Dag Hedman: “Dostojevskij är tidlös men hur blir det med Guillou?”

Jan 17th, 2008 | By | Category: 2001-4, Artikel

Av Bertil FalkLINKÖPING (DAST) När Dag Hedman håller sina kurser i populärlitteratur brukar han framhålla att både när man ser till antalet författare, antal tittar och antalet sålda och lästa exemplar, så består den skönlitterära floden till 90 procent av populärlitteratur. Det är den som verkligen har påverkat människorna. Men han konstaterar också, att medieetablissemanget och opinionsbilderna inte riktigt vill ta del av detta faktum. Det ska vara lite mera elitistiskt.

Dag Hedman tar emot i sitt hem i Linköping, en villa där väggarna är klädda med böcker från golv till tak, så mycket faktiskt att han helst inte vill ta in fler volymer i huset. Det finns ingen plats att ha dem. Men en del litteratur har han förstås på sitt rum på Linköpings universitet

Dag Hedman är inte nödbedd när DAST ställer frågor till honom. Och han har mycket att berätta. Han är en man som levt med litteratur i hela sitt liv och på den resan har han gjort mängder av iakttagelser.

Den bok som gjorde störst intryck på honom när han var tio-elva år var Alexander Dumas De tre musketörerna.

“Det är den enstaka bok som verkligen påverkat mitt sätt att tänka, föreställningar om hur man beter sig och umgås med andra människor”, säger han. “Jag läste om den hur många gånger som helst. Vid sidan om den spännande handlingen var det just det att jag lärde mig hur människor är, hur de beter sig, hur mänskligt samspel fungerar.”

Dag Hedman började att läsa Jules Verne vid samma ålder. Första boken var Jor­den runt på 80 dagar och där fanns också detektiven Fix. Kanske var det han som inledde krimintresset eller också var det Erich Kästners Emil und die Detektive, som han läste på tyska.

“Jag fortsatte att läsa främst äventyrs- och kriminalberättelser. En tidig favorit blev Frank Heller i mitten av 1960-talet i samband med att Jan Molanders TV-serie om honom gick i TV. Jag hade aldrig tidigare hört talas om Frank Heller. Det hade nog ingen annan i min generation heller. Jag fick en klockarkärlek till honom. Lite senare upptäckte jag Dorothy Sayers och Raymond Chandler, som också blev husgudar.

Frank Heller var varken puzzelförfattare som Sayers eller hårdkokt som Chandler utan det var mera eleganta svindlerier som han sysslade med. Men alla dessa tre är lustigt nog samtidiga, födda på 1880-talet. Det finns också likheter i deras bakgrund. Till exempel det religiösa. Hellers far var ju statskyrkopräst och han växte upp i ett religiöst hem. Sayers var hela sitt liv troende och när hon slutade skriva deckare skrev hon religiös dramatik och som krona på verket översatte hon Dantes Divina Commedia, som än i dag anses vara den definitiva versionen på engelska. Chandler kom från en kväkarfamilj.

Man skulle kunna göra en undersökning om vad det kan ha betytt för dem som kriminalförfattare. Det är inget som finns på ytan i deras verk, utan där tror jag man får gå ned och skrapa litet. Hos Graham Greene är religiositeten mycket tydligare. Kanske en forskningsuppgift för någon hugad student.

En författare, som jag inte vet varför jag läste mycket tidigt, var Fjodor Dostojevskij. Jag tänkte nog att en bok som heter Idioten låter bra. Den var faktiskt bra. Jag har läst allt jag kommit över av honom på svenska. Dostojevskij är bitvis underhållande, men där finns väldigt långa kontemplativa och diskuterande partier, idédebatter och moralfilosofiska utläggningar. Då händer inget. Två man ältar ett problem vid ett bord. Däremellan kan det vara väldigt saftigt. Det förekommer nästan alltid ett mord i hans kända berättelser som Idioten; Brott och straff, Bröderna Karamazov och Onda andar.

Jag brukar framhäva för mina studenter att Dostojevskij var en smart författare. Han kunde ha skrivit en moralfilosofisk traktat eller en religiös betraktelse, men det var han för listig för. Han lånar en popular form – kriminalromanen – och då får han en publik. Brott och straff är en av världens mest översatta, mest utgivna och mest lästa romaner.

Dag Hedman menar att Dostojevskij är en föregångsman i detta avseende. Han tror att det inte är en tillfällig likhet när moderna författare använder sig av thrillers för att framföra politiska och andra åsikter.

“Jag tror att de flesta författare är belästa och medvetna om den här litterära traditionen”, säger han. ” Men det handlar om en svår balansgång. Johan Wopenka brukar berätta om alla svenska deckare som kom på 1960-1970-talen, men som var maskerade debattböcker. Rektorn mördades i början av boken och så tog man reda på vem i kollegiet som gjorde det. Själva transportsträckan däremellan som deckarläsaren uppfattade det, men som var huvudnumret för författaren, handlade om varför SIA-reformen i grundskolan var misslyckad eller något liknande. Genremässigt var boken feletiketterad. Där hade man skapat obalans. För mycket debatt, för lite kriminalintrig.

Allt mindre fräscht

Så är det inte hos Dostojevskij, Sjöwall-Wahlöö eller Henning Mankell. Och naturligtvis inte heller i Jan Guillous Coq Rouge-böcker, som inte är deckare utan agentberättelser. Hos Guillou kan man läsa om Ebbe och Hasse som spionerar. Det menar jag är ett problem på längre sikt. Det var otroligt verkningsfullt hos hans primärpublik. Den hade läst om Ebbe och Hasse och sett Ebbe och Hasse på TV och sedan kunde de omedelbart därpå läsa om dem i litterär form i de dagstidningar där böckerna publicerades som följetonger medan den senaste skandalen fortfarande var fräsch. Sedan kom boken till jul. Det kändes inte lika fräscht, men var fortfarande hett. Numera måste jag förklara för mina studenter vilka Ebbe och Hasse var och vad de där konstitutionsutskottsförhören handlade om. Det har de inte den blekaste aning om. Ändå har det bara gått tio-tjugo år sedan händelserna utspelades.”

Här menar Dag Hedman att det föreligger en fara för att böcker som är högaktuella när de kommer ut snabbt kan förlora i begriplighet. Det gäller för författaren att göra tidsbundna saker rätt oviktiga för sammanhanget. Annars tappar författaren på sikt sin publik.

Och han vidareutvecklar tesen: “Tittar man på Sjöwall-Wahlöö så finns den politiska debatten också där, men de kommer ut i minst lika stora upplagor i dag som då. Hur är det möjligt? Svaret är att de inte så specifika. De talar aldrig om sin tids Ebbe och Hasse. De diskuterar mera allmänt hur polismakten förhåller sig till samhället i ett demokratiskt land. Det är inte bara tidlöst. Det kan också fungera i andra länder. Är det bättre att ha en kommunal polis än en statlig? Den typen av diskussion kan man föra när och var som helst. När det gäller t ex Vietnamkriget, så får man leta efter det för att hitta anspelningarna. Det ligger på ett så djupt plan hos Sjöwall-Wahlöö att man nästan måste få det utpekat för sig. Genom att de lade upp sina böcker på det viset riskerar Sjöwall-Wahlöös böcker inte att föråldras. Nu får vi vänta med Guillou och se, men jag misstänker att det kan visa sig att hans böcker inte blir lika slitstarka, eftersom det dagsaktuella hos honom är framhävt på ett mycket tydligare sätt. Han för inte allmänna moraliska diskussioner utan han frågar: ‘gjorde den socialdemokraten rätt där och då?’ Vilket är roligt att läsa just när det hänt, men tio, tjugo, trettio, hundra år senare, när man inte vet vad det handlar om, är det inte lika begripligt.

Det kan också bli problem med tidsaspekten på annat sätt. Frank Heller hänvisade till vad vi kanske anser vara tidlösa saker. Han hade sina berömda allusioner till klassisk kultur, klassiskt samhällsliv, historia, litteratur. Han gjorde skojiga pastischer på Livius och allt möjligt. Han ansåg nog att det skulle vara varaktigt. Men nu har det visat sig att vi fått ett helt annat bildningsideal. Skolreformerna har gjort att ingen ser att en mening är en variant av historieskrivaren Livius. Folk har inte ens hört talas om Livius. Det är helt stendött. För att få folk att läsa Heller i dag, skulle det krävas kommenterade utgåvor, där man skriver: ‘OBS! Det har är jättekul va?’ Men humor som måste förklaras är ju körd. Därför är den aspekten på Heller borta, död och begraven och kommer aldrig tillbaks. Man kan visst läsa Heller för att det är spännande kriminalhistorier, för att det är absurd humor och allt möjligt sånt, men det som skilde Heller från alla andra, det var ju de har allusionerna. Det var därför alla kunde läsa Heller. Gustav V läste honom. Alla människor hade Heller liggande framme. Det var inget att genera sig för. Det var inte som att ha lagt fram en Mickey Spillane och folk hade tänkt: ‘Vad läser du för nåt?’ Heller var favorit hos skolpojkarna och hos kungen. Men det var då.”

DAST: Borde vi läsa latin?

“Jag har inte gjort det, men i mitt arbete saknar jag ibland att jag inte kan latin. Det hade varit bra att kunna. Läser man en text på engelska och det dyker upp ett konstigt ord, så är det oftast från latinet. Det är ing­en tvekan om att man har glädje av att kunna latin. Det dyker upp hela tiden. Man står där i en svensk medeltida kyrka och ska läsa någon inskription och så är den på latin. Det finns en lektor på högskolan i Jönköping som utbildar jurister. Han har fört in etthundra skönlitterära verk på en lista som de blivande juristerna ska läsa. Då utbröt ett smärre kaos trots att han infört det successivt. När han förde fram Franz Kafkas Processen var det ingen som protesterade, men när han kom upp i hundra titlar, då frågade studenterna ‘vad har det här med juridik och var blivande yrkesroll att göra’. Han svarade då att ‘det har lär er ingenting om juridik, men det lär er att bli människor’. I analogi med det tycker jag att det skulle vara bra med latinet. Latinet är inget specifikt för nutiden eller för Sverige, men däremot så är latinet nyckeln till ett arv som omfattar hela den västerländska kulturen och historien.”

Det är populärt i dag att tala om att finlitteraturen närmar sig smutslitteraturen, för att uttrycka sig drastiskt. Vad säger då Dag Hedman om det?

“Jag menar att de som talar om att elitlitteratur och populärlitteratur närmar sig varandra har en lite naiv världsbild”, fastslår han. “De förställer sig att det alltid funnits vattentäta skott mellan finlitteratur och populärlitteratur. Så är det inte alls! De utgör bara de yttersta polerna på en linjär skala. Var ska man lägga Brott och straff? Ja, den ligger naturligtvis någonstans där på mitten. Om man kallar Brott och straff för finlitteratur för att Dostojevskij skrivit den, så tappar man en väsentlig sida av hans författarskap. Det är samma sak med Frank Heller. Säger man att han är en populärförfattare, då har man tappat mycket av hans författarskap. Båda ligger någonstans i mitten på skalan. Nu finns det yrvakna observatörer på dagstidningar och i kulturtidskrifter som läst Paul Auster eller något liknande och utbrister att finlitteraturen närmar sig populärlitteraturen. Det verkar på mig bara oinitierat, för det har alltid varit så. Fint att de upptäcker det, men som upptäckt betraktat är det inget nytt.”

Anders Eje alias Axel Essen

Göteborgs Nation i Uppsala hade 1975-1977 Dag Hedman som bibliotekarie. Han konstaterade då att nationen haft tre skönlitterära författare: Karin Boye, Lennart Kanter och Axel Essén, den sistnämnde mest känd som underhållningsförfattaren Anders Eje. 1988 utkom i Göteborgs Nations Skriftserie Dag Hedmans essay Axel Essén Göteborgs Nations ende underhållningsförfattare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22