Carlösten Nordmark: Det låter skrytsamt, jag skriver för att förändra

Sep 2nd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

Av BERTIL FALK

TÄBY (DAST) Från att ha skrivit spännande romaner av mera ”ordinärt” thrillersnitt med agenter och sånt, har Carlösten Nordmark övergått till att med inträngande kunskap författa thrillers som handlar om ekonomisk kriminalitet och skalbolagsfiffel. Ordet inträngande är valt med omsorg. Nordmark sitter nämligen två dar i veckan i rättssalar och lyssnar på fifflarmål i finansgenren.

”Det första jag läste var Jack London”, berättar han. ”Det fanns flera band med Jack Londons böcker hemma. Jag började läsa en söndagsmorgon och då var jag högst tio år. Jag minns inte vilken bok det var, men sen läste jag allt av Jack London och äventyrsböcker från Kanada. Jack London gjorde ett otroligt starkt intryck på mig. Tänk att kunna skriva så. Jag läste många bra och spännande böcker, men det var inga riktigt stora namn.

Jag läste deckare, men det var lite halvfult så där. Jag hade en faster som var barnmorska i Moskosel och hon hade med mig jämnåriga barn. Sonen i huset läste deckare men han fick ha dem ute i sommarstugan. Han fick inte ha dem i möblerade rum, för det var inte riktigt fint. Men det har inte gett något stort minne. Det var bra läsning. När Sara Lidman debuterade med Hjortronlandet så reagerade jag. Tänk att kunna skriva så om den enkla vardagen.

Jag växte upp i Högbacken i Piteå landskommun. Det fanns gott om veckotidningar i byn. Det organiserades så att min faster som var lärarinna prenumererade på den finaste tidningen, som var Husmodern. Den hade inte så bra följetänger som Hemmets Journal, som en annan faster prenumererade på. Nån annan hade Hemmets Veckotidning och en fjärde Allers.

Jag hade inte den ringaste tanke på att skriva deckare. Jag var reporter på Piteå Tidningen, korn till Norrländska Socialdemokraten i Luleå och övergick 1960 till Aftonbladet som riksredaktör i Luleå. Bevakningsområdet sträckte sig från Umeå i söder till Kiruna, Tromsö och Murmansk i norr. Under de tre åren som jag bevakade nordkalotten ökade Aftonbladet mest i svensk press och räddade sin framtid tack vare lyckade satsningar.

Jag följde uppbyggnaden av det kalla kriget, kapprustningen med den sovjetiska uppladdningen med ubåtsflottan i Murmansk. Vi kunde inte skriva om det, hur säkra uppgifter vi än hade, att robotfältets start- och landningsbanor i Vidsel i Norrbotten byggdes ut för att kunna ta emot B47-bombare från USA. Hela skjutfältet var förstärkt. Om Sovjet gick till angrepp, så kunde USA snabbt vara på plats.

När jag sen kom till Stockholm och blev chef för hela riksredaktörsorganisationen och jag blev sjuk ett tag, så satte jag i gång att läsa och fundera och efter ytterligare ett tag så, så tänkte jag skriva en bok om det där. Men det blev inget av.

Idén till den första boken fick jag i USA, då en sovjetisk ubåt hämtade hem spioner utanför San Francisco. Spioner som varit verksamma i USA plockades upp av sovjetiska ubåtar ute på internationellt vatten. Spionerna tog sig ut i små båtar, som sänktes. Detta var känt sen länge, men just när jag var i San Francisco så inleddes en rättegång som jag följde.

När U137 hösten 1981 utanför Karlskrona, då bestämde jag mig för att U137 var inne i Karlskrona skärgård för att hämta hem spioner. Det var så vansinnigt roligt att få skriva en thriller och få bestämma och inte behöva bry sig om fakta. Jag konstruerade spionerna och tyckte det var jättekul. Jag skrev Utväxlingen (1982; Valentins förlag 1993) tillsammans med Bernt Nilsson, som då var reporter på tidningen Se. Jag hade fått ett gyllene handslag från Femina, där jag varit redaktionschef och han hade fått ett gyllene handslag från Se, som skulle läggas ned. Vi satt där med tämligen goda löner och skrev. Vi skulle skriva en bra spionhistoria från Murmansk men Bernt hade annat att göra. Jag skrev då ensam Missilerna i Murmansk (1986), den enda av mina böcker som gått ut i riktigt stor upplaga. 44000 ex, varav 40000 i Bra Böckers bokklubb.”

DAST: Hur kom det sig att du övergick till finansiella thrillers?

”Jag tyckte det var så många som skrev bättre om internationell storpolitik och den internationella spänningen och så kom Berlinmurens fall. Jag tyckte att jag gjort mitt i genren. Det låter skrytsamt om jag säger så här, men jag skriver för att försöka förändra nånting, för att försöka påverka läsarna. Jag sätter mig inte ner för att jag tycker att det är roligt, vilket det också är. Från det jag började skriva det lilla sportreferatet i byn till lokaltidningen, så har det handlat om att försöka lyfta fram nånting, försöka förändra.

Jag började att skriva sport för att jag tyckte att lokaltidningen försummade det området. Vi spelade lika bra fotboll som de gjorde inne i stan. Vi spelade lika bra bandy på vintrarna. Vi åkte skidor bättre, men det skrevs aldrig om oss.

Med Missilerna i Murmansk ville jag visa på nånting som vi faktiskt visste, att det fanns en ännu bättre utveckling av kärnvapen och missiler och huvudpersonen skulle då försöka smuggla ut såna hemligheter till väst för att återställa maktbalansen. Jag ville få läsarna att tänka efter. Det låter kaxigt igen, men jag är kaxig.

Under många år hade jag varit oerhört upprörd över den ekonomiska brottsligheten. Hur lätt de kommer undan. Hur man hugger tag i de små skattefifflarna, de som försöker dra av lite bilavdrag eller försöker klara sig undan nån krona i skatt, den vanlige arbetaren och tjänstemannen och löntagaren, och så de här stora skojarna som bara flyter, omkring år efter år. Åker de dit för nånting är de snart tillbaka i business. Jag började följa såna rättegångar. För mig är budskapet viktigare än underhållningen och jag hoppas att fler än jag blir rättförbannade och tänker sig att nåt kan vi kanske göra åt det här. Åtminstone kan vi prata med våra vänner om att så här får det inte fort sätta att gå till. Jag är ganska nollställd ändå, vilket man blir efter ett antal år i dagspressen.

Jag tror inte att man påverkar stora samhällsförändringar genom att skriva thrillers, men jag tror att det skrivna ordet från många olika håll påverkar människor. Jag ser t.ex. med stor glädje att ungdomarna här hemma prenumererar på Ordfront och Arbetaren och söker alternativ läsning till den oerhört borgerliga kompakta övervikten som finns i Stockholm med Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. De söker argument. De söker bra skrivna texter som är kritiska till samhällssystemet. Och det tycker jag är så hoppfullt. Sen tycker de att farsans böcker är för personliga. Min polis Joel Anker bor ju i den här lägenheten. Det är så enkelt att beskriva om man låter honom bo här.”

DAST: Hur kom du in på skalbolag?

”Dels hade jag varit intresserad av det. Dels hade jag följt en del rättegångar av och till. Du vet, man går dit som journalist och läser åtalet. Är med första dan i rätten, går dit senare och läser dom en. Efter A-pressens konkurs kontaktades jag av fem A-presstidningar (Folket i Eskilstuna, Östgöten i Linköping, Örebro-Kuriren, Karlskoga Tidning och Folkbladet i Norrköping) som alla drevs i konkurs när A-pressen sålde dem till några skojare. Jag fick i uppdrag av tidningarna att följa rättegången mot de åtta åtalade i den härvan. Då fick jag plötsligt anledning att sitta av alltihop eftersom jag fick betalt. Jag skreven rapportbok om det och följde den del andra rättegångar.”

DAST: Dina förstudier gör Du bland annat i rättsalen?

”Ja, familjen tycker att jag sitter där för mycket ibland. Det gör jag väl inte, men jag är där två dar i veckan i snitt. Varje vecka. Det finns en gestaltning i rättssalarna. I det tråkiga finns en massa personliga notiser som kommer fram. Advokater är väldigt duktiga på retorik. De målar bilder. Det kan verka verkligt träigt, men det finns mycket stoff i det. Jag är egentligen inte författare. Jag kan inte gestalta. Utan jag är för engagerad. Jag är en engagerad reporter. Jag skriver inte litterärt, där man målar i oändliga bilder. Jag uppfattar mig som en rak kvällstidningsreporter, men i stället för att skriva i tidningen varje dag så skriver jag i en bok. Jag har anspråk på att vara en reporter.”

DAST: Vad har du påverkats av?

”Jag tror jag har påverkats av Forsythe och hans rapporterande stil. Le Carré var en mästare när han kom. Jeffrey Archer är en intressant och bra författare om bland annat finansiella svindlerier. Sen var han ju med själv och svindlade för säkerhets skull. Jag håller på just nu och läser Karlins tredje bok. Hans första var ju bäst, men han är oerhört insatt. Joel Anker tar nu farväl i brett upplagd bok med arbetsnamnet Prisjägarna. Sen ska jag skriva ett par barnböcker. Mina stora barn hann allihop besöka farmor och farfar och se mina uppväxtförhållande och se kor och hästar, men tioåringen hann bara träffa farmor när hon satt på ett pensionärshem. Hon är så intresserad av berättelserna om hur det var, så jag ska skriva en bok om det med en bra illustratör, som jag tror att jag har.

Pappa berättar för Sara fem år ska den heta.”

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22