Carl Jonas Love Almqvist: Den fine författaren började skriva för folket och måste till sist fly som brottsling

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

AV ROSEMARIE BENTNER

Tidigt en junimorgon år 1851 flydde en stor och fruktad författare för sitt liv från Stockholm. Han anade att polisen var på väg att gripa honom för mordförsök, stöld och bedrägeri. Om han blev fast och fälld kunde han räkna med ett förfärligt straff: döden genom halshuggning. Hans enda möjlighet att klara livhanken var att sätta sig i säkerhet utomlands.
Hans namn: Carl Jonas Love Almqvist, då 58 år gammal, regementspastor, diktare, reformator och journalist.
Det finns en mängd uppfattningar om denne man. Från highbrow-folket, de som vet vad som är viktigt för gemene man att läsa och uppskatta, har det påståtts att Almqvist var ett författande geni fram till 1840-talet.
Det var då han fick sparken som rektor för Nya Elementar och blev för att försörja sig tvungen att skriva ett stort antal böcker i underhållningsgenren. Just detta avsteg från det höglitterära har anförts mot honom och påståtts vara en orsak till den katastrof som drabbade författaren ett decennium senare.
Mer om detta senare
Katastrofen är kommen. Enligt Lars Widding, som skrivit en hel del om Almqvist, inte minst i boken Svenska Äventyr, var klockan halv fem på morgonen då han skyndade ut från Stora Nygatan 21 i Stockholm – där han hyrde våning för sig och sin familj. Han skyndade till Riddarholmen och Mälarbåten vid kajen.
Denna flykt påminner om det som hände hans mest omdebatterade romanfigur Sara Videbeck i upptakten till Det går an, en ömsint kärleksskildring som kom att leva årtionde efter årtionde men fick omvärlden att ropa på censur och samhället att stoppa hans civila karriär.

Omvärderade romaner

Nu har några av hans ”underhållande sensationsromaner” börjat omvärderas. Lars Burman har i sin litteratursociologiska doktorsavhandling Tre fruar och en mamsell. Om C J L Almqvists tidiga 1840-talsromaner (Gidlunds 1998) tagit fasta på två hittills dödförklarade romaner: Amalia Hillner (1840) och Tre fruar i Småland (1842-43).
Han anser dem vara en högintressant fortsättning på den linje Almqvist följt under tidigare år. Enligt Burman märker man inte av något konstnärligt eller intellektuellt förfall i dessa romaner som kom i början av författarens ”massproduktionsperiod”.
Almqvist har i stället förenat “den spännande underhållningsromanens form med ett idealt-andligt innehåll”. Bakom den underhållande fasaden finns ett stort antal inre budskap.
Amalia Hillner handlar om en fattig flicka som blir guvernant i en adelsfamilj och till slut gifter sig med en av sönerna i huset. Förvecklingarna är många – herrn i huset är hemlighetsfull bigamist som lever under falsk identitet – men så småningom klargörs allt. Tre fruar i Småland hörde också till den förkättrade underhållningslitteraturen. En ung officersaspirant går till strids mot rövare i Smålands vilda skogar. Men i Almqvists text, menar Burman, hittar man ett andligt fälttåg som leder till ett nytt och utopiskt samhälle där brott och krig inte längre existerar. Analysen visar att realismen döljer allegorier.
Samtida – och även senare – litteraturkritiker har visat tummen ner. Almqvist var en kättare som lämnade det höga får att stiga ner i masslitteraturens träsk. Han tjänade pengar på godtroget illitterata läsare.

Ett svidande nederlag

Och han gick mot ett svidande ekonomiskt nederlag som nådde sin kulmen i 1850-talets början.
Ingenting gick som han tänkt sig. Hans intrig för att komma över privatbankiren von Schewens hela kapital är en utmärkt författarprodukt. I en roman skulle ingen ha kunnat komma åt hjälten, en begåvad övermänniska med säregen moral.
Men i verkligheten måste hjälten fly hals över huvud för att slippa straff. Fast Almqvist kan trösta sig med att han har nära tio tusen riksdaler av det stulna kapitalet i reskassa. Nu gäller det bara att komma ut ur landet i tid.
Han skyndar ombord och söker reda på en plats i skymundan. Till familjen har han sagt att han skall till Uppsala på några dagar. Den lögnen – tagen ur en av hans egna romaner – kan ge några dagars försprång. Och försprång behöver han verkligen eftersom han varken har inrikes- eller utrikespass. På något sätt måste han skaffa sig det.
Den vita ångbåten stävade mot Långholmslandet och Essingeöarna. Stockholmssilhuetten med Wrangelska palatset, Riddarholmskyrkan och Eldkvarnen försvann mer och mer i fjärran.
Kanske var det redan då den flyende upptäckte att han glömt att ta med sig eller förstöra – de mest graverande bevisen mot honom: hans egna minnesanteckningar och utkast till den verkliga intrigen, brottets olika turer. De låg kvar i en skrivbordslåda i hemmet – och där skulle de också hittas av polisen.

En bitter flykting

Vid tiden för brottet var Almqvist en bitter man. Det mesta han kämpat för hade gått om intet. Han fick verkligen lida för sitt reformprogram i äktenskapsfrågan (”… den enda sedliga grunden för äktenskapet är kärleken … utan den kan ingen vigsel göra två makars samliv sedligt…”) . Han hade stött kvinnorörelsen och ivrat för att varje kvinna skulle lära sig ett yrke för att därmed få sitt oberoende tryggat. Manssamhället avskydde detta och gjort allt för att stoppa honom. Rektorstjänsten fick han inte behålla. Han fick inget av alla pastorat han sökt. I stället tvingades han ta ett snålt honorerat journalistjobb och ett ännu sämre betalt arbete som regementspastor. Han satte sig i skuld hos privatbankiren Johan Jacob von Schewen.
Vid den här tiden var denne en ensam herre kring de sjuttiofem, som bodde i en våning vid gamla Norrbro, där nu Riksdagshuset ligger. Han titulerades ryttmästare efter en kort militär bana i ungdomen och levde på att låna ut sitt ärvda och med åren allt mindre kapital mot högre ränta än de i lag tillåtna sex procenten. Den halvblinde gubben hade dåligt rykte, levde på kant med både hustru och son (de hade båda flyttat ifrån honom). Några vänner hade han inte förrän Carl Jonas Love Almqvist blev ”som en son” för honom.
Upptakten till vänskapen var en låneaffär. År 1845 fick Almqvist låna 500 kronor mot en revers. Den följdes av flera. Almqvist stärkte krediten genom att göra sig oumbärlig för den gamle ensamme mannen. Han hälsade ofta på honom, läste högt, spelade piano, sprang ärenden, tog hand om inkasseringar och rådde honom i affärer.

En väldig skuld

Fem år senare var Almqvist skyldig åtta tusen riksdaler – en väldig summa som Almqvist visste att han aldrig skulle kunna betala. Trots detta lyckades han låna ytterligare tio tusen riksdaler, så gott som allt gamlingen hade kvar av sitt kapital.
Han lurade gubben att tro att Almqvist placerat de tio tusen hos ett halvskumt men säkert “procentbolag”, och som gav mycket större avkastning än man kunde få genom vanlig utlåning. Som säkerhet för dessa 10 000 riksdaler hade Almqvist lämnat nya reverser, som gubben förvarade i en byrå hemma hos sig. Almqvist hade tillgång till byrån under von Schewens konsultationer med honom.
Redan då måste han ha fått idén till det perfekta brott, som i ett slag skulle lösa alla hans ekonomiska problem. Först skulle han stjäla sina egna reverser och sedan – innan von Schewen hunnit sakna dem mörda den gamle privatbankiren.
Mordet skulle naturligtvis se ut som ett självmord. von Schewen hade ju levt länge nog och förpassades genom mordet bara till en bättre värld, enligt Almqvists sätt att se. Almqvists menade att det fanns berättigade mord.

Arsenik ett hjälpmedel

Vidjultid år 1850 började Almqvist studera arsenik och fick hjälp av en god vän, som är apotekare. Almqvist skyllde på att han behövde uppgifterna för en bok han höll på att skriva. Det var lätt att skaffa arsenik. Giftet användes som råttgift. De vita bitarna såldes svart lite varstans. Samtidigt spred Almqvist ryktet att hans vän, den gamle ryttmästaren, var trött på att leva.
I början av juni år 1851 börjar reverserna förfalla. Innan dess måste alltså alltsammans ske. Almqvist handlade i maj .
Men det finns två andra huvudpersoner i härvan:
* Hedda Högel, 31, hushållerska hos von Schewen.
*Amanda Brandt, 19, Teaterelev, inneboende hos von Schewen.
I slutet av maj stal Almqvist skuldsedlarna. Det gick lätt. Almqvist försökte få flera av von Schewens ovänner att besöka honom, tydligen för att få ”flera misstänkta”. Den 29 maj upptäckte von Schewen stölden och skickade efter Almqvist, som menar att ”farbror har säkert bara förlagt dem”. Amanda tas i förhör men vet inget om reverserna. Några timmar senare skrev Almqvist ett anonymt brev för att lura henne att ”resa bort”. Därmed skulle misstankarna riktas mot henne. Han blandade också arsenik i von Schewens brännvin.

Rena deckarintrigen

Samma dag han gjorde det besökte han en god vän som är apotekare med ett pulver som han säger sig ha hittat hos en god vän, som uttryckt leda vid livet. Kan det vara arsenik? Apotekaren bekräftade detta och Almqvist spelade förskräckt. Han bad apotekaren behålla giftet så att det inte kommer i orätta händer. Än en gång poängterar han farhågan att hans gamle gode vän tänker ta livet av sig genom arsenik.
De närmaste dagarna försökte Almqvist åter mana släktingar och familjemedlemmar att besöka von Schewen. Vid två tillfällen blandade han arsenik i von Schewens havresoppa. Hushållerskan Hedda tyckte att soppan såg ”konstig ut” och sparade den. Hon hade redan börjat misstänka Almqvist för både stölden av reverserna och giftmordsförsök. von Schewens läkare uppmanade Hedda att gå till ett apotek med soppan och få den analyserad.
Fem dagar sedan stölden upptäckts skrev Almqvist nya reverser till samma belopp som de försvunna. von Schewen tog tacksamt emot och såg inte att Almqvist skrivit falskt namn. I stället för C J L Almqvist har han tecknat sig O Almgren! Nästa dag upptäckte en affärsvän till von Schewen falsariet och skickade efter Almqvist som förklarar att han ”alltid skriver namnteckningen på det viset”. Han ändrar dock Almgren till Almqvist.

Rykten om mordförsök

Under tiden har apoteket fastställt att soppan innehåller arsenik och ett par dagar senare upptäcks samma gift i von Schewens brännvin. von Schewen gör ingen polisanmälan men ryktet om att någon, ”förmodligen regementspastor Almqvist”, försökt giftmörda honom är redan ute på stan. Når det polisen behövs ingen anmälan för att sätta i gång en undersökning. Almqvist försöker lugna gubben med att han ska skaffa borgensmän.
Hemma på Stora Nygatan satt Almqvist i sin författarlya och antecknade, analyserade alla tänkbara situationer – ”inför domstol”, ”inför allmänheten” och ”vid förhör”. Han skrev ned vad han ska säga, hur han skulle sköta sina kort. Rena brännvinsadvokatyren. I sin diktning, för sådan blir det ju, tycker han inte att det finns några bevis mot honom.
Men den 10 juni började han fatta att han måste fly. Han besökte von Schewen en sista gång och bedyrade att han skulle skaffa två borgensmän vilken dag som helst. Sedan tog han ut förskott hos Aftonbladets redaktion. Till hustrun säger han att han skall resa till Uppsala.
Klockan två på natten packade han sina papper ovetande att hans hustru hyrt ut rummet för natten till en ung student, som är på resa. Studenten vaknade och Almqvist bad om ursäkt. I brådskan glömde han sina många anteckningar kring affären von Schewen. Vid halv femtiden skyndade Almqvist till ångfartyget ”Mälaren”.
Almqvists brott och flykt är kartlagd i detalj. Fast ingen vet hur han själv upplevde sin flykt, hans känslor och tankar.

Iskall behärskning

Han uppträdde i alla fall iskallt behärskad, till synes fullständigt trygg, när han lurade till sig ett inrikespass i Göteborg. I Halmstad lyckades han dupera sig till ett utrikespass. Där gav han sig också tid att uppträda charmerande i ett påtvingat sällskapsliv fast han måste ha vetat att hans försprång krympte. Och inte bara det. Han skrev långa brev till polismästaren i Stockholm och till Aftonbladets chefredaktör, tillkrånglade promemorior om det han var efterlyst för.
Forskare har långt senare avslöjat alla halvsanningar han presenterade där och dessutom beslagit honom med uppenbara lögner Allt förändrades när Almqvist kom till Helsingborg. Han förstod att förföljarna nästan var ikapp honom, att polisen när som helst kunde anhålla honom.
Men tillbaka till flyktens början.
När ”Mälaren” klockan 05.00 onsdagen den 11 juni lade ut från Riddarholmskajen såg ett vittne hur Almqvist febrilt letade genom sitt bagage som om han saknade något. Kanske hans avslöjande anteckningar kring brottet.
På kvällen den 11 juni gick Almqvist i land vid hamnen Skebäck i Örebro. En journalist kände igen honom och försöker få en intervju. Almqvist säger att han skall till Bergslagen i affärer och bad journalisten hålla tyst om att han varit där. Almqvist tog sedan landsvägsskjutsen till Hults lastageplats vid Vänern. Dit kom han tidigt på morgonen den 12 juni och gick ombord på ångfartyget ”Westergötland”, som skulle till Göteborg.

Bluffade till sig pass

Vid middagstid fredagen den 13 juni anlände Almqvist till Göteborg där han genast undersökte möjligheterna att lösa biljett till en amerikafarare. Utan pass var detta omöjligt. I första hand behövde han ett inrikespass. På lördag förmiddag gick han till länsstyrelsen, presenterade sig som rektor J R Almqvist, på resa längs västkusten för att titta på badorter. Genom att påstå sig känna Göteborgsstiftets biskop – som Almqvist visste var i Stockholm just då – bluffade han till sig ett inrikespass.
Samtidigt som Almqvist gjorde detta i Göteborg hölls det första polisförhöret i affären von Schewen. Överståthållarämbetet beslöt att den försvunne regementspastorn skulle efterspanas. Aftonbladet publicerade samma dag, 14 juni 1851, nyheten att deras medarbetare misstänks för brott och har försvunnit. Om detta visste Almqvist ingenting när han på lördagskvällen tog landsvägsskjuts från Göteborg söderut. Det tog två dagar att åka de tjugo milen till Halmstad, dit han kom måndagen den 16 juni. Han hade ändrat i inrikespassets datering och fått dit sina rätta initialer. Nu sökte han upp en god vän med anknytning till länsstyrelsen och påstod att han måste resa till Tyskland i en brådskande affär, ”Tyvärr har jag bara mitt inrikespass med och ingen permissionssedel, men kanske vännen ändå…” Almqvist bluffade sig till pass nr 2, det viktiga utrikespasset.
Tisdagen den 17 juni reste Almqvist med värdshusskjuts från Halmstad mot Helsingborg. Just denna dag nådde efterlysningen Göteborg, där man nu förstod att rektor Almqvist var den efterlyste regementspastorn.

Inblåst i Helsingborg

Vid middagstid 18 juni kom Almqvist till Helsingborg. Han försökte genast få båtlägenhet till danska sidan, men det stormar och alla skepp ligger inblåsta i hamn. Han tog in på gästgivargården och sökte upp en gammal bekant på Oresundsposten, redaktören Sturzenbecher (”Orvar Odd”). På kvällen kom Aftonbladet med nyheten om Almqvists försvinnande och polisaffär till Helsingborg. Sturzenbecher klippte ut artikeln och skickade den till Almqvist. Samma kväll rusade Almqvist till Sturzenbechers bostad och bad att få bo där. Vännen lovade gå till rådhuset för att höra om man fått någon häktningsorder, men när han återkom med besked att någon sådan order inte kommit var Almqvist försvunnen. Till slut fann Sturzenbecher honom gömd bakom några uppstaplade stenar till en riven kakelugn. Almqvist var dödsförskräckt.
Klockan tre på morgonen den 19 juni fick Almqvist plats på en dansk så kallad färjemansbåt, som trotsade ovädret, sedan de ordinarie postbåtarna inställt sina turer. Sverige skulle han aldrig återse. Under ny identitet försökte han skapa sig en framtid i Amerika. Men hans diktarkraft var bruten och han gick ett ömkligt öde tillmötes.

Behandlad som springpojke

I slutet av augusti 1851 anlände Carl Jonas Love Almqvist med ångfartyget ”Hudson” till New York. De närmaste tre åren förde han ett kringflackande liv och under den tiden förbrukade han det mesta av det kapital han lagt beslag på i Stockholm (han sände också hem pengar, upp mot två tusen). På treårsdagen av sin flykt begick han tvegifte och äktade en sju år äldre pensionatsvärdinna i Philadelphia. Den nya hustrun – som ansåg sig sol- och vårad gjorde snart livet surt för sin svenske make, som fick tjänstgöra som springpojke – ”jag har behandlats som en hund”, antecknade Almqvist.
Efter elva års äktenskap hade Almqvist fått nog. Han åkte tillbaka till Europa, antog ännu en ny identitet och slog sig ned i Bremen. En bror i Stockholm skickade regelbundet pengar och underhöll honom.
Han dog där år 1865.

Han var skyldig!

År 1929 kom ett dråpslag för alla dem som envist försvarat Almqvist och som på olika sätt försökt frikänna honom för de brott han lagsökts för under sin levnad, skriver Lars Widding i boken Svenska Äventyr (Semic 1997). Detta år publicerade advokat Hemming-Sjöberg sin dokumentärbok Rättegången mot C. J. L. Almqvist. Där fastställdes att Almqvist var skyldig till såväl stöld av reverser och förfalskning som giftmordsförsök. På det material som Hemming-Sjöberg drog fram skulle för övrigt vilken svensk domstol som helst ha fällt regementspastorn hur envist denne än förnekat brotten.
Under årens lopp har emellertid flera försök gjorts att rentvå Almqvist. Stig Jägersköld, försökte med hjälp av grafologi bevisa att Almqvist inte kunde ha skrivit de reverser som spökar i historien (reverser som Almqvist skrev med förvrängd handstil). Detta inlägg var i och för sig intressant – Almquist som offer för en sammansvärjning – men det rubbar inte Hemming-Sjöbergs gedigna utredning på en enda punkt, anser Widding.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22