Carlösten Nordmark: Militären trodde att han snokat i hemliga arkiv

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-1, Artikel

AV URBAN BOO

Med Missilerna i Murmansk skrev Carlösten Nordmark sig rakt in i den svenska spänningseliten. Året var 1986, försäljningssiffran sensationella 44.000 exemplar, och författare fyllde 54 år den julen. Lite sent i livet att bli författare kan det tänkas, men det anser han inte själv.

Postum Elgström

Jörgen Elgström, bibliotekarie i bl.a. Lidköping, Borås och Skara, blev känd som en av Sveriges stora deckarspecialister. 1962 bildade han Föreningen för Västgötalitteratur, som nu ger ut ett urval av hans artiklar med titeln ”Vanilj för en västgöte”.

Jörgen Elgström föddes i en lappkåta 1919 (fader var målaren och författaren Ossian Elgström) men uppfostrades för all bli hemmastadd i de fina salongerna. Redan som treåring klarade han av att spela bridge och han var troligen en av de sista svenskar som hade egen danslärare och etikettmästare.

En bok om Elgström, deckarspecialisten, är på väg. En stor del av hans egen boksamling (cirka tusen titlar) hamnade i fjol i Eskilstuna, där Svenska Deckarbiblioteket är beläget.

– Mina två yngsta barn var 6 och 4 och de två äldsta 29 och 24, så jag hade äntligen fått tid över, säger Nordmark, som snabbt återkom med Gott Slut. Prickskytten och Operation Polar kom 1990 och 1992. Alla är spionromaner med säpokommissarien Alvar Lund, hans hustru dataoperatören Lena Mohlin och CIA-mannen Tom Morgan som huvudpersoner.

Hösten 1994 fanns Mördarens Maka (Valentin förlag) på bokhandelsdiskarna. I den presenterades en ny och spännande hjälte, polismannen Joel Anker, med uppgift att infiltrera ett internationellt brottssyndikat.

Bort från gården

16-årig lämnade Nordmark bondgården i Piteå landskommuns inre delar för att studera på lantbruksskola. Han fick arbete hos Hushållningssällskapet och reste 17-årig omkring och gav bönderna råd om djuravel, utfodring, växtföljder och annat det var aldrig fel på självkänslan då heller…

Vid 24 års ålder var han sportchef på Piteå-Tidningen, vid 26 energisk reporter på Norrländska Socialdemokraten, NSD, och två år senare riksredaktör för Aftonbladet med placering i Luleå och med hela Nordkalotten – Nordnorge, norra Sverige, norra Finland och norra delarna av Sovjet – som bevakningsområde. Det blev mycket skrivet om ryska vargar, metallfyndigheter, exotiska personer, samernas problem, turistmål och sport. Mindre skrev han då om det verkligt intressanta: den militära upprustningen på Kolahalvön, med Murmansk som hemma hamn för världens starkaste krigsflotta, kärnvapenbestyckade fregatter och atomdrivna ubåtar.

Omöjligt arbete

– Alla visste, ingen ville bekräfta – ett omöjligt journalistiskt arbete, men också lärorikt, minns Carlösten Nordmark. Och jag lärde mig geografin. I tre års tid reste jag oavbrutet från Umeå, Mo i Rana och Vasa i söder till Tromsö-Hammerfest, Kiruna och Murmansk i norr, mellan 4 000 och 5 000 mil i bil varje år, jobb sju dagar i veckan, för jag skrev sport också. Fotboll är en lidelse, ishockey dramatik, skidor kräver ett eget protokoll och stoppur och var aldrig min starka sida, bandyn bara division II och ett ständigt frysande.

1963 hade Aftonbladet ökat mest i svensk press i två år, och den högröstade pitebon längst i norr hade hela tiden ökat mest av alla distrikten. Han kallades till Stockholm, flyttade in i en HSB-lägenhet vid Täby galopp och blev chef för alla riksredaktionerna. Kroppen sade stopp 1966, en omfattande bukoperation gick snett och det blev åtta månader på sjukhus och omprövning av livet, studier i familjelagstiftning, återkomst i Aftonbladet som reporter (och periodvis nyhetschef), debattböcker som Älska i lagens namn och Såra tukt och sedlighet skrivna tillsammans med advokaten Leif Silversky. Artikelserien Gift dig Svensson, det tjänar du på blev utställning på Nordiska Museet och uppmärksammades även i Norge och Danmark när också deras familjelagar moderniserades. Herr Nordmark utnämndes snabbt till samlevnadsexpert och lanserades på söndagarna som AB:s svar på Inge & Sten i Expressen, om någon minns dem. Det blev kolumnen Vår man om detta med sex som extraknäck i Lektyr hela 70-talet och fler fakta- och debatt böcker. Ett halvår i England, ett år i USA (”jag var alltid med och käftade i de evigt återkommande konflikterna på Aftonbladet och då skickades man utrikes ett tag, ett sympatiskt arrangemang… ”)

I veckopressen

Sedan gjorde han ett mellanspel i två år som redaktionschef på veckotidningen Femina. Själv menar han att det var ett stort misslyckande, men sett på längre sikt var det bra för Allers förlag, som fick nödvändigt andrum att göra om tidningen till dagens glamorösa månadsmagasin.

I början av 80-talet var Nordmark frilans och ”buffel” på konsultbasis i en del dagspressföretag som ville flytta om chefer.

Spionromanen Utväxlingen (skriven tillsammans med Bernt Nilsson) kom 1982, Missilerna i Murmansk 1986 – och i den vevan kallades den erfarne tidningsmakaren till Cancerfonden på projektbasis, för att ordna upp kontakterna med massmedia.

I Cancerfonden är författaren Nordmark kvar som informationschef och kampanjledare.

– Min blygsamma läggning förbjuder mig naturligtvis att berätta om hur bra det gått, säger han självironiskt. Men siffrorna talar sitt tydliga språk: kampanjen 1986 gav 170 miljoner på ett bräde och forskningsanslagen kunde fördubblas från 50 till 100 miljoner på ett par år – för att under 1994 för första gången spränga 200-miljonersvallen. Med svenska folkets hjälp finansierar Cancerfonden över 75 procent av alla forskningsprojekt om cancer i Sverige.

Fakta och påhitt

Carlösten Nordmark skriver sådana böcker han själv gillar att läsa: realistiska miljöer, vissa faktiska politiska förhållanden blandade med egna påhitt, maktspel på hög politisk nivå som leder till händelser som faktiskt kunde ha inträffat. I vissa fall har de redan hänt.

En rad fakta i Gott Slut – alla hämtade ur olika öppna källor – ledde till höjda ögonbryn inom militären. Försvarsstaben hörde av sig och ville veta vad han var för slags spion. En norsk försvarstidskrift ville komma och intervjua, främst för att fråga om de detaljer Carlösten kände till om Natos nordkommando med centrum i Kolsås utanför Oslo.

– Jag faxade över en lista på de tidskrifter och internationella rapporter där jag hämtat fakta och sparade in respengar åt dem, ler Nordmark.

Verkligheten klår dikten

När Missilerna i Murmansk kom ut fick Carlösten skäll för att han placerat Alvar Lunds grupp utanför Rikspolisens ordinarie hus i en vindsvåning på Kammakargatan. Detta skulle vara orealistiskt, sådant gjordes inte i Sverige, ett löjligt påhitt. Löjliga var också hans påståenden om samarbete med USA, anpassade flygplatser, signalspaning med mera.

– Sedan kom ju Ebbe Carlsson-affären, säger Carlösten. Hemliga handlingar släpptes och genom utredningen om ickeneutraliteten har verkligheten i efterhand överträffat allt som jag ”diktade”.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22