Cosa Nostras stad

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-2, Artikel

“En antydan om höst anlände till New Orleans prick klockan sju den morgonen. Dino märkte det när luftfuktigheten försvann. En sval nordanvind fick temperaturen att sjunka till under trettio för första gången sedan april.” Det kunde vara den softa inledningen till en reseskildring, men dessa rader står först på sidan 256 i O’Neil DeNouxs polisroman Två hål i huvet (Gondolin).Den f d FBI-aren O’Neil DeNoux har med sina romaner och noveller verkligen placerat ut vår egen tids moderna New Orleans med dess fuktiga klimat på den karta över metropoler som hemsöks av fiktiva mord och fiffiga poliser. Det svalkande citatet här ovan kan inte på något sätt betecknas som karakteristiskt för hans första roman på svenska, den som hemmavid i magnoliornas förlovade land hette The Big Kiss när den kom 1990 och som var hans andra bok.

Till och med i det laglösa maffialand, som New Orleans tycks vara, tillgriper förmodligen en polis mer våld än vad nöden kräver, när han efter vilt skjutande utan många träffar under en rejäl duell i nattmörker inne i stadens djurpark går fram till mördaren, som håller på att kvävas av sitt eget blod, sticker pickadolvern i käften på honom och säger “Pissa på det här!” I nästa sekund ligger skurkens “hjärna på magnoliaträdets bark.” Men DeNouxs hjälte Dino LaStanza blir så vitt jag kan förstå inte föremål för någon utredning för den avrättningens skull.

Träget polisarbete

Nog sagt. Detta är fiktion och i dagens läge är de flesta läsare, filmbesökare och TV-tittare vana vid minst lika hårdhänta berättelser, där poliser och skurkar begår både det ena och det andra som borde rendera dem både det tredje och det fjärde, men som upplöser sig i en slutvinjett där varken det femte eller det sjätte inträffar.

I sanningens namn handlar boken i mångt och mycket om träget polisarbete. Medan morden avlöser varandra i parti och minut knackas det dörr till leda (åtminstone för dörrknackarna, för läsarna är det inte lika illa ställt) och det spanas under långa händelselösa nätter från bilar, där manskapet försöker att hålla ögonen öppna i väntan på att något ska hända. Det tillbringas ändlösa timmar i förhörsrum. Sådant är polisarbetet och DeNoux förmedlar denna kunskap utan att ge tröttande detaljer.

Där finns helt andra avsnitt. Två starka sidor rak obduktion av ett brottsoffer går inte av för hackor. Men DeNoux ägnar sig också åt en hel del söndagsskolebetonad mjukporr, som egentligen saknar all relevans för handlingen. Den som gillar porr à la forna tiders Pin Up kan här skatta sig lycklig. Ett dylikt parti i romanens framvagn tar upp en hel del sidor. Jag fann personligen att inslaget stoppade upp en spännande handling.

Men som bekant. Smak varierar.

Polisjargong

I detta mjukisavsnitt är det rundast ordet som förekommer “ollon”. DeNoux spar nämligen de runda orden för att karakterisera jargongen hos poliserna vid Mordkommissionen. De kan både det vanligaste runda ordet för samlag utantill och en rad rundslipade begrepp som betecknar könsorgan. Därtill är LaStanzas kompisar väldigt ivriga att få visa upp sina rundhänt tilltagna verbala kunskaper, vilket inte sällan sker vid olämpliga tillfällen, nämligen i närvaro av LaStanzas asrika flickvän Lizette, som emellertid inte tycks plågas lika mycket som LaStanza av poliskompisarnas ordbajsande.

DeNoux skriver alltså omväxlande och hans beskrivning av polisarbetet bär det självupplevdas signum. Han accentuerar också stadens betydelse för berättelsen genom att ge de olika kapitlen namn efter gator, parker och områden i och kring New Orleans. Och i förbifarten tecknar han stans miljöer och utfärdar ibland – som det inledande citatet visar – en snabb väderleksrapport.

Ögonblicksbilder

Redan innan boken kom ut på svenska hade DeNoux presenterats för svenska läsare i I CDM och DAST. De båda berättelserna tillhör en genre som inte är så vanlig. De är snapshots ur polisens verklighet. Det händer inget uppseendeväckande. Kortnovellerna berättar rakt upp och ned, att “så här” kan ett gripande gå till.

DeNoux menar själv att han som patrullerande konstapel mestadels hamnade i småepisoder ute på gatan. Först när han kom till Mordkommissionen fick han arbeta med helheter av högre dignitet. De båda novellerna I väntan på Alaina (CDM 2/1999) och Nyårsnatt (DAST 2/1999) ter sig i ljuset av detta som att DeNoux tillämpar det episodiska han upplevde i patrullerandet för att ge ögonblicksbilder av gripanden i samband med mordfall, där mördarens identitet ter sig klarlagd från första början.

Dessa kortisar av tillfällighetskaraktär gör inte DeNoux som författare full rättvisa, men denna novellistiska genre är i sig själv intressant, inte minst för att den är så sällsynt. Och alla möjligheter bör ju prövas, eller hur?

Dino LaStanza är huvudperson i båda dessa lättviktare liksom i berättelsen Her Windblown Skirt, (New Mystery, Vol. VII, 1, 1999) där hans flickvän Lizette, medverkande i ovan nämnda mjukporr, spelar en avgörande roll. I varje fall står berättelsen och faller skurken på hennes rasben. Novellen är verkligen charmig och tillhör också den genren snapshots med sin skurkjakt i de franska kvarteren.

För att få ett ännu fastare grepp om DeNouxs mångsidighet kan man också ta sig en titt på ännu en novell som publicerades 1999, nämligen den stämningsfulla Murder Most Sweet (Ellery Queen’s Mystery Magazine, Vo1. 113, No. 6, 1999). I den berättelsen är det inte LaStanza utan en annan polis från New Orleans, John Beau, som på släktträff out-of-town hamnar i en riktig pusseldeckare. Agatha Christie till och med åberopas av John Beau själv. Det står en air av Borta med vinden, magnolior och cikoria kring berättelsen, som faktiskt ger mer av den amerikanska södern än i Två hål i huvet.

Bordellerna må vara stängda i Storyville sen 1917, men det händer fortfarande ett och annat i denna stad, som såg jazzen födas på horhus och vid begravningar. Dust to dust. New Orleans är en vattensjuk stad. Gräver man en halv meter stöter man på vatten. Därför placeras de döda ovan jord. De mastiga monumenten är därför mer än minnesvårdar. De är sarkofager. Två hål i huvet mynnar i Alla Helgons Dag, då stadsborna i New Orleans hemsöker sina kyrkogårdar och cementerar de sprickor som uppstått i de överjordiska gravarna. Döden har en näst intill latinamerikansk närvaro i New Orleans – tycks det mig. Oh, didn’t he ramble.

B.F



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22