Dansk miljöinspektör och silversmed med beskedlig produktion

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-3, Artikel

Årets glasnyckelvinnare

Av ANTON KOCH-NIELSEN

Erik Otto Larsens produktion är beskedlig – fyra korta romaner på sju år. Det är emellertid ett författarskap som krimiläsarna i Danmark är rätt stolta över.

Det är svårt att placera böckerna i en kategori. På sätt och vis handlar det om polisromaner med fast persongalleri. I alla fyra volymerna träffar man kriminalinspektör Jørgen Birk från Rikspolisen, kriminalassistent Erik Svane, som nu arbetar i Köpenhamnspolisen, samt den ambitiöse kriminalassistenten Frank Søndergaard, styrkans unge, framåtstormande hopp.

Så kan man se det – men tittar man närmare så håller det inte. Poliserna är bifigurer. De är tecknade med lätta penseldrag och trots rätt lång bekantskap vet läsarna förbluffande lite om dem. Då bortser jag från det lite melodramatiska förloppet i ”Så lenge jeg lever”, där Svane utsiktslöst försöker etablera en romans med den mordiska arkitekten Bodil. Det är enda gången Larsen närmat sig det banala.

Pressade psyken

Larsens kamera följer som regel människor som är så psykiskt pressade att mord kan bli en realitet. En hantverksmålare vars hjärna är eroderad av lösningsmedel. En yngre kvinna, till synes väl fungerande och framgångsrik, men själsligt invalidiserad efter ett sexövergrepp hon utsattes för som nioåring. En pensionerad polis som försöker gottgöra ett långt äktenskaps försummelser när hustrun drabbas av hopplös cancer. Och senast en schizofren studerande med ett milt sagt förödande förhållande till flickor.

Det är dessa mördare eller potentiella mördare som Larsen presenterar – och som fångar läsarens intresse. Larsen skriver inte ”whodunnits”. Spänningen ligger i stället i ifall polisen skall klara upp morden och i synnerhet hur de skall lyckas med det. Larsen strör på sätt och vis lik omkring sig typiskt är att tre offer förlorar livet i var och en av de korta romanerna. Flera gånger avlivas den som man tror är huvudperson ungefär mitt i handlingen, offer och utnyttjad av någon annan – och det är verkligen något som får fram vreden hos Larsen. De psykotiska eller gränspsykotiska medmänniskorna har Larsens sympati – och mer eller mindre också läsarnas. Han har däremot ingen förståelse för dem som utnyttjar dessa slackare i stället för att hjälpa dem. Här skipas rättvisa lika skoningslöst som i en guldåldersdeckare av Agatha Christie. Men Larsens styrka är först och främst den medkännande, övertygande skildringen av splittrade människor, det sjuka sinnet.

Talang för intriger

Det kan låta som om handlingen måste bli invecklad eller överkonstruerad, men så uppfattar man den inte. Larsens andra stora styrka är nämligen hans talang för intriger. Det är väl i första hand den som vi som deckarläsare bör hylla. Historierna hänger ihop, logiken håller. Och – åtminstone medan man läser – verkar utvecklingen vara trolig och rimlig. Det är intriger som tillåter Larsen att lägga ut spår som poliserna sedan kan ta itu med.

Min favorit i det avseendet är ett sidomotiv som handlar om modern konst i debutromanen ”Pondus sidste sag”. Den lite enfaldige kriminalassistenten Poulsen – Pondus kallad – är inte den store lösaren av gåtor. Men han förstår sig på konst. Därmed kan han genomskåda att den till synes framstående konstnären i själva verket är en scharlatan som hittat ett stensäkert sätt att tvätta knarkpengar. Här är Larsen på hemmaplan, eftersom han vid sidan av författarskapet gjort sig gällande som målare och grafiker. Men han använder endast detta som en av flera ledtrådar i romanen. Larsens kunnande som bildkonstnär får man glädjas åt i de framstående omslagsteckningar som pryder de danska utgåvorna.

TV gav publik

Erik Otto Larsen nådde nog den största publiken med sin tredje roman, ”Manden der holdt op med at smile” från 1990. Detta i kraft av den svenskdanska tv-serie som gjordes efter den 1994. Serien hette ”Frihetens skugga” och boken har i reviderat skick getts ut under den titeln. Den gör sig bättre som roman än som tv-serie. TV betonar action på bekostnad av psykologiska nyanser. Huvudrollen måste göras av en kompetent skådespelare, och så blev den gjord av Frits Helmuth. Men därmed fick också figuren en auktoritet som rubbade balansen. Läser man romanen efter att ha sett serien fattar man hur mycket av Larsens konst som ligger i antydningar och i det outtalade. Det är en avsökning av de många möjligheterna som ger den obönhörliga utvecklingen i ett ödesmönster som Larsen visar fram. Det kan man göra i en roman. Om man bara tar handlingens skelett blir alltsammans mindre intressant.

Larsen jonglerar elegant och spefullt med det mångtydiga. Romanen ”Masken i spejlet”, som belönades med Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln i maj, är både thriller och polisroman – och kanske ingetdera. Här växlas behändigt mellan mannen och masken, ansiktet och den schizofrena spegelbilden. Och då det i romanens sista del verkligen brakar loss är det kriminalassistentens lösning av de två första morden som bereder väg för det möjliga tredje. Det är en ironisk poäng som vi hittat förr i författarskapet. Man har med djävulskap att göra, och det är farligt.

Larsen är en ovanlig författare i den danska deckarmiljön. Danmark har åtskilliga författare som på samma säll förankrar sina böcker i en fast krets av poliser – Søren Jakobsen, Ole Frøslev och Erik Amdrup. Men de skriver med andra, mer kontanta mål i sikte. I ett skandinaviskt sammanhang kan man snarare jämföra Larsen med svenskar som Jean Bolinder och kanske Ulf Durling. Larsen förlorar inte i den jämförelsen.

I striden om Glasnyckeln hade Larsen starka motkandidater. Först besegrade han på hemmaplan Poul Ørums comeback med romanen ”Vildspor” och Jacob Gammelgaards explosiva agenthistoria ”Filosoffernes Restaurant”. Sedan hade han hårt motstånd på bortaplan: norske Arild Rydals internationella thriller ”Koderne i Metrograd” och Håkan Nessers precisa polisroman ”Borkmanns Punkt”. Den som segrat i sådant sällskap, med röster från samtliga tre nordiska länder, är all ära värd.

Erik Otto Larsen är född 1931, ursprungligen utbildad till silversmed, nu anställd som miljöinspektor i Köpenhamns kommun. Han debuterade som konstnär på ”Kunstnernes Efterårsudstilling” 1964 och har sedan dess deltagit i många samlings- och haft egna utställningar. Han har skrivit fyra kriminalromaner: ”Pondus sidste sag” 1988 (utsedd till årets bästa debut av Det Danske Kriminalakademi). ”Så laenge jeg lever” 1989.

”Manden der holdt ap med at smile”, 1990 (boken var underlag till dansk-svenska TV-serien ”Frihetens skugga”, vilken också är bokens svenska titel), ”Masken i spejlet”, 1994. Larsen gör själv omslagen till böckerna.

Nästa bok har den preliminära titeln ”En flue fortræd”.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22