Conan kulturbäraren

Sep 2nd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

AV ANDERS PALM

Vid sf-kongressen Nasacon 2000 i Stockholm 7-9 juli i år gick populärvetenskaplige författaren Anders Palm under visst bifall till attack mot alla de som anser att Robert E. Howards skapelse Conan Barbaren är en manschauvinistisk kulturfara. Tvärtom är han en kulturbärare, menar Anders Palm, som här tecknat ned sina inkorrekta synpunkter till DAST-läsarnas fromma. ”Snygg bakdel”, konstaterar Conan på bilden härintill och fortsätter, ”Du hade tur att jag hann hit innan dom fick fram brännjärnet”.

Det finns två Conan. Dels Robert E Howards skapelse. Han är den riktige Conan, Centralgestalten i en mängd glänsande och medryckande sf-berättelser som Howard skrev fram till sin för tidiga död 1936. Så har vi de många plagiaten. Efterapningarna. Sprague de Camps Conan. Seriefiguren. Och den filmade gestalten. Som alla bara är tama och bleka varianter av den riktige hjälten.

När folk skäller på Conan är det plagiaten de slår ner på. Hickorypannorna. Stridsmaskinerna som bara går rakt fram. De okänsliga och töntiga äventyrarna som bara kan lösa sina problem på ett sätt – med svärdet.

Det här är orättvist mot den riktige Conan. Det framhöll jag under den livliga diskussionen på Nasacon 2000 i somras. Den riktige Conan är en hyvens prick. Han har massor av goda egenskaper. Han är solidarisk och hjälper sina vänner. Han är modig. Han är yrkesskicklig. Han är stark, uthållig, mångkunnig, rolig, påhittig, praktisk och erfaren. Uppräkningen av alla hans positiva egenskaper skulle kunna göras mycket längre.

Mer kultur än kulturministern

Så var det någon på kongressen som påstod att Conan inte bryr sig om kultur. Det var en mycket orättvis beskyllning. Robert E Howards Conan bryr sig visst om kultur. Han bryr sig mer om kultur än någon av vår tids krigsherrar eller kulturministrar. Den som inte tror det, bör göra sig besväret att läsa novellen The Phoenix on the Sword som Howard skrev för Weird Tales 1932.

I den berättelsen är Conan kung av Aquilonien. Men det börjar pyra och puttra av missnöje i hans kungarike. Bakom komplotten står några avundsjuka adelsmän, som tycker att allting var bättre förr. De vill störta Conan. Deras smygande revolt leds av poeten och trubaduren Rinaldo, vars sånger och dikter sjungs över hela riket.

Conans minister Prospero vill sätta stopp för den här kampanjen. Han föreslår att man skall linda Rinaldos gycklardräkt om halsen på honom och hänga honom i den högsta tornspiran i huvudstaden.

Kulturvännen Conan förkastar naturligtvis det här förslaget.

”En stor poet är större än vilken kung som helst”, säger Conan. ”Hans sånger är mäktigare än min spira. Jag kommer att dö och bli bortglömd. Men Rinaldos sånger kommer att leva i evighet.”

Så står det svart på vitt i novellen! Hur kan någon sedan komma och påstå att Conan inte bryr sig om kultur?

Novellens fortsättning mynnar ut i ett lömskt mordförsök på Conan. Hans livvakt luras bort. Tjugo hårdföra busar stormar in i kungens sovrum mitt i natten. I det här sällskapet befinner sig också den lömske Rinaldo. Tumult uppstår. Conan försvarar sig. Han känner igen Rinaldo. Busarna får smaka på Conans stridsyxa. Men Rinaldo skonas länge, trots att han hela tiden försöker sticka sin kniv i den yrvakne kungen.

Till slut gör den desperate Rinaldo en tjurrusning mot sin hatade motståndare. Conan skriker ut en sista varning. Det hjälper inte. Rinaldos dolk träffar Conan i sidan. Först då slår kungen till och krossar skallen på den lömske trubaduren med sin yxa.

Med sin nobla akt sätter Conan faktiskt sitt eget liv på spel i ett förtvivlat försök att spara den galne poeten. Hur kan man påstå att en sådan person inte bryr sig om kultur?

Conan är mycket berest. Under alla sina äventyr hinner han besöka massor av länder. Resor är kultur.

Conan tycker om mat och dryck. Mat är kultur. Han dricker gärna vin. Visserligen är han väl inte den typen som skulle passa som vinprovare på Systembolaget. Conan bälgar oftast i sig vinet hinkvis. Men det sker i regel också efter stora, blodiga strider eller veckolånga ökenvandringar. Vin är kultur.

Conan gillar juveler och smaragder. I novellen Shadows in Zamboula lägger han rabarber på den magiska och värdefulla ringen ”Khorala Stjärna”. Den plockar han på sig som ersättning för en del strapatser som han tvingats genomgå. Det sker sedan han känt igen ringen på fingret av en förgiftad prins. Conan vet mycket om magiska ringar och ädla stenar. Han kan skilja det äkta glittret från det falska. Smycken är kultur.

I Howards novell The God in the Bowl, som publicerades i Space Science Fiction gör Conan inbrott på ett museum. Det kan möjligen kanske också tolkas som ett intresse för kultur.

Listan på Conans alla kulturella intressen skulle kunna göras mycket, mycket längre. Men jag vill avrunda den här exposén med att nämna något som ligger honom verkligt varmt om hjärtat, nämligen dans.

Då handlar det naturligtvis inte om balett eller folkdans. Conan är inte heller intresserad av manliga dansare. Däremot är han mycket förtjust i läckra och förföriska kvinnliga dansöser. Hans första fru var en piratdrottning som trollband en hel fartygsbesättning på flera hundra man med sin sexiga dans.

Vid sidan av vin och poesi är alltså dansen hans stora kulturella intresse. Conan är inte bara en krigare. Han är en kulturbärare. Och Robert E Howards sf-berättelser hör fortfarande till det bästa som finns inom den så kallade Sword- och sorcerygenren. Den som inte läst dem får skylla sig själv.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22