Brottsplats: New Orleans

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-2, Artikel

AV BERTIL FALK (TEXT & BILDER)

NEW ORLEANS (DAST) “Jag heter O’Neil DeNoux. Jag är en New Orleansförfattare. Jag är en före detta polisman och har skrivit många berättelser och böcker baserat på sånt som jag upplevt har som polisman. Jag kom till FBI direkt efter high school. Jag gillade att jobba för FBI men tyvärr så blev jag inkallad i det militära under Vietnamkriget när jag arbetade för FBI, så jag stannade inte där.”

Den lätt gråharige O’Neil DeNoux med sitt runda och friska ansikte, där mustaschen och det breda hakskägget matchar det välvårdat bångstyriga håret, är inte nödbedd. Presentationen kommer snabbt på begäran och i ett par korta meningar har han i ett nötskal gett både sig själv och bakgrunden till sina deckare.

O’Neil DeNoux är 48 år. Född i New Orleans, denna stad som för de flesta av oss leder tanken till Storyvilles bordeller, där jazzen föddes. Namn som King Oliver, Bunk Jolmson, Jelly Roll Morton och Louise Armstrong tränger sig på. Och där ligger Basin Street, Du vet där “all the people meet”. Där finns de berömda franska kvarteren med sina staketliknande balkonger i smitt järn, i dag en turistattraktion.

Fångar i parken

“Jag tror att en av de första författare som påverkade mig var Edgar Allan Poe”, säger han. “Jag läste en hel del science fiction. Jag läste en hel massa. Jag var då i de tidiga tonåren. Tolv-tretton år. Då läste jag Edgar Rice Burroughs och Sir Arthur Conan Doyle. Jag läste och uppskattade mysterier och science fiction mer än litteratur. Men jag läste en massa litteratur, för i USA måste man läsa Faulkner och Hemingway och Fitzgerald och liknande. Och jag gillar Fitzgerald. Han är en av de bästa författarna. Faulkner skrev sin första roman har i New Orleans.”

Intervjun med O’Neil DeNoux äger rum i en park. De som städar parken visar sig vara fängelseinterner som kan sägas utföra externt samhällsarbete – om betalt eller obetalt glömmer jag att fråga. En passande inramning. O’Neil DeNoux är en man som 1981 utsågs till Årets Mordutredare vid Jefferson Parish Sheriff’s Office. Att intervjua honom inramad av fängelsekunder känns på något vis meningsfullt.”Jag har alltid velat skriva. Redan i high school”, berättar han. “Men jag visste inte hur. Jag hade ingenting att skriva om. Jag skrev två berättelser som inte var något vidare. Sedan kom jag till polisen och blev polisman och ville skriva om hur det är att vara en patrullerande polisman. Jag skrev en massa stoff av den karaktären. Olyckligtvis så är patrullmannajobbet väldigt episodiskt. Det inträffar ingen stor händelse. En på patrullerande polis är en uniformerad person, som arbetar hela dagarna och tar hand om en massa saker. Men det är inga mord eller andra stora fall utan en mängd småsaker. Det var intressant att arbeta ute på gatan och jag trivdes med det.”

“Så blev jag befordrad till detektiv vid mordkommissionen. Där arbetade jag med mordutredningar. Det var då som jag verkligen började att skriva romaner, för jag utredde nu stora fall. Det här inträffade kring åren 1980-1981. Den första romanen jag skrev var Grim Reaper och jag tror att jag blev klar med den 1986. Det tog ett tag att bli klar med den, men det blev en trevlig roman och jag sålde den. Det var också den första historia där jag lanserade min siciliansk-amerikanske huvudperson Dino LaStanza.”

Tjugo refuseringar

DAST: Var det problem att sälja romanen?

“O ja. Det har man alltid i det här landet. Boken refuserades tjugo gånger. Det är normalt här. Alla refuseras. Häromdagen hörde jag att Ray Bradbury just fått en berättelse refuserad. Och han är en mycket bra författare här i USA. Att någon refuserar honom ter sig häpnadsväckande för mig. Sånt händer. Sånt händer.”

“Den bok av mig som nu kommer på svenska är The Big Kiss, men jag tror att den i Sverige kommer att heta Two holes in the head (Två hål i huvet). Den handlar om La Cosa Nostra här i New Orleans. Stan har en mycket stor siciliansk befolkning. Jag är själv halvitalienare. Boken handlar om maffian och polisen i våra dagars New Orleans. Den förste polischefen i New Orleans var en irländare, som mördades av maffian. Så vi har en omfattande tradition av organiserad brottslighet. Jag har tidigare haft noveller publicerade i Sverige, Tyskland, Frankrike, Italien och Danmark. Men det här är den första romanen jag får utgiven på ett annat språk.”
­

Privatdeckarbrorsa

”LaStanza är en envis liten tuff man och berättelsen är inspirerad av ert fall som min bror utredde. Min far och min bror var båda poliser. Min bror hade en våldsammare karriär än vad jag hade. Jag har skrivit en massa. Han har jobbat väldigt hårt. I dag är han privatdetektiv med egen byrå har i New Orleans. Han reser över hela världen. En massa av det som han gjorde och som jag gjorde finns i mina böcker. En av mina böcker bygger på ett fall som min far hade 1966. Sedan hade jag ett liknande fall, så jag använda mig både av pappas och mina egna erfarenheter. Innan jag blev mordutredare utredde jag organiserad brottslighet. Därifrån fick jag en hel del av det stoff som jag använde i boken som nu kommer på svenska.”
”Jag har en ny gestalt på gång, en ny serie och en ny agent som ska försöka sälja den. Jag har en novellsamling som kommer ut med LaStanza-berättelser. Jag har skrivit en rad filmmanus och försöker sälja dem till Hollywood; två för TV och en för film. Det är svårt att sälja dem. Det handlar om vem man känner och att ge manus till rätt person. Min nye agent är entusiastisk och vi får se vad hon kan göra.”
DAST: Agentsystemet har vi inte i Sverige. Hur fungerar det för dig?
Upp och nervända agenter

“Agenter antas sälja ditt material till den rätte förläggaren. Agenten ska helt enkelt placera ditt manus på det rätta skrivbordet. Det är hela hemligheten. Tyvärr håller en massa agenter i Amerika på och talar om för författarna hur de ska skriva. De vänder på processen. I stället för att sälja en bra bok frågar de förläggarna vad de vill ha och så återvänder de till författaren och säger: Det är bäst att du skriver så här i slutet. Det sårar en del författare. Det sårar inte mig. Jag är för tjockskallig. Det spelar mig ingen roll. Jag lyssnar inte på agenter. De flesta agenterna finns i New York eller Hollywood. Det var alltid svårt att få tag i en agent förr i tiden, men med internet har det blivit mycket lättare, för de finns listade där. Man bara skickar dem ett brev och talar om att jag är en författare, jag har fått det här publicerat, jag har detta.”

DAST: Hur kom Du i kontakt med Sverige?

“Genom Kjell E. Genberg och Dast. På Internet såg jag att DAST var villig att läsa amerikansk crime fiction. Jag ville komma ut i Sverige, så jag skickade novellerna som nu stått i DAST och CDM. Och nu kommer jag alltså med en roman på svenska.”

Tycka turist trist

DAST: Är det något Du vill säga, som jag på grund av okunskap inte frågat om, men som kan vara av intresse för oss?

“New Orleans är en intressant stad. Vi anser att det är en av vara mest unika städer. Det är den mest europeiska av amerikanska städer. Vi är stolta för den sakens skull. Fast vi naturligtvis är amerikaner känner vi oss inte nära resten av Amerika. Vi gillar folk från Europa. Vi gillar en diversifierad kultur. Att bli publicerad i Europa, särskilt i Sverige och Skandinavien ska bli trevligt.”

DAST: Något mer?

“Mina böcker är bra. Läs dem. De är annorlunda. Jag är en snut som blivit författare, så mina böcker skiljer sig från vad textförfattarna i Hollywood skriver. Det är realistiskt. Vill man se vad New Orleans verkligen är så har jag inget turistiskt. Inget om Mardi Grass, inget om jazz. Jag har allt annat som är unikt med stan i mina romaner.”

“Till skillnad från Dashiell Hammett och Raymond Chandler som skrev vid en tidpunkt då det fanns en massa censur, så är vi helt fria i dag. Så jag har en massa sex och naket i mina böcker. Det är vuxenböcker. Det språk som talas är polisens språk och gatans språk. Boken som kommer på svenska har en massa erotik. Jag tycker om att skriva om sex.”

När jag första gången hörde O’Neil DeNouxs namn tänkte jag osökt på Eugene O’Neill. Men här är detta irländska efternamn stavat med bara ett l och används som förnamn. Hur kommer det sig’) Jo, det fanns så många barn i släkten att man till sist fick svårt att hitta på namn, så det blev O’Neil med ett l.

Först när jag stigit på Greyhound-bussen och är på väg till Miami, så slår det mig att O’Neil DeNoux på ett för till och med den ständige sekreteraren i Svenska akademien ovanligt sätt skilde på å ena sidan de deckare och den science fiction han läste som grabb för nöjes skull och å andra sidan den “litteratur” som han läste i skolan. Om nu Faulkner, som har en namnplatta i New Orleans på det hus där han en gång bodde, är litteratur, vad är då Burroughs? Icke-litteratur?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22