Dags för en Carr-renässans?

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Det här är en artikel som DAST länge längtat efter att få publicera. En artikel som pluggar den måhända störste puzzelsnickaren av dem alla: John Dickson Carr. Kanske är det Carrs fel att problemdeckaren hamnat i bakvatten. För vem vill mäta sig med denne intrigernas mästare? Dessutom en jäkel på att oscillera från det ödesmättade i den ena berättelsen till det dråpliga i den andra. För den som vill känna sig allmänbildad i deckargenren (om det nu är nödvändigt att känna sig det?) är Carr ett måste. För den som rent allmänt sett vill anse sig litterärt bevandrad är han också ett måste. Per Olaisen, Carr-specialisten par preferance, pläderar för en nytändning.

AV PER OLAISEN

Läser du John Dickson Carr? Den frågan har jag ställt ett antal gånger genom åren. Både till människor som jag vet läser kriminalromaner, och till andra som jag inte ens vet om de läser böcker över huvud taget. Svaren har naturligtvis varit divergerande, men oavsett vad jag fått för svar så anser jag mig ändå ha sått ett frö: “Jaså, han frågar mig om jag läser John Dickson Carr. Borde jag kanske göra det…?” Eller: “Det är klart jag har läst Carr. Hm. kanske är det läge att läsa om den gamle lurifaxen…”Det finns Carr-läsare överallt. Själv samlar jag dessutom Carr i alla upplagor på alla språk. Och sedan ett antal år tillbaka arbetar jag på en bibliografi över Carr-utgivningar i Sverige, en bibliografi som om allt går väl borde kunna komma ut inom de närmaste åren. Men så knäpp som att samla alla upplagor behöver man naturligtvis inte vara. För de allra flesta räcker det med att läsa en bok, man behöver nödvändigtvis inte äga den också.

Vad är del då som är så speciellt med denne amerikanske pusseldeckarförfattares böcker?

Man kan sammanfatta det ungefär så här: 1) Hans historier är överlag mycket välskrivna och välkonstruerade. 2) De är ofta starkt suggestiva. 3) Det finns ett driv i dem, man tvingas framåt och längtar efter slutet samtidigt som man inte vill att de ska ta slut. 4) Hans problemlösare är lagom excentriska och agerar trovärdigt utifrån varje konstruerad intrigs betingelser.

Som i all god litteratur i allmänhet och kriminallitteratur i synnerhet!

När det gäller det ödesmättade, det suggestiva, det spöklika, är det framför allt en författare som bör nämnas i samband med Carr, och det är Edgar Allan Poe. Influenserna från Poe märks tydligt och lyser igenom på mer än ett ställe i böckerna. I Douglas G. Greenes magnifika Carr-biografi får vi veta att Carr mycket riktigt läste Poe som ung, och hela debutromanen. It Walks by Night (1930; på sv: Steg i natten 1946) är späckad med Poe-referenser.

Efter bokdebuten 1930 uppvisade Carr snart en häpnadsväckande produktivitet. I den första romanen – och ytterligare fyra romaner – heter problemlösaren Henri Bencolin, en figur som skapades för ett antal noveller redan i mitten av 1920-talet. Bencolin är en högt uppsatt polis i Paris och här är influenserna från Poe och dennes grubblande övermänniskohjälte C. Auguste Dupin tydliga. Tre av novellerna och tre av romanerna finns översatta till svenska.

Av Bencolin-romanerna saknas fortfarande Castle Skull (1931) och The Four False Weapons (1937) på svenska..1933 var det dags för en ny figur att se dagens ljus: doktor Gideon Fell. Enligt uppgift modellerad efter den engelske författaren Gilbert Keith Chesterton, bullrade och mullrade sig Fell in i Carrs romaner och noveller och gjorde snabbt ett outplånligt intryck. Första fallet för Fell hette Hag’s Nook (1933; på sv: Häxstupet 1948) och det skulle bli över tjugo romaner till, och åtskilliga noveller, med den grymtande gentlemannen.

Samma år: 1933, utkom The Bowstring Murders av en viss Carr Dickson. Under den i dag hyfsat lättgenomskådade pseudonymen dolde sig naturligtvis Carr. Men ‘Carr Dickson’ var ett namn som författaren själv inte hade auktoriserat. Carr hade föreslagit namnen ‘Nicholas Wood’, efter fadern Wooda Nicholas Carr, eller ‘Christopher Street’, efter den adress som några bekanta bodde på, men det amerikanska förlaget Morrow tyckte inte om Carrs förslag utan valde helt enkelt ett annat namn. Efter en del verbala kontroverser mellan Carr och hans olika förläggare gavs de resterande romanerna på Morrow ut under pseudonymen ‘Carter Dickson’.

Carr använde sig av ytterligare ett namn, Roger Fairbairn, när han gav ut den historiska kriminalromanen Devil Kinsmere (1934), en roman som är mer eller mindre glömd i dag och sökt av samlare världen över; historien, däremot, överlevde – Carr använde sig av den igen i Most Secret (1964; på sv: Strängt hemligt 1966).

I Carter Dicksons böcker heter huvudpersonen Henry Merrivale. Han framträdde för första gången i The Plague Court Murders (1934; på sv: Klockan klämtar för mord 1960). Merrivale är en tragiskt komisk och kolerisk figur som sägs vara inspirerad av nobelpristagaren och politikern Winston Churchill. Åtminstone till det yttre…Merrivale framträder i 22 romaner och några kortare berättelser. Dickson-böckerna är kanske inte lika suggestiva i sin framtoning, inte lika allvarliga, men de kan å andra sidan definitivt mäta sig med Fell-böckerna när det gäller gåtornas beskaffenhet – i dem hittar man några av de allra styvaste gåtorna, de finurligaste omöjliga brotten och de mest häpnadsväckande problemlösningarna.

Under 1940-talet och 1950-talet skulle Carr ta upp den historiska deckaren igen och i dag anses han allmänt vara en av de stora inspiratörerna när det gäller kriminalromaner i historisk miljö. Omtalade och ständigt omlästa romaner som The Bride of Newgate (1950; på sv: Bruden i Newgate 1962), The Devil in Velvet (1951; på sv: Djävulen i sammet 1969) och The Witch of the Low-Tide (1961; på sv: Häxkonster vid tågvallen 1962) talar sitt tydliga språk…

Bland Carrs övriga produktion märks ett antal noveller om tjänstemannen vid ‘Department of Queer Complaints’, en stor, innehållsrik och auktoriserad biografi över Arthur Conan Doyle, en samling Sherlock Holmes-pastischer skriven i samarbete med Doyles son Adrian Conan Doyle och ett antal postuma utgåvor med pjäsmanus, essäer och noveller.

John Dickson Carr översattes tidigt till svenska. Redan 1936 kom Tusen-och-en-natt-mysteriet (The Arabian Nights Murder). 1939 var det dags igen och då var det Svart sabbat (The Burning Court) som gällde. Sedan följde nya Carr- och Dickson-utgåvor slag i slag: 1940, -45, -46, -48, -49, -50, -57, -59 och så vidare.

Under de senaste tjugo åren har Carrutgivningen tett sig beklagligt sporadisk, såväl vad gäller nyöversättningar som återutgivningar. I början av 1980-talet gav förlaget Bra Böcker ut två volymer och 1988 kom en Prisma-pocketutgåva av Bruden i Newgate. Själv tryckte jag en svensk översättning av en av Carrs artiklar som julgåva 1998 och har också gett ut några andra små häften med Carr som författare. Jag valde också att i Bonniers kriminalklassikerserie plocka med Den ihålige mannen (2001) och Det krökta gångjärnet (2002).

Men vore det inte roligt om något förlag vågade satsa på att ge ut en eller flera tidigare oöversatta Carr eller Carter Dickson? Dra här gärna parallellen med Agatha Christie. Trots högst skiftande kvalitet finns i princip hela hennes produktion på svenska – ja, man skulle nästan kunna säga att Christie har sitt ‘Samlade Verk’ i svensk översättning. Några ambitioner att ge ut Carrs hela produktion verkar däremot aldrig ha funnits – av hans 72 romaner om Fell, Merrivale & Co återstår fortfarande 31 att översatta till svenska!

ROMANER SOM ÅTERSTÅR ATT ÖVERSATTA TILL SVENSKA.

Av Carr under eget namn: Castle Skull, Death-Watch, The Four False Weapons, The Problem of the Green Capsule, The Man Who Could Not Shudder, The Emperor’s Snuff-Box (finns på svenska som följetong), He Who Whispers (finns på svenska som följetong), The Sleeping Sphinx (finns på svenska som följetong), Below Suspicion, The 9 Wrong Answers, Captain Cut-Throat, The Dead Man’s Knock, In Spite of Thunder, The Demoniacs, Panic in Box C, Dark of the Moon, Deadly Hall, The Hungry Goblin.

Av Carr under pseudonym: The Bowstring Murders (Dickson), Devil Kinsmere (Fairbairn), The White Priory Murders (Dickson), The Red Widow Murders (Dickson; finns på svenska som följetong),

The Unicorn Murders, Death in Five Boxes (Dickson), Fatal Descent (Dickson tillsammans med John Rhode), And So to Murder (Dickson), Seeing is Believing (Dickson; finns på svenska som följetong), The Gilded Man (Dickson), A Graveyard to Let (Dickson), Behind the Crimson Blind (Dickson), Fear is the Same (Dickson).



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22