David Goodis: Marinerad författare till nattsvart prosa

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av CHRISTER NYGREN

David Goodis skrev böcker om, för att citera en amerikansk kritiker, ”mardröms-Bogarts på existensens yttersta avsats”. Det 50-talets USA han skildrade var inte Bill Haleys och Cadillac-fenornas romantiska årtionde; Goodis var de misslyckades – fyllonas och de utslagnas – krönikör.

Titlarna på hans böcker säger en del: Street of no return, Down there, Street of the lost…

En typisk Goodis-mening kan lyda så här:

”Det svängda glaset visade honom i ett slags miniatyr av sig själv, en liten man förlorad i tomheten hos en tömd flaska.”

Själv var Goodis ett slags komposit av de figurer som han skildrade. Det är ingen överdrift att påstå att han levde som han lärde.

Under större delen av sitt vuxna liv körde han omkring i en Chrysler-cabriolet som var så skärmrostig och eländig att hans vänner vägrade att åka i den.

Under sin whiskey-marinerade Hollywood-period sov Goodis hemma hos en advokatbekant. I en soffa han hyrde för fyra dollar i veckan.

Hans favorit-perversion var att dricka sig full och söka upp de svarta barkvarteren i hemstaden Philadelphia och där plocka upp det mest manhaftiga, groteska fnask han kunde hitta för att bli utsatt för verbal, och kanske även fysisk, förnedring.

Men David Goodis saknade inte humor.

Man i ”ädelt” mörkblått

Han tog över sin advokatväns utslitna kostymer, färgade dem mörkblå – alltid samma mörkblå färg, med resultat att hela hans garderob blev mörkblå med tiden – och fick välbärgade vänners tillstånd att sprätta loss märkesetiketterna ur deras exklusiva kavajer och sy fast etiketterna på sina egna trasor.

Påtalade någon hans klädsel, hade Goodis för vana att med illa dold förtjusning dra av sig kavajen och visa den exklusiva märkeslogon, och säga: ”Se här…”

När han dog 1967, 49 år gammal, var David Goodis bortglömd. Hans sista bok gavs ut postumt, med den passande titeln Somebodys done for (ungefär: Nån är färdig).

Det skulle ta 16 år innan hans renässans kom och böckerna – han hann skriva 18 – kom i tryck igen.

Hade det inte varit för en fransk författare, Philippe Garnier, som 1984 gav ut en biografi med titeln Goodis: la vie en noir et blanc Goodis: ett liv i svart och vitt – skulle vi förmodligen inte veta mycket om hans person.

Endast två fotografier

David Goodis var ingen linslus. Intervjuerna med honom var få. Det finns bara två kända publicerade fotografier; ett där han sitter vid sin skrivmaskin, fingrarna beredda över tangenterna, en bild av det yttersta skrivarproffset, cool, koncentrerad. Och så en bild taget i ett billigt hotellrum, med Goodis – inte mycket mer än en mörk skugga – stående med ryggen mot kameran, vid fönstret, och en bok liggande på sängen.

Perspektivet får boken att framstå som storleksmässigt större än Goodis. Sensmoralen var möjligen att det han skrev var så mycket större, och möjligen viktigare, än han själv, som person.

Goodis publicerade sin första roman 1939, vid 22 års ålder. Titeln var Retreat from oblivion (ungefär Reträtt från ingenting, fritt översatt). Under 40-talet försörjde han sig på att, under ett otal olika pseudonymer, skriva western-, flygaräss- och skräckhistorier för diverse pulp fictionmagasin.

Han påstås ha skrivit fem miljoner ord under dessa är – en närmast ofattbar produktion.

En av hans första kriminalromaner, Dark passage (på svenska Mannen utan ansikte) var en tidig ”ny identitet genom att byta ansikte”-historia och blev i slutet av 40- talet en framgångsrik film med Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Men manusförfattaren Goodis tid i Hollywood blev kort, spritig och långt från lyckad.

Resten av sitt liv fördrev han med att skriva paperbacks för Gold Medal och Lion (som bland annat gav ut Jim Thompsons främsta romaner). Han blev sällan eller aldrig recenserad.

Det var som om han trivdes med att skriva direkt för ”kioskmarknaden” och tjäna tillräckligt mycket pengar för att hanka sig fram, samtidigt som han slapp uppmärksamhet och kunde leva i relativ anonymitet.

Hyllade franska filmer

På senare år, långt efter hans död, har David Goodis jämförts med Cornell Woolrich och Elmore Leonard. Filmare som Jaques Tourneur och Francois Trauffaut upptäckte Goodis redan under hans livstid, och gjorde hyllade filmer som Månen i rännstenen, byggd på Goodis bok med samma titel.

Men uppmärksamheten kom för sent.

Förutom att den kanske innerst inne var oönskad av Goodis själv, blommade den ut när han virvlat in i samma nedåtgående spiral som misslyckade barpianister, nersupna trafikflygare och andra utslagna existenser i hans böcker.

När man läser David Goodis i dag – Black Lizard/Vintage Crime har gett ut de bästa titlarna i nytryck – känns böckerna kusligt aktuella.

Omskrivna till svenska förhållanden, skulle de onekligen fylla sin plats som dagsaktuella tidsskildrare. De bästa böckerna är knivskarpa, grafiska sightseeingkartor över fyllons väg från ingenstans till ingenstans, brustna drömmar, oromantiska skildringar av människor på glid, utan framtidshopp.

Det är inte ”socialporr”, inget ”tycka-synd-om”, David Goodis förlorare anklagar oftast sig själva för att det har gått snett (även om en och annan yppig blondin kan ha bidragit).

Hans böcker blir sällan gråtmilda eller patetiska, och känns därför både ärliga och fräscha.

Ett sant original

Och det kanske mest fascinerande: det fanns ingen som skrev som Goodis. Han var ett sant original, i en litterär värld där de flesta författare under hans samtid hämtade sina influenser från andra, typ Raymond Chandler, eller Hammett, eller Faulkner, på ett mer eller mindre lyckat sätt. Goodis skildrade sin egen värld, på sitt eget och egentligen oefterhärmliga sätt. Han var ett unikum.

Hans mest populära bok, att döma av antalet omtryckningar, var Cassidy’s girl, skriven 1951. Det är en tämligen nattsvart undergångshistoria om en före detta trafikflygare som söp bort sig från spakarna och nu ”landat” med det föga glamourösa jobbet att köra en stadsbuss i Philadelphia.

I boken finns de två kvinnotyper som ständigt återkom i Goodis berättelser – den väna, kärleksfulla, enda hoppet om räddning, och så den svulstiga, hårdsupande spindelkvinnan som påminner om de dominanta damer Goodis själv sökte under sina bisarra nattliga förnedrings-sejourer i de svarta barkvarteren. Ex-flygaren vältrar sig i självförnekelse, hjälplöst fångad i spindelkvinnans våld.

Jag har bara två böcker av Goodis på svenska. Den ena är Mannen utan ansikte, utgiven av Gebers 1955, översatt av Torsten Ehrenmark, och en Jaguar-upplaga av Down there betitlad Mordets melodi.

Vi sätter punkt här.

Dra er inte för att hemsöka mörka antikvariats-hålor och gräva i tiokronors-bingarna. Gräv djupt, riktigt ”down there”, så hittar ni kanske en Goodis.

Det är, garanterat, värt besväret.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22