Crimetimes sex internationella gäster

Sep 26th, 2021 | By | Category: 2021-09 sep, Artikel

Fem namnkunniga utländska gäster från USA och en brittisk kunde ses i förinspelade samtal på Bokmässan play, med olika utfrågare.

David BaldacciFörst ut David Baldacci, storsäljare med 150 miljoner böcker. Pekka Heino samtalade med honom om hans två senaste till svenska översatta (en tredje är på gång), Skulden och Spelaren. I dem har han startat en ny serie med en ny huvudperson, Archer, som han placerat 1949, mycket för att slippa internet, mobiltelefoner och appar. Mycket uppfriskande att slippa, sade han.

Han har varit i Sverige, i Stockholm och på Bokmässan, en gång, nu intervjuades han från sitt hem i Virginia.

Hans nya huvudperson är en vanlig man som varit soldat under andra världskriget. Han har inga specialkunskaper, han gör misstag som vi alla gör. Hans liv i böckerna börjar från noll, men den här tiden i USA var sådan att det fanns chanser till ett bättre liv. Inte så att det inte fanns orättvisor; i den senaste hänvisar han till John Steinbeck och Vredens druvor som är viktig i handlingen, där arbetarna slogs för ett bättre liv.

Kulturella referenser gör han inte för att skryta utan för att de spelar roll i intrigen, och för han skriver både för att roa och för att informera, och kan bara hoppas att någon yngre börjar läsa Steinbeck.

En annan referens görs till filmstjärnan Veronica Lake, och Pekka Heino undrade om de nutida läsarna fattar vem det är. Nej, inte de unga, men de kan ju googla.

I böckerna finns flera starka kvinnor, vilket inte är en slump för han växte upp med sådana, i många fall mycket bättre än männen runt dem.

Baldaccis litterära förebilder är inte minst Chandler och Hammet, med deras dialog och stil. Intrigerna är inte det viktigaste utan hur det presenteras.

Han lägger stor vikt vid dialogen i boken. För att få rätt känsla läste han mycket från den tiden och såg filmer. Man talade mycket rakare till varandra då, tycker han.

Blivande författare uppmanas ju att skriva om sådant de vet, men han tycker att det är bättre att skriva om sådant du vill veta mer om. Som spel, i den senaste boken, som delvis utspelar sig i Reno. Vad få folk att spela fast de förstås vet att de allra flesta bara förlorar? Och kanske hamnar i spelmissbruk.

John GrishamGrisham fortsätter skriva
Med ett 40-tal böcker är John Grisham en flitig författar. Det blir minst en bok om året, alltid med skrivstart 1 januari. Förra pandemiåret blev det två eftersom han i isoleringen inte kunde göra så mycket annat. När årets juridiska thriller är färdigskriven till sommaren kan det bli något annat, kortare, barnbok, julberättelse t.ex.

Den nya boken, Väktarna, som kommer i november, har en huvudperson som är skapad utifrån en verklig jurist som ägnar sig åt att fria oskyldigt dömda. Det finns numera en organisation, The Innocent project som helt ägnar sig åt detta, ett stort problem i USA anser John Grisham.

När DNA-tekniken kom fick man bättre verktyg både att fälla och fria misstänkta. Ingen vet i dag hur många av de ca 2,5 miljoner som sitter i amerikanska fängelser som är felaktigt dömda. En del kan i dag frias med hjälp av DNA, de lätta fallen, men i de flesta finns inga DNA-spår. Många sitter också med väldigt långa straff, och Grisham ser att det finns en rad problem med den amerikanska rättvisan som lätt kunde ordnas om bara den politiska viljan fanns.

Han är ju själv jurist, tänker som jurist och han ser (läser mycket) att de flesta jurister är bra skribenter eftersom man måste vara det för att klara utbildningen. De är också oftast bra berättare för de behöver kunna lägga fram sin sak.

Han började skriva som ung jurist i en mindre sydstatsstad och hade drömmar om att förbättra samhället. Så hans huvudperson i debuten, Jake, fick bli hans alter ego, och är fortfarande den person i böckerna han tycker bäst om, och han dyker upp i en del andra böcker också.

Han bygger mycket på verkliga fall (men jag är ju spännningsförfattare och de flesta rättsfall är tråkiga) men det viktiga är att det som berättas måste vara trovärdigt. Så mycket tid på research.

När han läser en spänningsbok kan han på de första tio sidorna avgöra om den är skriven av en jurist eller inte. De bästa är det, tycker han.

Han har gjort några avvikelser från de juridiska spänningsböckerna. Utfrågaren Andreas Norman ville speciellt veta mer om de två böckerna som utspelas på (den fiktiva) ön Camino i Florida. Bakgrunden är att John och hustrun tog sin semestertripp för fem år sedan till Florida, och när de hörde på radion om stölder av manuskript till sällsynta böcker vaknade han till, för han samlar på sådana böcker. Och idén kom till ett annat slags mysterium, hur stjäl och tjänar man på sådant? Så det blev en annan slags huvudperson också. I bok två dessutom en mer klassisk mordgåta, för visst är väl ett orkanoväder en bra tid att mörda någon?

Det blir alltså minst en bok om året, och den takten (med start vid nyår) tänker han hålla så länge han orkar. Och det finns massor med viktiga ämnen med juridisk anknytning att ta upp.

Harlan CobenTråkig skogsvandring blev bok
Harlan Coben var på vadring i en skog och insåg att han mycket hellre gick i stan och kunde gå in på kafé.Men så fick han se en pojke, 5–6 år som kom gående ensam, och han började fundera på vad som skulle hända om en sådan pojke plötsligt skulle dyka upp i ett samhälle. Det blev startpunkten för den senaste boken på svenska (han håller på meden uppföljare och i USA klar med en annan), Pojken från skogen.

Samtalet med Lotta Olsson kom mest att handla om den boken, och om hans erfarenhet av att det alltid varit svårt att växa upp, att mobbning finns.

— Men jag intresserar mig mest för de där som står bakom mobbaren men inte ingriper.

Han anser också att USA utvecklats till ett mobbningssamhälle, inte minst inom politiken. Han är inte partipolitisk men han vill berätta om utanförskap, fake news och hur vi blir manipulerade. Att berätta en historia är ett bra sätt att visa vad som pågår och fånga läsaren.

Lotta Olsson påpekade att det är en intressant moraldiskussion i en här historien, och Harlan Coben förklarade att han ogillar extremister, de som ser allt i svart eller vitt och han misstror dem som har alla svar.

Han har skrivit över 30 böcker, en del med samma huvudperson, andra utan fast persongalleri.Han försöker variera för han vill inte skriva samma bok om och om igen.

Det som får igång berättelsen är en idé, som med undringen om pojken i skogen och vad han kom ifrån. Nästa bok, Win, handlar om spel.

—Jag vinner aldrig.

Huvudpersonen där karaktäriserade Lotta Olsson som en psykotisk lord Peter Wimsey (och han sade inte emot).

Till sist: Han är en av de amerikanska spänningsförfattarna som säljer mer utanför USA än hemma. Flera böcker har gjorts om till tv-serier och film, och han ha inget emot förändringar och vet att det finns serier som görs i Polen, Spanien och Frankrike. Boken är boken, och även om han finns med i produktionernas utkant är det inte samma historia.

Paula HawkinsSvårt mörda nu för tiden
Det är svårt både för mördare och författare att ta livet av folk utan att det märks. All ny teknik, mobiltelefon och övervakningskameror, och DNA, krånglar till det. Det erkände Paula Hawkins i sitt samtal med Andreas Norman.

I hennes senaste (Ur förtärande eld), där husbåtar i Regents kanal spelar en stor roll, var det hennes nyfikenhet på hur folk bor som var grunden för valet av mordplats. Hon bor själv centralt i London och ser hur fina viktorianska hus som bebos av de riktigt rika kan ligga granne med hyreshus för dem som finns nederst i den sociala stegen. Det finns synliga klassklyftor.

Men hennes huvudpersoner är vanliga människor, med goda och dåliga sidor. Det är personerna och deras relationer som är det viktiga i hennes böcker. Hur blir de till?

— Jag är långsam i mitt skrivande, och jag måste ta tid för att lära känna dem och tycka om dem, även de avskyvärda.

Andreas Norman påpekade att det i hennes böcker finns många som har svårt att minnas, vilket spelar en stor roll för hur historien utvecklas. Paula Hawkins håller med, och minnesproblem är verkliga.

En roll i boken är den manlige författaren med skrivkramp stjäl en kvinnas livsberättelse och gör en thriller av dem. Det blir ett trauma för henne, för hon ville själv berätta sin historia. Men författare stjäl hela tiden, påpekar Paula Hawkins.

Berättelsen är också rolig, och det är medvetet för att balansera det svåra. Och hon hade roligt själv när hon skrev.
Hon skriver alltså långsamt, men nu finns en idé i huvudet, så det ska bli fler vanliga människor vi får möta. Med problem kan man gissa.

Michael ConnellyBosch i tv påverkade Bosch i bok
Polisen Harry Bosch dök upp i Michael Connellys deckare 1992. Redan från början var det författarens avsikt att låta honom och Los Angeles åldras så som världen åldras. Han vill vara samtida i sin böcker, så pandemin finns med nu, berättade han för Lotta Olsson. Det skulle också vara korrekt i detaljerna.

Harry har läsarna fått träffa i mer än 20 böcker, men han har skrivit några med andra huvudpersoner, han trodde 36 tillsammans. I de senare har Harry fått sällskap ev en yngre kvinna, Renée Ballard, men det är ingen romans, understryker han, det är strikt yrkesmässigt. Han själv är ju mer i Harrys ålder så han har fått ta hjälp för att Renée ska kännas verklig.

Böckerna är influerade av verkligt polisarbete. Poliser arbetar ofta med flera olika saker samtidigt. Dessutom påverkades hans skrivande av hur Bosch framställdes i tv-serierna.

Gamla fall fascinerar honom. I en av de senare böckerna är det ett 30 år gammal fall. Då kan han också visa på skillnaderna i polisarbete då och nu.

— Det är som en tidsresa.

Har har skrivit om oskyldigt dömda och enligt lag ska alla ha rätt till bästa möjliga försvar, men så ser inte verkligheten ut. När han drev om en man i fängelse fick han försöka leva sig in i hur det känns.

Lotta Olsson undrade om han, liksom Agatha Christie, skrivit en sista Bosch-deckare som ska publiceras efter författarens död. Nej, han håller sig till nutiden men funderar på en som blickar tillbaka för att visa varför Harry Bosch från början blev polis.

Karin SlaughterVåld mot kvinnor ett gammalt problem
I sin senaste bok, Det falska vittnet, har Karin Slaughter för tillfället övergett Will Trent och hans kamrater för en kvinnlig advokat. Pandemin finns med, men är inte huvudmotivet, utan det är våld mot kvinnor. Det är ett gammalt problem, ständigt aktuellt, och viktig att skriva om, sade hon till Yukiko Duke.

Hon minns att när hon var liten och på söndagarna efter kyrkan åkte familjen till granny för att äta middag, och ofta hade hon blåmärken. Men ingen verkade bry sig.

Hon tog upp detta i sin första bok, och nu i den senaste.

Den lika eviga frågan är varför kvinnan inte lämnar, inte ens i Skandinavien med goda sociala skyddsnät. Men den misshandlade accepterar sakta, och vi vet också att den stora risken för att dödas är när man faktiskt lämnar.

Även män misshandlas, hennes hjälte Will Trent misshandlas av sin fru. Också förövare kan vara offer, men om alla som misshandlas som barn också blir förövare som vuxna skulle vi vara i rena apokalypsen. Så predestinerade är vi inte.

Varför skriva krim? För jag älskar det, sade hon och pekade på att det finns visst annan litteratur som inte räknas som krim men handlar om brott, som Dickens och Den store Gatsby av John Scott Fitzgerald.

Vi har en rädsla för brott, och det har vi sett under pandemin, rädslan kan starta händelseförlopp. Vi vet inte hur vi reagerar när vi utsätts för hot, men författarens uppgift är att räkna ut hur personerna i berättelsen gör det.

— Jag vet ju när jag kommit en bit in i historien hur det borde fortsätta, men då stannar jag och försöker komma på en annan utväg. När jag skriver tänker jag egentligen inte på läsarna utan jag skriver för mig själv. Och varje bok är den bästa jag gjort.

I denna senaste ligger spänningen i hur det ska gå för kvinnorna, till skillnad från Will Trent-böckerna där det mer än en fråga om vem som begått brottet.

Och på slutet erkände hon att hon är väldigt tråkig som person, röker inte, dricker inte, har aldrig prövat droger, är pedantisk i hemmet. Men hennes personer i böckerna måste ju inte vara det.

LEIF-RUNE STRANDELL

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22