialiserade ytlighet, sin blodsutgjutelse, och alla sina brott mot en gudomlig ordning.

Dante är möjligen en flitigare gäst i trivialkulturen än vi vanligen föreställer oss. Jag har inte helt klart för mig om Dorothy Sayers whodunits i något väsentligt avseende kan bottna i hennes fascination för komedin; men om jag icke missminner mig visade tv i början av 60-talet en serie deckarhistorier, förmodligen Amerikaproducerade, om en barägare som av någon för mig fortfarande outgrundlig anledning hade begåvats med samma namn som Italiens måhända förste frie skriftställare (i den meningen att han väl sällan gick maktens ärenden): Dante rides again. Jag erinrar en passant om att diktaren är huvudperson i vad man en smula respektlöst kunde kalla en svensk äventyrsroman från 1841: Albanos, det vill säga skriftställaren och greven C A Adlersparres, Dante Alighieri eller Frihetens skald Romantiska tidstaflor, låt vara att dessa tablåer inte har mycket gemensamt med Nick Tosches medeltidskapitel.

Hur som helst borde kanske en större studie skrivas som kartlägger danteska – infernaliska? – spår i bland annat den då och då förment rutinmässiga kiosklitteraturen, enkannerligen i dess undre värld. Vad har helvetets tredje sång att göra i Håkan Nessers Flugan och evigheten (1999)? Ett av den franskspråkiga thrillerns aktuella toppnamn, Maxime Chattam, har i L’âme du mal (Ondskans själ) av år 2002 gjort ett nummer av Divina commedia i allmänhet och inledningsraderna – om den mörka eller dunkla skogen – i synnerhet: boken är den sista delen i en anspråksfull trilogi vars upptakt, ”In tenebris”, lanserats som en helvetets anatomi. Och så vidare, och så vidare. Kan Voltaire för en gångs skull ha haft fel när han hävdade att Dantes växande rykte huvudsakligen beror på att ingen läser honom?

Oberoende av hur vi värderar slika alster är skälen goda att, ur en populärkulturell synvinkel, närmare belysa hur skilda länders underhållningsbranscher hanterar ett liv och verk som, om man anammar George Steiners åsikt i Grammars of Creation från 200l, bättre än något annat syntetiserar religion, metafysik och estetik, och att ytterligare skärskåda förhållandena mellan det Edmund Wilson i en boktitel etiketterat ”classics and commercials” – för att till sist hyfsa George Bernard Shaws inledningsvis citerade och något brutalare propå om Konsten och om det somliga nog helst skulle avfärda som grov spekulation i outvecklad publiksmak.

 

Författaren är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Han är också medutgivaren till Med list och våld, ett urval deckarnoveller, Natur och Kultur 1986. Texten om Dante har tidigare publicerats som understreckare i Svenska Dag bladet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22