Carin Gerhardsen har nya planer

Nov 24th, 2016 | By | Category: 2016-11 nov, Artikel

Carin GerhardsenKriminalförfattaren Carin Gerhardsen har ett imponerande facit: Åtta polisromaner på lika många år (2008-2015) i den så kallade Hammarbyserien som behandlar ett poliskollektiv som utreder våldsbrott i södra Stockholm.

En hastig biografisk språngmarsch genom författarens liv ter sig ganska imponerande den också. Född i Katrineholm 1962, universitetsstudier i Uppsala, matematiker och IT-konsult med erfarenheter från JAS-projektet och preskriberade ungdomssynder i ett punkbank i Flen är några axplock.

Här följer en intervju med Carin Gerhardsen från den 9 november då hon denna frostnupna afton besökte biblioteket i Åkers Styckebruk för att möta sina läsare.

Text och foto PER HELLGREN som börjar med att fråga varför hon blev författare.

– Jag bodde i London och var IT-konsult, jag var 27 år och satt på en pub med en kompis och vi pratade om livet. Jag sa att jag vet att jag är författare och kan skriva bra så min kompis utmanade mig att skriva en roman. Då valde jag att skriva min första roman På flykt från tiden som utkom 1992, en filosofisk idéroman som bygger på verkliga händelser när några britter och amerikaner sitter som gisslan i Libanon. Det var en jättestor händelse i England i början av 1990-talet och jag mindes att jag tänkte hur det kunde vara att befinna sig i deras situation. Det är inte något jag upplevt själv utan mer skrivet hur det skulle vara att uppleva den situationen. Det blev ingen succé.

– Min man övertalade mig sedan att återuppta författandet och jag valde en genre som intresserade både läsarna och förlagen.

Omslag till PepparkakshusetOmslag till Mamma, pappa, barnDå skrev Carin Gerhardsen de tre första polisromanerna i Hammarbyserien i ett svep: Pepparkakshuset (2008), Mamma, pappa, barn (2009) och Vyssan lull (2010).

Där introducerar hon poliserna Conny Sjöberg, Petra Westman, Jamal Hamad, Isabella Hansson, Jens Sandén och flera andra karismatiska figurer stationerade på Södermalm.

– Jag kände att jag var tvungen att visa mig på styva linan, att jag var något att satsa på. Så jag tog tjänstledigt och hade mammaledigt och skrev romanerna på 4,5 år. Jag tänkte väldigt länge på det för att kunna bädda för en bra serie. Det skulle vara spännande, trovärdigt och gripande. Trovärdigt på alla sätt med verkliga fall, karaktärer och brottslingar.

– Det skulle vara poliser som löste brott, inte gamla stickande damer, det skulle vara realism. Riktiga människor av kött och blod att följa genom serien, som det är på en arbetsplats med många olika sorters människor.

Omslag till Vyssan lullDet är ofta barn som råkar illa ut i dina böcker. Har du något socialt patos?

– Jag skriver inte bara om barns utsatthet utan om människors utsatthet i allmänhet. Jag vill inte leverera något politiskt budskap utan vill belysa de problem som finns. Jag vill att vi ska se människor runt omkring oss. Mina berättelser bygger på verkliga fall som jag hört om på nyheterna, sånt man hör och ser. Det enda undantaget är Pepparkakshuset.

Omslag till Falleri fallera fallerallaInför sista boken Falleri fallera falleralla (2015) önskade Carin Gerhardsens dotter att det skulle handla om ett barn som dödar ett annat barn, därav temat.

– Jag tar verkliga fall som jag sedan anpassar till mina syften. Det går ju inte att ha samma mördare som i ett verkligt fall, då blir det ju ingen överraskning. Jag gillar också att hitta bra egenskaper hos figurer som annars ser schablonartade ut på ytan. Jag gillar inte schabloner. Det blir intressantare att läsa om det är trovärdigt. Schabloner för mig är gamla stickande damer som Miss Marple som löser brott. De ska gärna ha andra egenskaper som är oväntade. Man ska kunna hitta oväntade egenskaper hos alla.

Saknas det oväntade inslag i mycket kriminallitteratur annars, tycker du?

– Ja, det är mycket schabloner med sorgfyllda kommissarier som lyssnar på opera och sånt. Personer ska vara älskansvärda, alla läsare ska ha sina egna favoriter.

Här passar Carin Gerhardsen på att leverera ett litet tips till alla framtida deckarförfattare:

– Man ska plocka fram en liten åsikt som karaktären har, så det visar sig att de är något helt annat mot vad läsaren först trott. Det är inte roligt för mig som författare heller om de är schablonartade. Det räcker med en liten liten åsikt för att lära känna en karaktär.

– Jag haft som ambition att alla böcker ska vara väldigt olika när det gäller gärningsmän och mordoffer. De är inte uppbyggda kring ett mönster eller en mall som hos Agatha Christie, hon skrev enligt en mall där den minst sannolika personen alltid är mördaren, då blir det förutsägbart. Att det alltid är den mest oförvitliga människan som har gjort det i hennes deckare.

Ytterligare en tumregel för att lyckas:

– I en serie krävs det också att det händer saker i polisernas privatliv. Det tänkte jag redan från början när jag började skriva. Det skulle inte vara något vardagspussel med att borsta håret på ungar och hämta på dagis, det gillar jag inte själv så det vill jag inte skriva om. Det gör alla andra. Jag vill ha något som är lite mer än vardagspusslet, det blir mer fart då.

Har du känt en stor press att skriva fler böcker?

– Nej, men det får inte bli för långt. Jag vill prova nya genrer och få nya utmaningar och inte bli misstänkt för att skriva för att bara tjäna pengar. Jag har haft mycket kärlek till mina karaktärer.

– Jag tänker väldigt mycket innan jag börjar skriva. I runt fyra månader tänker jag bara och jag jobbar strukturerat, allt är genomtänkt in i minsta detalj innan jag skriver. Ofta gör jag sedan ett synopsis där jag sammanfattar varje kapitel med en mening. Vissa författare som producerar väldigt mycket sätter bara igång och skriver och ser vart de hamnar, men så gör inte jag. Jag har en plan för mitt skrivande; först tänker jag ut hur jag ska vinkla själva historien, sen vem mördaren är och så hur jag ska lura in poliserna på fel spår. Det ska inte finnas något dökött i en deckare, inget som inte fyller någon funktion får finnas i en deckare.

– Jag tänkte tidigt att om jag ska leva på att vara författare så måste jag skriva något som förlagen vill ge ut och som läsarna vill läsa.

Är spänning viktigt för dig?

– Ja. Det finns många bra deckare med bra språk och bra story, bladvändare och man anar inte hur svårt det är att skriva bladvändarspänning. Det är något som borde finnas med i vilken genre som helst. Jag läste Knausgårds Min Kamp och kunde inte sluta eftersom det var så spännande – fastän det egentligen inte hände någonting på flera tusen sidor. Knausgård kan det där momentet med spänning. Man vill bara läsa vidare. Och det fattas ofta i skönlitteraturen.

– För att det ska vara spännande måste läsaren vara mån om att poliserna löser det här. Därför har det blivit mycket barn i mina deckare, för att det är något vi ofta bryr oss väldigt mycket om.

Carin GerhardsenGillade du att skriva i skolan själv?

– Ja, när jag gick i mellanstadiet så skrev jag mycket, gjorde skoltidning och jag gillade att skriva spex och tal också.

– När jag var ung bodde jag på biblioteket och vi läste mycket i vår familj. Mina föräldrar läste högt för mig när jag var liten. Min mamma var ju svenskalärare. Jag började nog läsa vuxenböcker när jag var 13 år.

Gerhardsens böcker är översatta till 25 språk. Thailändska förefaller vara det mest besynnerliga, enligt henne själv.

– Vem är intresserade av mina böcker där, tänker man.

Förutom Sverige säljer hennes böcker bra i Frankrike, Tyskland, Danmark och i den engelskspråkiga världen, berättar hon.

– Men ibland kan jag tycka att förlagen inte jobbar särskilt hårt för att sälja mina böcker i utlandet.

Är inte deckaren ändå en skamfilad genre?

– Det ges ut mycket dålig kriminallitteratur som drar vanära över hela genren. Men många bra deckare ges också ut. Många dåliga deckare säljer vansinnigt bra och så finns bra deckare som inte säljer alls. Det är en orättvis bransch. Många skriver bättre än mig, men blir inte ens utgivna.

Vilka deckare gillar du bäst själv?

– Jag gillade Sjöwall–Wahlöö som jag läste när jag var tonåring. Sedan Ruth Rendell, Henning Mankell och Karin Fossum. Jag läser enbart ett fåtal deckare numera, nästan inga alls.

– Läser man något bra så finns risken att man ibland frågar sig varför man själv skriver och läser man något dåligt så är man rädd för att bli smittad av det dåliga. Det är lite farligt att läsa medan man skriver.

Hur jobbar du när du skriver?

– Jag skriver bara ungefär en sida per dag i början. Men jag skriver åtta timmar per dag och på slutet blir det alltid stressigt och jag börjar klockan sex på morgonen och skriver till tolv på natten. Det blir alltid bäst när jag jobbar som mest intensivt. Men det är inte bra för min hälsa eller mitt sociala umgänge. Det är bland annat därför som jag tagit ett uppehåll i skrivandet nu, så jag hinner umgås med familj och vänner.

Du verkar vara en noggrann författare, blir det något jobb över för korrekturläsaren på förlaget?

– Nej, inte så mycket. Det brukar ta tre dagar när jag lämnar in manus. Och så arbetar jag igenom manuset i ytterligare tre dagar när jag får tillbaka det.

Har du någon att bolla idéer med?

– Nej, min man får läsa först när jag satt punkt och allt är klart. Och då är det ju för sent att bolla. Nu har jag skrivit så mycket och fått bättre självförtroende också så jag behöver inte det.

Vad ska du skriva framöver?

– Jag är sugen på att skriva både barn- och ungdomsböcker eller filosofiska romaner. Jag vill skriva för barn i tolvårsåldern, men det ska inte vara några barndeckare. Jag skissar på ett projekt med ungdomsthrillers just nu.

Åsa Larssons och Ingela Korsells Pax-böcker är något som verkar locka Carin Gerhardsen in i samma genre – spänning för barn i mellanstadieåldern. Men hon är förtegen om framtidsplanerna och vill också hinna umgås med familj och vänner, något hon knappt hunnit under Hammarbyböckernas åtta år.

HmmarbyserienHammarbyserien:

  • Pepparkakshuset, 2008
  • Mamma, pappa, barn, 2009
  • Vyssan lull, 2010
  • Helgonet, 2011
  • Gideons ring, 2012
  • Hennes iskalla ögon, 2013
  • Tjockare än vatten, 2014,
  • Falleri fallera falleralla, 2015
Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22