Deckarberättelsens huvudingrediens och något om dess förekomst i romanerna och novellerna om Sherlock Holmes

Sep 24th, 2009 | By | Category: 2007-3, Artikel

AV LARS STRAND

Det tycks råda en sorts samstämmighet bland författare och läsare om att den viktigaste ingrediensen i en detektivroman skall vara mord och ond bråd död. Sannolikt är ’mord’ det vanligast förekommande ordet i titlarna på deckare. En författare som rentav satte i system att alltid ha det med i titeln på sina romaner var den numera halvt bortglömde men på sin tid tongivande amerikanske författaren S. S. Van Dine. Att han valde att där använda ordet ’murder’ berodde på, lär han ha sagt, att han fann det vara det mest dramatiska och fängslande ordet i det engelska språket. (Hans kanske tre bästa romaner kom ut i slutet av 1920-talet under titlarna The Benson Murder Case, The Greene Murder Case och The Bishop Murder Case, och som exempel på utstuderade intriger håller de måttet än i dag).

Dramatiskt laddat ord

Att ordet ’mord’ eller ’murder’ av hävd är laddat med dramatik framgår inte minst av att alla Shakespeares stora tragedier kretsar kring ett eller flera mord. I Hamlet exempelvis hopas liken så att man till sist får intrycket att alla dör. Georges Simenon, skaparen av ett sjuttiotal deckare med kommissarie Maigret i huvudrollen, lät även i många av sina andra romaner ett mord ingå i handlingen för att blotta personernas själsliv och öka dramatiken.

När detektivromanen som genre var väl etablerad under 1920-talet och dess egentliga så kallade guldålder inleddes, tog sig den brittiske katolske prästmannen, litteraturkritikern, Sherlock Holmeskännaren och deckarförfattaren Monsignor Ronald A. Knox före att upprätta en lista på tio budord att gälla som rättesnöre för detektivromanen. På förteckningen som är hållen i en något skämtsam ton hittar man inte någon regel som uttryckligen anbefaller mord som ett oavvisligt ämne, men man får nog ändå säga att det vilar en antydd, underförstådd åsikt över denna dekalog om att så är fallet.

Tjugo regler

Ungefär samtidigt publicerade den nyssnämnde S. S. Van Dine – som för övrigt hette Willard Huntington Wright – tjugo regler i samma syfte, Twenty Rules for Writing Detective Stories. Hans betydligt mer mångordiga lista baserar sig, säger han, på alla de stora deckarförfattarnas verk såväl som på hans egna funderingar över ämnet. Som väntat förespråkar han att det måste finnas ett lik i en detektivroman, ”och ju dödare desto bättre”. ”Inget mindre brott än mord är tillfyllest”, fortsätter han. För att ta sig igenom trehundra sidor måste nämligen läsaren belönas för sin uthållighet, och då duger inget annat än ett mord.

Denna punkt på listan är en som har vunnit allmänt gehör och sällan bestridits. I dessa yttersta dagar tycks man dock ha kommit till vägs ände vad det beträffar. Det förefaller som om varje modern deckare nu måste handla om de ruskigaste blodsdåd och seriemord. Efter att en längre tid ha matats med en sådan magstark diet till den grad att man storknar har man skäl att undra om dessa mordiska utsvävningar verkligen är nödvändiga för att upprätthålla och öka spänningen.

Publiken kräver mer blod

Mordfrekvensen i deckarintrigen har efterhand ökat i takt med att intresset för den rena pusseldeckaren och därmed också tillgången har avtagit. Detta kan först och främst bero på tvenne omständigheter, dels att publiken med tiden har vant sig vid och börjat kräva starkare kryddor, och dels att det utan tvekan ställer större krav på en författare att konstruera en logisk och finurlig kriminalgåta än att berätta en actionmättad mördarhistoria. En annan orsak kan vara att pusseldeckaren – den som på engelska brukar kallas för ’whodunit’ – i en strävan efter originalitet drevs till en så osannolikt utstuderad intrig att den tappade verklighetskontakten och i vissa fall kunde slå över i det parodiska. Den stora publiken ville i stället ha en större realism, och de tyckte sig finna den i att vandra i sällskap med alltmer hårdkokta litterära brottsbekämpare nerför verklighetens ’mean streets’.

Dagens deckarböcker med närgångna skildringar av råa våldshandlingar och seriemord är väl inte uteslutande anpassade till läsekretsens krav och dess försvunna tabun utan speglar naturligtvis också den allt mer tydliggjort brutalare och mer påträngande verkligheten omkring oss. Den gammaldags amatör- eller privatdetektiven som själv löste invecklade kriminalfall har avlösts av yrkesmannen inom polisväsendet som leder ett helt team av brottsbekämpare. Till sin hjälp har han eller hon – det är ofta kvinnor i rollen – psykologer och rättsmedicinare, som med sofistikerade metoder som gärningsmannaprofiler och DNA-analys kommer förövaren på spåren. Om deckarförfattaren vill behålla en viss realism i sin skildring kan han inte utan vidare låta amatörer som Sherlock Holmes, Lord Peter Wimsey eller Miss Marple triumfera på egen hand. Det verkar som om de rättsvetenskapliga och polisiära landvinningarna i viss mån har förstört marknaden för de entusiastiska egenföretagarna i branschen. För att överleva måste de följaktligen vistas i de nostalgiska pastischernas skyddade verkstad, där hävdvunna regler och förutsättningar gäller.

Ingen nåd för pusseldeckare

Philip Marlowes skapare Raymond Chandler var i en essä från 1950, The Simple Art of Murder, som man kan förvänta sig, inte nådig mot företrädarna för den klassiska engelska pusseldeckaren, och bland hans syrliga kommentarer kan man läsa följande tänkvärda ord: ”Hemingway säger någonstans att en bra författare tävlar enbart med de döda. En bra deckarförfattare (det måste när allt kommer omkring finnas några sådana) tävlar inte bara med alla de obegravda döda utan dessutom också med härskarorna av de levande. Och på nästan lika villkor; för det är en av egenskaperna hos den här sortens litteratur att det som får folk att läsa den aldrig blir omodernt”. Så än leva de gamla gudar: Agatha Christies klassiska deckare trycks ständigt om och finner vägen till nya läsare, och Sherlock Holmes ökar för så gott som varje år på sin ledning som den mest filmade litterära gestalten någonsin.

De klassiska budord som formulerades på 1920-talet av Ronald A. Knox och S. S. Van Dine gällde givetvis den typ av kriminalroman som då var i det närmaste ett med genren, nämligen pusseldeckaren, vilket förklarar en avvisande hållningen vis-à-vis numera omhuldade berättargrepp. De flesta av dagens deckare bryter exempelvis mot Van Dines nionde budord, där följande slås fast: ”Det får bara finnas en detektiv – d.v.s. bara en huvudrollsinnehavare, som står för slutledningarna – en deus ex machina. Att låta tre eller fyra hjärnor, eller ibland ett helt gäng av detektiver slå sig ihop om att lösa ett problem, innebär inte blott att splittra intresset och rycka av den logiska tråden utan också att försätta läsaren i underläge. Om det finns fler än en detektiv vet inte läsaren vem som är hans mentor och motpart i att dra slutsatser. Det är som att låta läsaren kapptävla i löpning mot ett stafettlag”. Var finns förresten idag en sådan ambitiös och noggrann deckarläsare som Van Dine föreställer sig?

Beskrivningar bannlystes

En annan punkt på listan som nu för tiden är överspelad – på gott och ont, skulle jag vilja påstå – är en som bannlyser långa beskrivande partier, sysslande med ovidkommande bihandlingar, noggrant utarbetade karaktärsanalyser och stämningsskapande skildringar, alltså en varning för att ge för stort utrymme åt att belysa magsårslidande och relationsproblem hos de frånskilda pappor och mammor som iklätt sig detektivrollen.

Men budordet om att en mordutredning skall stå i centrum för intrigen i en deckare gäller som sagt fortfarande alltifrån ’a nice little murder’ till bloddrypande avrättningar, och de röster som ifrågasatt detta har förklingat tämligen ohörda. I vårt land diskuterade bland andra författaren Sigfrid Siwertz i Fåfäng gå. . ., en essäsamling från 1959, om man i branschen inte kunde tänka sig att syssla med mer oblodiga brott som exempelvis stöld, falskmynteri och utpressning. Avgörandet ligger väl i vår tids marknadsanpassade bokutgivning till syvende och sist hos läsarna, huruvida de är villiga att ägna tid och intresse åt en deckare utan brott mot Bibelns femte bud.

Doyle sydde kostymen

Det är dags att skärskåda hur pionjären Conan Doyle, som så att säga sydde deckarkostymen med sina berättelser om Sherlock Holmes, förhöll sig i den här frågan. Självaste urfadern Edgar Allan Poe avslöjade på sin tid temat i titeln på sin epokgörande historia om The Murders in the Rue Morgue – Morden på Rue Morgue, och Conan Doyle ger också en antydan därom när han kallar sitt förstlingsverk från 1887 för A Study in Scarlet – En studie i rött. Det blev med tiden allt som allt sextio berättelser om Sherlock Holmes, varav fyra har ordinär romanlängd. De senare är alla mordhistorier och ger alltså enligt S. S. Van Dines ord läsaren i det avseendet lön för mödan. Men hur för håller det sig med de femtiofyra andra av novellformat? Det är kanske rentav så, att man inte hinner bli uttråkad och besviken vid läsningen av en novell, som saknar incitamentet av ett mord.

Holmes sparsam med morden

Hursomhelst så är förekomsten av ett mord i intrigen i Sherlock Holmesnovellerna relativt sparsam. När läsarna efter de båda inledande romanerna A Study in Scarlet och The Sign of Four – De fyras tecken på nytt möter mästerdetektiven i de månatliga novellerna i The Strand Magazine tar författaren inte till storsläggan och drämmer till med ännu en mordhistoria utan han låter honom stället reda ut fallet med En skandal i Böhmen – A Scandal in Bohemia, och det var verkligen inte någon läsare som klagade över brist på dramatik och spänning.

Särskilt i de båda första novellsamlingarna, The Adventures och The Memoirs of Sherlock Holmes, är mordfallen få: av totalt tjugotre berättelser handlar bara fem om ond, bråd död, nämligen The Boscombe Valley Mystery (Tragedin i Boscombe Valley), The Five Orange Pips (De fem apelsinkärnorna), The Speckled Band (Det spräckliga bandet), The Crooked Man (Krymplingen) och The Resident Patient (Doktor Trevelyans patient). I de följande novellsamlingarna ökar mordfrekvensen i intrigerna markant till nio av tretton i The Return of Sherlock Holmes, till sex av nio i His Last Bow och slutligen ingår mord som ingrediens i fyra av de tretton fallen (om man undantar ett som visar sig vara självmord) i The Case-Book of Sherlock Holmes. Sammanfattningsvis är temat mord representerat i mindre än hälften av fallen, närmare bestämt i tjugosex av samtliga sextio.

Härav torde framgå att det faktiskt är möjligt att laga till en spännande kriminalberättelse utan att krydda med mord. Vad är det då för alternativ som utgör deckargåtan i majoriteten av Sherlock Holmesnovellerna? Ja, det ämne som kommer på andra plats efter ’mord’ är inte oväntat ’stöld’ i inalles tio av dessa. Därnäst kommer societetsskandaler och brott som kan rubriceras som bedrägeri och arvsfiffel i sex respektive fem av fallen. I fyra av berättelserna har brottet politiska förtecken, och resten ryms under beteckningar som utpressning, familjekonflikter, kidnapping och falskmynteri, totalt sett en provkarta på allehanda förbrytelser.

Mord fängslar icke mer

Nu är det inte så att de berättelser som uppvisar en mordhistoria a priori är en mer fängslande läsning. Med undantag för novellen The Speckled Band med ett misstänkt mord i det förflutna och ett avvärjt mordförsök, vilken är ett vanligt antologinummer och oftast placeras som nummer ett på en förteckning över de bästa Sherlock Holmesnovellerna, så toppas listan, åtminstone den som framröstades 1999, i övrigt av fall som The Redheaded League – De rödhårigas förening, A Scandal in Bohemia, Silver Blaze, The Blue Carbuncle – Den blå karbunkeln och The Musgrave Ritual – Den musgraveska ritualen. Inget av dessa fall skildrar en mordhistoria. Inom parentes sagt är min egen absoluta favorit den trivsamma The Blue Carbuncle med en Holmes i högform. Det som uppenbarligen väger tyngst vid bedömningen är uppvisningen av Sherlock Holmes bländande slutledningskonst – vare sig den håller vid en närmare granskning eller inte – och tydliggörandet av hans kraftfulla och dominanta personlighet.

Ett av Holmes tidiga fall, som är så långt från en mordintrig som tänkas kan, är A Case of Identity – Ett identitetsfall, en lätt bisarr och egentligen tämligen osannolik historia. Den är enligt Holmes själv så banal, att han löser problemet med vänster hand. När den inte fullt så skarpsinnige Dr Watson kommer instormande till vännen i våningen på Baker Street efter att ha varit upptagen en hel dag med ett allvarligt sjukdomsfall, utspinner sig följande replikskifte:

– Nå, har du löst det? frågade jag då jag kom in.

– Ja, det var bariumsulfat.

– Nej, nej, jag menar det där mysteriet med Mr Angel! utropade jag.

– Jaså det! Jag tänkte på saltet som jag arbetade med. Det var inte alls något mystiskt fall, fastän, som jag sa i går, några detaljer var av intresse. Det enda tråkiga är att det tyvärr inte finns någon lagparagraf med vars hjälp man kan komma åt skurken.

Jag tycker att denna historia, trots avsaknaden av traditionellt dramatiska inslag, ändock håller god Sherlock Holmesklass och bjuder på underhållande läsning.

Fungerar utan blod

En detektivberättelse kan, som jag ser det, fungera utmärkt med enbart oblodiga inslag, men som brasklapp skulle jag nog vilja tillfoga: under förutsättning att den är av novellformat. En novell med en intrig som den i A Case of Identity skulle antagligen inte heller fylla måttet om den inte ingick som en del i en helhet och stöttades av de övriga. Det må vara mästerdetektiven förlåtet att han understundom håller till i det grunda och ljumma vattnet nära stranden, när vi som läsare vet att han så snart tillfälle erbjuds ger sig ut på djupt vatten där de riktigt fula fiskarna och de blodtörstiga hajarna huserar. Givetvis är det också på det viset att Holmes helst ser att han får ägna sig åt att lösa mer utstuderade brottsfall, och när denna intellektuella stimulans uteblir kan han sucka uppgivet som i början av The Copper Beeches – Blodbokarna: ”Människan, eller åtminstone brottslingen, har förlorat all originalitet och företagsamhet. Och min lilla praktik ser ut att begränsas till en byrå för att ta rätt på borttappade blyertspennor och ge råd åt unga damer från flickpensioner”.

Synonym till mordhistoria

Alla de fyra längre Sherlock Holmeshistorierna har, som sagt, en mordintrig, något som i deckarromanernas hårt styrda genre har utvecklats till praxis. Samtliga Agatha Christies gott och väl över sextio romaner, alla novellsamlingarna alltså oräknade, för att ta ett exempel, har så vitt jag kan finna en intrig uppbyggd kring ett eller flera mord, och det är säkert inte fel att anta att samma sak torde gälla andra författare av detektivromaner. En deckare är alltså i princip synonym med en mordhistoria. Kan det möjligen förhålla sig så att S. S. Van Dines regel, att ett mord måste vara ryggraden i en deckarintrig, är oavvislig än i dag?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22