Cornell Woolrich: Hans rykte lever ännu

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

Av JAN BROBERG

Det är nu något mer än trettio år sedan Cornell Woolrich avled, men fortfarande lever hans rykte. Det visar sig inte minst i fråga om nya filmatiseringar av hans verk: för några år sedan dök det upp på biograferna en melodramatisk film med titeln Änka på låtsas, som var baserad på den två gånger tidigare filmade I Married A Dead man 1948 (Till det bittra slutet under pseudonymen William Irish), och en nyinspelning av Waltz into Darkness 1947 (Ljuva Bonny – farliga Bonny, också den under Irish-pseudonymen) lär vara på gång med Michelle Pfeiffer, fast man kan ju undra, hur den skall stå sig i jämförelse med den tidigare versionen av François Truffaut med Jean-Paul Belmondo och Catherine Deneuve i huvudrollerna (Sirenen från Mississippi, 1969).

Medan man väntar på resultatet, kan man i alla fall ägna sig åt att på nytt läsa en rad Woolrichromaner, antingen de är skrivna under detta namn eller under pseudonymerna George Hopley/William Irish.

Pessimistiska thrillers

Jag avundas de läsare, som inre tidigare stiftat bekantskap med författarens noirpräglade thrillers. Har man en gång trätt in i hans mardrömsaktigt bittra och pessimistiskt färgade värld, lär man aldrig glömma honom. Visst har han sina svagheter – han blir lätt överdrivet känslosam, och han har stundtals svårt att få sina historier att gå ihop logiskt – men det är hans desillusionerade teman, inte minst ödesbestämdheten i tillvaron, som gör honom så fascinerande.
Att han var en ensam och olycklig människa, har bl a Francis Nevins vittnat om i en utmärkt biografi, och samma intryck får man av den oavslutade, novellistiskt uppbyggda självbiografiska sviten Blues of A Lifetime, som gavs ut postumt 1991 med fylliga kommentarer (Ed. by Mark Bassen, Bowling Green State University Popular Press), och som kanske är mindre känd.

En gåtfull människa

Det är i många avseenden en förbryllande bok, som uppenbarligen blandar fakta och fiktion på ett sätt, som egentligen får författaren att förbli lika gåtfull som människa som tidigare.
Boken inleds med avsnittet Remington Portable NC69411, som utspelas 1925, och där Woolrich redovisar skälen till att han bestämde sig för att skriva sin första roman. Det andra avsnittet, som har rubriken The Poor Girl, är utan tvekan det intressantaste, dels för att det ger en bild av en tidig kärleksaffär, dels och framför allt för att det präglas av samma resignerade vemod som många av hans senare thrillers. Vad det gäller de tre övriga partierna av självbiografin, utspelas de på trettiotalet, på femtiotalet och på sextiotalet. Av dem är femtiotalsavsnittet det som tilldrar sig störst intresse, eftersom det ger en bild av det liv som Woolrich levde med sin mor på olika hotell i New York under närmare trettio år. Möjligen skulle självbiografin rymt ytterligare något kapitel, men tanken övergavs av någon anledning.

Kommentar saknas

Vad man önskar är naturligtvis, att han på något sätt skulle kommenterat sitt författarskap i kriminalgenren. Tänk om han här själv berättat, hur han började skriva för tidskrifter som Black Mask, eller hur han fick idéerna till sina ”Black”-romaner! Eller hur han såg på alla de filmatiseringar av hans verk som gjordes!
Tydligen hade Woolrich i alla fall funderat på hur han skulle avsluta självbiografin men bara ett fragment finns kvar. Det är emellertid värt att citera några rader ur det:
I was only trying to cheat death… I was only trying to surmount for a little while the darkness that all my life I surely knew was going to come rolling in on me some day and obliterate me…



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22