David Ericsson: Långtradarchaufför som vill se fler svenska vägbibliotek

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Artikel

Av Karl Hjelm

Sveriges första bibliotek får yrkeschaufförer öppnades på OK/Q8 i Tönnebro mellan Gävle och Söderhamn i december i fjol. Det andra kom igång en tid senare på Smålandsrasta mellan Jönköping och Värnamo och ytterligare två är planerade. Alla drivs av Transportarbetareförbundet och Hotell- och Restauranganställdas förbund med stöd av Statens Kulturråd.

En som gillar de nya biblioteken är 46-årige stockholmaren, långtradarchauffören och författaren David Ericsson, som hittills kommit med en novellsamling och två spänningsböcker. Han tycker att det är helt riktigt att böcker ska ut på vägarna. I synnerhet anser han att utlåning av inlästa böcker på CD är en genialisk tanke.

Chaufförerna belästa

”Om Akademibokhandeln låg vid Billtema skulle vi få många fler och yngre bokläsare bland chaufförerna,” har han sagt. ”Som det hittills varit är läsintresset svagt bland vägens män. Men om chaufförerna tar steget in i litteraturens värld, kan de bli bland de mest belästa i samhället.”

David Ericsson lyckades skapa rubriker när hans första böcker kom ut. Journalisterna tyckte tydligen att det var mycket märkvärdigt att en yrkeschaufför kunde skriva böcker.

Själv tycker han inte att det är fullt så konstigt.

”Jag är uppväxt i en läsande familj. Min pappa Björn var telegramredaktör på nyhetsbyrån TT, och mamma Eva Melander arbetade på bank. Båda formligen slukade böcker. Men att jag blev författare har nog inget med dem att göra. För drygt ett decennium sedan träffade jag poeten Johan Nordbeck, tyckte att han var en intressant person. Jag började resonera i banorna: ’kan han så kan väl jag’.”

När David var 16 år gammal sträckläste han Ivar Lo Johanssons roman Rya-Rya. Men han var ingen bokmal. I stället slutade han skolan efter nian och som 19-åring blev han lastbilschaufför.

Skrev dikter i hytten

”Och i den vevan började jag formulera mig. Jag försökte skriva dikter i förarhytten medan jag körde, men handstilen blev därefter. Jag kunde inte läsa mer än enstaka ord, fast jag gav mig inte. Mellan körningar använde jag ibland motorhuven som skrivunderlag. Men jag visade aldrig resultatet för någon, dikterna fick ligga inlåsta i bilen.”

Under krisen på 1990-talet var det svårt för åkeribranschen, men David lyckades ändå med konststycket att arbeta som en besatt. Nu ville han skriva och det gällde att få ihop pengar så att han kunde göra just det. Men allt slit gjorde honom utarbetad samtidigt. När han tyckte att han hade tillräckligt stort kapital bestämde han sig för att ta ett sabbatsår.

David Ericsson blev antagen till Biskops Arnö utanför Enköping, en författarskola där många kända författare skrivit böcker. Man han antogs också till Stockholms folkhögskola, som han valde eftersom han ville vara hemma i lägenheten på Söder nattetid.

Första novellsamlingen

1999 skrev han 17 korta texter om livet på de svenska vägarna och de kom sedan ut i novellsamlingen Truck stop. Det var ett sätt att pröva sig fram och testa olika stilar.

Samtidigt grubblade David på det som skulle bli hans första roman.

När han hade handling och personer klara för sig började han skriva och till sist kunde manuskuvertet hamna i den blå brevlådan.

Det dröjde ett år innan förlaget signalerade grönt ljus.

”Jag var egentligen inte orolig eftersom jag hört att det var ett bra tecken. Ett snabbt svar brukar bli ett nej.”

Positivt mediadrev

Men David Ericsson hade ingen aning om att bokens mottagande i media skulle orsaka kaos. Press, radio och TV tyckte att det var unikt att en knegare kom ut med en bok. Det blev ett positivt mediadrev sedan Expressen gjort ett stort reportage. Aftonbladet följde upp med fyra sidor i sin söndagsbilaga och Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hängde på. TV 4:s Lasse Bengtsson tog helt sonika kanalens morgonsoffa till Davids lastbil och gjorde en intervju där. Sveriges Television, lokalkanaler från radio och teve följde efter.

”Det var svårt att fatta att den löpeld som drog fram handlade om mig.”

David Ericsson sökte till Biskops Arnö en gång till och kom in även då. Där skrev han debutromanen Redlight som kom ut två år därefter.

I den skildras yrkeschaufförernas hårda liv, deras kamratskap och konflikter. Dessutom beskriver David kärlek mellan ett omaka par.

Taxfree kom ut förra hösten. Bokens huvudperson får veta att hans åkeri blivit uppköpt av ett stort utländskt företag, Eddie Hertz. Han inser att det stora företaget använder sig av gangstermetoder och att det är ett brottssyndikat snarare än ett åkeri. Det är en berättelse som i viss mån är självupplevd.

Eddie Hertz har sin motsvarighet i verkligheten.

Det handlar om åkeriet Willie Betz, ett företag som David Ericsson granskat och skrivit avslöjade nyhetsreportage om i Transportarbetaren.

”Betz har ett enormt stort åkeri med cirka 5.000 bilar, och firman följer inga som helst lagar. De fifflade med tillstånden och hade förare som körde på turistvisum.”

Mördad av säkerhetsagent

Alla dessa skumraskaffärer ledde till att Betz själv blev skjuten i sitt hem i Hamburg av en Securitateagent från Rumänien.

När David Ericsson kollade upp företaget och drog fram alltsammans i ljuset började det bli riktigt obehagligt. Under sina kärningar förföljdes han att personbilar vars passagerare spionerade på honom när han lastade och lossade.

Då han frågade vad de höll på med vägrade de svara. David förstod att det var en markering om att de inte gillade det han skrev i Transportarbetaren.

”I 20 år har jag kuskat runt, så det är väl det som är mitt egentliga liv. Jag har kört på isiga norska vägar och på autostrador för att komma till Spaniens fruktodlingar. Visst vore det trevligt att titulera sig som enbart författare, men jag upplever också allt det andra som mycket viktigt.”

Tipsar om böcker

Numera slipper han köra så långa sträckor utan håller sig mest i området runt Stockholm, en stad som han är mycket förtjust i.

Vad har han då för egna favoriter som han tycker att kollegerna på landsvägen ska låna på de nya biblioteken.

”Till exempel Coola krogen av Lena Kallenberg, Stockholmaren av Ivar Lo Johansson och Spanska Trappan av Birgitta Stenberg för att inte tala om De kosmiska havens bokanjärer av Ove Allansson.”

Allra bäst menar han att det är att lyssna på intalade böcker.

”Normalt vill en chaufförkomma fram så fort som möjligt. Men när de lyssnar på intalade böcker verkar det som om de tar det lugnare.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22