Carina Burman kan förklara Bremers förhållande till brott
Mar 10th, 2010 | By ansvarig | Category: 2005-3, ArtikelAv Leif-Rune Strandell
Carina Burman är litteraturvetare med gedigen kunskap om Fredrika Bremer. Och hon älskar deckare. Efter fackböcker, doktorsavhandling (om Johan Henrik Kellgren) och en roman med litteraturvetenskaplig bakgrund i avhandlingen skrev hon en bok om arkivforskning, Den tionde sånggudinnan.
Till sin förvåning fann hon den sedan placerad bland deckare, och i en tysk fackbok klart inlemmad som kriminallitteratur.
Nå, det gjorde alls inget, hon har älskat deckare sedan barnsben. När hon som tonåring i nåder släpptes in bland vuxenböckerna fann hon de två intressanta hyllorna ”återlämnade” (till vänster) och ”deckare” (till höger). Hon gick till höger.
Det blev ett uppehåll när hon i sena tonåren ansåg att hon måste läsa mer kulturellt högtstående litteratur, men när hon kom till universitetet fann hon att det gick utmärkt att blanda litteraturvetenskap och deckare.
Gillar historiska deckare
Som litteraturhistoriker gillar hon särskilt historiska deckare och har nästan alltid någon på gång, och beklagar att svenska förlag är njugga med översättningar.
Den oväntade deckarklassningen fick inga omedelbara följder. Men i bakhuvudet fanns hela tiden en idé om en renodlad deckare. Så kom sommaren 2003. Familjen fanns i Cambridge och vid sidan av forskningen kämpade hon med några seriösa romanprojekt som inte ville lyckas riktigt. Och tonårsbarnen var sura.
Maken (också litteraturvetare med viss kriminell anknytning, han har varit ordförande i Almqvist-sällskapet och att denne möjligen var giftmördare vet vi ju) kom med förslaget att hon äntligen skulle komma loss med deckaren.
Det skulle bli en historisk. 1881 års och världens första världsutställning i London. Då fanns Scotland Yard så med hjälp av universitetsbiblioteket i Cambridge var det att läsa in hur detektiva polisen då arbetade och hur världsutställningen såg ut.
Gick undan
På sex veckor var det klart.
Och sedan tog det förstås en hel del tid att skriva om så att det blev bra, det som blev deckaren Babylons gator.
Och det är här som Fredrika Bremer kommer in.
Carina Burman kunde ju redan en hel del om den tiden genom sina Bremerstudier. Hon valde en något ovanlig huvudperson, en mycket självupptagen författarinna till den tidens ”tantsnusk”, för det var roligare med en privatdetektiv än en polis (som kanske skulle vara skild, ha alkoholproblem och älska klassisk musik…)
Hon ville blanda skräck, mys och dialog (och slängde in några av tidens kändisar, som Dickens, som extra krydda).
Men allt är ju inte mysigt: folk i slummen är inte särskilt trevliga.
För att förtydliga: Huvudpersonen Euthanasia Bondeson är inte ett porträtt av Fredrika Bremer, men tiden är hennes. Namnet Bondeson var lätt:
– Så heter folk i mina böcker!
Förnamnet var svårare. Det skulle vara typiskt 1800-tal, men inte Berenice, Alex, andra, Angelika. Men kan man heta ”barmhärtighetsdöd”? Jo, förläggaren gav sin välsignelse.
Det var roligt att skriva boken, säger Carina Burman. Och det är ju faktiskt två böcker, för författarinnan i boken skriver under sin vistelse i London sin nya roman där vi tar valda avsnitt. Den boken, Vrakplundrarens hämnd, håller inte samma höga litterära klass som Carinas bok, men några läsare har ändå hört av sig och bett att få läsa hela romanen. Som tyvärr (eller lyckligtvis?) inte finns.
Svårt kolla polisarbetet
Det arbetsamma med boken var kollandet av polisens arbete, av hur gator gick för det var inte alldeles lätt att ta tag på rätt kartor. Hon upptäckte att Themsen inte hade kajer som i våra dagar utan bara strandkanter.
Annat upptäckte hon först när boken var klar: den handlar om gränser, om att vara främling, om kön och könsroller.
Det är en mycket modern bok.
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22