De självutnämnda eliterna

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-2, Artikel

Inför år 2000 låg jag före jul på sjukhus i Trelleborg och vad gör man i ett sånt sängläge? Jo, man har en tendens att lyssna på radio. Det var kväll när jag hörde en röst som höll på med någon form av panegyrik. Det var ett uppblåst pekoral av gammaldags middagstalstyp och jag undrade vad det var. Det visade sig vara svenska akademiens nyinvalde ledamot och ständige sekreterare som höll det anbefallda liktalet över sin föregångare på stolen. Efter honom trädde en annan akademiledamot fram och framförde en egenhändigt förfärdigad dikt, även den ett pekoral vilket framhävdes av uppläsarens uppläsning, som förvisso saknade inlevelse.Jag tänkte. Detta löjeväckande och uppblåsta elände ska alltså vara uttryck för “Snille och Smak” och mina tankar gick vidare. Så smaklöst. Vad är egentligen den svenska akademien annat än en grupp självutnämnda elitister, smakdomare med mera. Visst, ordböcker, en häftig grammatik och annat smått och gott presteras, men akademiens ursprung är förvisso obscent. Den skapades av en envåldshärskare, som sköt i sank världens första Tryckfrihetsförordning, grundlagen av 1766, och ersatte den med en som passade enväldet bättre. Sånt brukar man glömma bort när det hålls tal om akademiens förträfflighet.

Akademiernas anmoder är den franska, vars födelse kan föras tillbaka till år 1626 då privatpersoner med litterära intressen började träffas. Richelieu, icke okänd kardinal med svensk anknytning under 30-åriga kriget, tog dessa män under sina vingars skugga och 1634 blev därav Académia française med ständig sekreterare, direktör och kansler.

Det här privata initiativet som institutionaliserades till ett bestående odemokratiskt fenomen har i vara dagar spritt sig till så gott som alla områden. Privatpersoner, nu som 1626, träffas och befinner sig själva lämpade att styra åsiktsbildningen genom kollektiv betygssättning. Dessa copycats skapar akademier av skilda slag som växer upp till höger och vänster. På gott och ont. Det har lett till kotteribildningar och intriger på många håll. Rushdie-konflikten i svenska akademien är inget enastående fenomen. Det gäller för individer och grupper att slå vakt om sina egna intressen och marginalisera andra åsikter än de för stunden rådande. Akademier är det beståendes upprätthållare och förnyelsens bromsklotsar. Det är först i skenet av den obevekliga Tiden, som åsikterna och besluten framstår i sin rätta dager.

Så där kan man ligga och fundera, rättvist eller orättvist. Organisationer förändras och blir mer tidsenliga. För att ta ett exempel så har gamla manssällskapet Rotary i dag mängder av kvinnliga medlemmar. Det är bara hemliga sällskap och akademier som förblir oberörda av förändringens vind. Dessa elitistiska geschäft, vare sig de är privata kopior eller välsignade av monarkens närvaro vid högtidliga sammankomster, vore naturligtvis oförargliga om de inte hade en så stor makt i smakfrågor och en snedvridande konkurrenseffekt på diverse marknader. Det är oerhört svårt att motverka sådan maktkoncentration.

Lägg märke till att få om ens någon Nobelpristagare i litteratur har skapat en helt ny genre. De flesta har visat framfötterna i redan etablerade genrer. Storartade förnyare som Strindberg med Ett drömspel, James Joyce med Ulysses och Finnegans Wake eller Alfred Bester med Tigermannen fick aldrig något Nobelpris. Och vad man än tycker om William Gibson så kan han skriva och han är en av de få som de facto skapat en helt ny litterär genre under 1900-talet. Det skulle förvåna mig oerhört om svenska akademien finner den insatsen värd ett nobelpris. Gibson är nog inte tillräckligt fin.

Fin.

Smaka på ordet. Bit i det. Som ett ruttet äpple trots den fagra ytan.

BERTIL FALK



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22