Charles Willeford: Illusionslös cyniker dog tre månader efter genombrottet

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

AV CHRISTER NYGREN

”Jag bosatte mig i Miami för att brottsligheten där är högst i hela USA och förser en författare med en spännande omgivning,” förklarade Charles Willeford i en intervju.
Och just där, i Miami, utspelas den romansvit som slutligen gav honom det stora genombrottet, efter 40 års stoiskt kryssande i litterär motvind.
Charles Willeford var en överlevare från 50-talets paperbackdjungel. Att han dog tre månader efter sitt stora genombrott, var en ödets ironi som kunde ha varit hämtad ur någon av de nihilistiska, svartkomiska böckerna om Hoke Moseley, mordutredare vid Miamipolisen, som kom ut mellan 1984 och 1988: Miami Blues, New hope for the dead, Sideswipe och The Way we Die now, på svenska Din död är din, boken som – kusligt nog – släpptes bara två veckor före hans död i en hjärtattack 1988.
Han blev 69 år.

Dekorerad hästhandlare

Charles Ray Willeford föddes i Little Rock, Arkansas 1919. Han blev föräldralös vid sex års ålder sedan båda hans föräldrar dött i TBC (mamman för att pappan aldrig berättade att han var smittad). Willeford hann med att vara allt från boxare, professionell hästhandlare, biträdande professor vid ett Miamiuniversitet och krigshjälte som befälhavare för en stridsvagn under Pattons Ardenneroffensiv – han fick både Purple Heart och Croix de Guerre.
Och, framför allt, blev han författare till en rad av den moderna noir-romanens absolut främsta verk.
Elmore Leonard sa: ”No one writes a better crime novel than Charles Willeford.”
Leonard sa det 1984.
Men redan Willefords debutbok från 1953, High Priest of California, var ett mästerverk. Egentligen ingen kriminalroman, eftersom huvudpersonen, Begbilhandlaren Russel Haxby i San Franscisco, inte gör sig skyldig till något brott, utan enbart fixerat sig vid en ung, gift kvinna. Men sättet han fixerar sig, och sedan utnyttjar henne – det enda han är ute efter är naturligtvis hennes kropp – är kriminellt fascinerande.
Russel Haxby, kvinnojägaren, var den sociopat som senare skulle utveckla sig till full blodspsykopater som Junior Frenger i Miami Blues och Troy Louden i Sideswipe (på svenska Tvärnit).

Svärmorsmardrömmar

Amerikanska svärmorsmardrömmar, human garbage, som får Elmore Leonards Detroit-desperados att fram stå som tämligen harmlösa vid jämförelse.
Charles Willeford skrev också om livs levande mördare. 1980, i en bok som heter Off the Wall, beskriver han jakten på David Berkowitz, mer känd som Son of Sam, som i slutet av 70-talet skrev sin egen form av kriminalhistoria i New York genom att skjuta unga kvinnor, företrädelsevis brunetter, när de satt och hånglade med sina pojkvänner i parkerade bilar.
Händelserna beskrivs i romanform. Men Willeford hävdade att bara 5 procent var fiction.
När Son of Sam läste boken, uppges han ha fått ett raseriutbrott över sättet han beskrevs på.
Dessbättre, för Charles Willeford, och kriminallitteraturen, satt Son of Sam då bakom galler, dömd till sammanlagt 315 års fängelse.
Det var förresten nära att Charles Willeford aldrig fick sitt stora genombrott. Bitter över de magra försäljningssiffrorna för första Hoke Moseley-boken, Miami Blues, skrev han en uppföljare där polismannen Moseley fullkomligt spårar ur och bland annat mördar sina två tonåriga döttrar, sedan hans fru övergett honom för en framgångsrik svart fotbollsspelare och lämpat över ansvaret för flickorna.
Men Willefords litteräre agent, som anade framgång bakom hörnet, vägrade att skicka i väg manuskriptet till några förläggare: ”Du måste fortsätta med Moseley-serien. Den kommer att bli en hit. Jag lovar.”
Charles Willeford lydde rådet, motvilligt.

Risig försäljning

När jag pratade med honom månaderna före hans död, väntade han fortfarande på det stora genombrottet. Han blev imponerad, och något nedslagen, över att höra försäljningssiffrorna för min debutroman Deadline. Sverige hade runt 8 miljoner invånare, USA 270. Ändå sålde jag nästan lika mycket (eller lite, beroende på hur man ser på det). Men han tröstade sig lakoniskt med att säga: ”Nå, var tredje amerikan kan över huvud taget inte läsa. Jag antar att det är bättre ställt i Sweden.”
Charles Willeford hade den attityden. Han var, om uttrycket är möjligt, en romantisk nihilist. Illusionslös, på ett mopsigt, Nietzsche-influerat ”Allting som inte dödar dig gör dig starkare”-sätt. I en av de två memoarböcker han hann med, den postumt publicerade I was looking for a Street, som beskriver hans 16 första, svåra levnadsår, lät han meddela följande på försättsbladet:
”After an ouverture like that the Opera seems brief”
Alltså: Efter en sån ouvertyr, känns operan lättsam.”
Han var, som han beskrev det, en ”immobiliserad hjälte”, någon som satt stilla och tyst på sin kammare och skrev.
Beskriv verkligheten, sa han, och det framstår ofta som svart komik.
Och visst var Charles Willefords fiktiva verklighet svart – ibland så svart att förläggarna blundade och vägrade acceptera hans manus.
Så sent som i maj 1996, åtta år efter Willefords död, dristade det amerikanska förlaget Dell sig till att publicera The Sharkinfested Custard (på svenska ungefär Hajrik anrättning) som Willeford skrev redan på tidigt 70-tal men som busslaster med förläggare vägrade att ge ut.

Deprimerande inställning till folk

Det är en hårt skruvad skröna om tre män – en trafikflygare, en försäljare av engelska silverbestick och en läkemedelsrepresentant – som bor i en ”swinging singles”-fastighet i Miami Beach, har kvinnor och biljard som enda egentliga gemensamma intresse men som hastigt och olustigt svetsas tätt samman när de råkar begå ett mord ihop.
Jag säger råkar, för det var egentligen inte meningen, som så mycket annat i Willefords stories.
Manuset, det tjockaste Willeford någonsin skrev – drygt 300 sidor – bedömdes, och jag citerar en förläggare, som ”för deprimerande och illusionslöst inställt till den mänskliga rasen”.
I själva verket är det Charles Willefords kanske främsta roman. Jag hade förmånen att få läsa manuset redan för nio år sedan och förundrades över de amerikanska bokutgivarnas … brist på stake, om uttrycket tillåts. The Sharkinfested Custard är en lysande skildring av on the edge-existenser, utsuddade moralbegrepp, minst lika aktuell i dag som när Willeford skrev den för över tjugo år sedan. Ge ut den på svenska, någon!
Ett av Charles Willefords bekymmer var att han inte stenhårt siktade in sig på en viss typ av fiction. Han blandade genrer friskt, som en Neandertalare som släpps loss bakom disken på en välförsedd hemmabar. Han kunde mixa nästan vad som helst i sina shakers; men det bottnade alltid i betraktelser av mänskliga, och inte så sällan omänskliga, beteenden. Han sa till mig att han ”inte gillade serier”. Naturligtvis var det med en serie – Hoke Moseleyböckerna – han skulle slå genom.

Mardrömmar i konstvärlden

I The Burnt Orange Heresy, publicerad 1971, beskrev han konstvärlden på ett sätt som få författare gjort före honom. James Figueras är en ung konstkritiker, fixerad vid tanken på att göra sitt namn berömt, som ger sig ut på en mardrömslik expedition för att hitta en excentrisk fransk målare som gömmer sig i Floridas träskmarker och vars mest kända och vittomtalade verk är en tavelram utan duk där spiken som håller ramens upphängningssnöre är det enda betraktaren ser. Att hitta den svårfångade fransmannen, och få med sig några av hans ohängda verk tillbaka till civilisationen, är Figueras genväg till egen berömmelse.
Tror han.
Givetvis ändar expeditionen med förskräckelse.
Det höll även den numer kultförklarade regissören Roger Cormans filmatisering av Willefords märkliga tuppfäktingsbok Cookfighter på att göra, när innehavaren av en av de bärande rollerna insjuknade dagarna före inspelningsstarten.

Hastig skådespelardebut

Året var 1974. Budgeten lika låg som Cormans anseende som filmare. Så Charles Willeford, som själv skrivit filmmanuset efter sin bok, fick göra en hastig debut som filmskådespelare. Han gjorde det på samma sätt som han skrev, med tyst auktoritet.
Huvudrollen spelades av Warren Oates, som precis kom från Mexiko efter att ha spelat in Jakten på Alfredo Garcias huvud, en western signerad våldsmästaren Sam Peckinpah, och gjorde rollen som tuppfäktaren Frank Mansfield för att han råkade ha några veckor ledigt” between shootings”. Även Harry Dean Stanton, numer också kult, fanns med på rollistan.
Filmen floppade och gick mest på drivein-biografer i Sydstaterna. Willeford skrev en dagbok om filminspelningen som kom ut i en begränsad, numrerad upplaga (300 ex, jag har nummer 217) som en excentrisk mångmiljonär och bokälskare vid namn Maurice Neville i Santa Barbara gav ut året efter Willefords död.

Recension med pistolkulor

1991 blev Miami Blues, den första boken om mordutredaren Hoke Moseley, film. Alec Baldwin spelade den förargerlige psykopaten Junior Frenger. Fred Ward spelade Moseley.
Filmen gjorde inte boken någon tjänst. Betyget blir: två strypsnaror av fem möjliga.
Charles Willeford fick många slags betyg. Ett av de mer udda kom när han, sedan tredje Hoke Moseley-boken Sideswipe hade kommit ut, vittjade brevlådan och hittade ett exemplar av boken, genomborrat med fem grovkalibriga pistolkulor.
Lappen som med följde boken sa:
”Att ta 15 Dollar for a piece of shit like this är kriminellt”, signerat En missnöjd läsare.
Willefords spontana kommentar blev: ”Det är alltid trevligt med feedback.”
Där kom lite Nietzsche igen: Allting som inte dödar en gör en starkare.
Illusionslösa cyniker uppskattar Charles Willefords böcker mest.
Karlen som sköt sönder boken var nog, innerst inne, en romantiker.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22