Brott i Stockholm – fiktion och verklighet

Dec 19th, 2008 | By | Category: 2008-5, Artikel

I augusti 2008 invigdes Stockholms Stadsbibliotekets utvidgade stockholmsavdelning. Då berättade bibliotekets deckaransvariga BERIT ENGDAHL om brott i Stockholm, historier och historia och överträffar verkligen verkligheten dikten? Intresset för brott, verkliga och diktade har alltid varit stort i de flesta kulturer och tider. Här följer ett axplock av brott i Stockholm – det mesta från lite tillbaka i tiden, både de litterära och faktiska brotten och i huvudsak det gräsliga brottet mord.

Sabbatssabotören

Hösten och förvintern 1946 detonerade en rejäl dynamitladdning i Stockholm praktiskt taget varje lördag! Somliga människor flydde därför staden på helgerna, medan andra – särskilt ungdomar – flockades i City för att se om det skulle hända något! Det smällde bakom Konserthuset, gården till Mäster Samuelsgatan 59 – Klara polisstation – och utanför Kanslihuset. Det blev mycket materiella skador men inga människor fick fysiska skador.

Medierna lovade så småningom tystnad för att inte hetsa vettvillingen, men den ganska nya kvällstidningen Expressen kunde inte motstå frestelsen och hade den 16 november en braskande rubrik och artikel om Sabbatssabotören och spekulationer om var han skulle slå till igen. Svaret kom prompt och det blev också något alldeles extra, den största smällen hittills inne på Centralens resgodsavdelning, som fick enorma materiella skador, men som genom ett under blev ingen människa svårt skadad. Tusentals fönster krossades också längs Vasagatan.

Attentaten var ett mysterium, det fanns inga ledtrådar, man kunde inte se något motiv och ingen var misstänkt.

Efter sex smällar var det lugnt fram till 28 december, då kom en mindre smäll vid Arsenalsgatan 1 vid Nybroplan. Den stora finalen kom så på nyårsafton. Först kom en mindre smäll någonstans vid Sveavägen, något senare hördes en kraftigare explosion på taket till dansrestaurangen Corso (nuvarande McDonalds) och en minut senare en riktig nyårssmäll direkt på terrassen utanför biblioteket.

En man på besök på Sveavägen var ute och spanade och såg en ung man som uppträdde lite egendomligt. Spanaren anade oråd och pekade ut ynglingen för en polis. Vid visitering hade ynglingen nio dynamitpatroner, hundra tändhattar och tio meter stubintråd i fickan!
Sabbatssabotören var äntligen fast och stan kunde andas ut!

Riddaren och jungfrun 1947

Hösten därpå, 1947, fick den ivriga kvällspressen ytterligare ett sensationellt fall i Stockholm att skriva om. Boken Brottets krönika kallar den säregna historien för Riddaren och jungfrun, där riddaren var en löjtnant i flygvapnet och jungfrun var en yrkeskvinna, frånskild med två barn:

Loulou Forsell (1922–1954), ”Jungfrun” i historien, var dotter till operasångaren och legendariske operachefen John Forsell. Hon var en skicklig journalist, vacker, charmig och äventyrlig men med vissa svårigheter – som femåring fick hon högra handen avsliten av en björn på Skansen och vid en flygkrasch i Schweiz fick hon en skallskada som gav henne huvudvärk och sömnsvårigheter med åtföljande medicinmissbruk.

Mannen hon flög med, ”Riddaren”, kallas Axel i Brottets krönika del 4, men någon har med blyerts skrivit namnet Thorsten Akrell i marginalen i Stadsbibliotekets exemplar!
Året är 1947 och Loulou är 25 år gammal. Hon har svårigheter med tablettmissbruk och lägger in sig på Beckomberga för avgiftning. Hon är missnöjd med att ligga på allmän sal, hon får ett enskilt rum men det blir inte den behagliga konvalescens som hon tänkt sig.

Hon klagar sin nöd – Jungfruns bön! – per telefon till sin älskare och ringer även sin privata läkare. Det var uppenbarligen högst förbjudet, hon får omedelbart besöks- och telefonförbud.

Axel/Thorsten blir som besatt, han beslutar sig för att rädda henne från ”drakarna” på sjukhuset. I vit rock tar han sig in mitt i natten på Beckomberga, några sköterskor bli misstänksamma, han oskadliggör drakarna i korridoren, och med Loulou i famnen flyr de, tar sig till Bromma flygplats där hans ”vita springare” väntar. 07.01 taxar hans lilla sportplan ut på startbanan och lyfter. Färden går söderut, bränslet räcker inte länge och de nödlandar på en åker utanför Linköping. Polisen var larmad, men riddaren lyckades ändå få tag i lite bensin och flög vidare i dåligt väder. Loulou var endast klädd i sjukhusskjorta och vita sockor. På eftermiddagen, efter 8 timmars flygning, nödlandade planet i Norge, på en åker igen, och paret ”gav upp” inför ett stort polisuppbåd.

Djup förälskelse och äventyrlig läggning hos båda ansågs vara orsaken till det hela och det blev inga rättsliga följder.

Riddaren blev FN-soldat i den svenska Gazabataljonen och Loulou fortsatte sin journalistbana men skrev också böcker. Sångarbarn var en delvis självbiografisk berättelse som hon fick Stora skandinaviska romanpriset för, och sedan kom några deckare i Stockholmsmiljö: Döden går på Operan 1948, Brudgum efterlyses 1951 och Mord i pingst 1953 med en pikant skildring av Filadelfiaförsamlingen..

Första svenska deckaren
Ett antal böcker har kallats den första svenska deckaren… Men den officiellt första är numera:

Omslag till Stockholms-detektiven

Stockholmsdetektiven, brottmålsroman, svenskt original av Prins Pierre, 1893, ny utg. 2007 med karta, beskrivning av 1890-talets Eskilstuna och presentation av Svenska Deckarbiblioteket m. m.

Denna bok är alltså utvald av Svenska Deckarakademin som den första svenska detektivromanen. Författaren hette Johan Fredrik Lindholm och var tidningsman i Eskilstuna med ett starkt socialt patos, och romanen, som namnet till trots ut spelar sig i E-tuna, anses vara en nyckelroman. Skurkar och polis kommer dock från Stockholm. Författaren lämnade stan för säkerhets skull efter publiceringen.

En misstänkt fabriksbrand i ”Smestan” får konstapeln Fridolf Hammar vid stockholmspolisen att ta semester och försöka nysta upp härvorna av brott, prostitution, drogmissbruk, arbetslöshet och våld.

De verkliga skurkarna tillhör alltså här societeten, t.ex. den förmögne och ansedde konsul Bauer som bor i en lyxvåning med 18 rum på Karlavägen i Stockholm. Vilket ärende har denne man till Eskilstuna och just när den stora branden bryter ut?  ”Hvem reser hit för att roa sig?” som stockholmsdetektiven tänker för sig själv.

von Sydowska morden,1932

Brott och hemska händelser i societeten har alltid fångat människans intresse på gott och ont.

I mars 1932 inträffar ett verkligt kusligt och delvis obegripligt familjedrama i Stockholm som får sin tragiska final i Uppsala.

F.d. häradshövdingen och f.d. ordföranden i Svenska Arbetsgivareföreningen änklingen Hjalmar von Sydow, 70 år gammal mördas brutalt med järnstång och strykjärn i den stora våningen på Norr Mälarstrand 24, 4 trappor, tillsammans med två tjänarinnor. Två unga flickor upptäcker de blodiga liken, när de kommer hem från skolan. Den ena flickans bror och hans unga hustru är mördarna.

Omslag till I skuggan av ett brott

När Helena  Henschen är 15 år ska hon och en syster gå på teater. Familjen äter middag, flickorna har bråttom, ”Teater, så roligt, vad ska ni se?” Pjäsen heter Ett brott! Det är en pjäs som Sigfrid Siwertz skrev redan 1933 och som tydligt anspelar på de von Sydowska morden. Mamman i familjen, mördarens syster, bryter samman och pappan berättar för första gången familjens mörka historia. Helena Henschen  skriver långt senare – 2004 – boken I skuggan av ett brott. Den är en fascinerande blandning av dokumentär, biografi och skönlitteratur, där hon försöker göra det obegripliga begripligt.

Attentatet mot Västtyska ambassaden i Stockholm 24 april 1975

” Lägg ut, lägg ut!”  Bo Holmströms klassiska rop blandas med skottsalvor när han hukar bland bilar på Oxenstiernsgatan, 150 meter från Västtyska ambassaden på Gärdet.

Sex tyska terrorister har tagit ambassadpersonalen som gisslan, två personer avrättas och många skadas innan dramat är över. Enda gången vi stockholmare får riktig närkontakt med 1970- och 80-talens europeiska terrorism.

11.47 kom det första larmet om skottlossning till polisens ledningscentral och det blev fullt pådrag. Efter 40 minuter var ambassaden omringad och området avspärrat. En provisorisk ledningscentral upprättades med telefonförbindelse till polishuset, ambassaden och regeringskansliet.

Kommando Holger Mains kallar sig gruppen, efter en terrorist som svält sig till döds i fängelse, och de kräver att 26 fängslade terrorister i den s.k. Baader–Meinhof-ligan ska friges. Plötsligt hörs skottlossning, den tyske militärattachén är skjuten och får så småningom tas ut ur byggnaden av två polismän, enbart klädda i kalsonger. Han förs till sjukhus, men avlider något senare. Polis har under dagen lyckats ta sig in och håller andra våningen, medan terroristerna och gisslan är på den tredje våningen högst upp i huset.

Tiden går, spänningen stiger, ny skottlossning kl. 22 och en ambassadtjänsteman avrättas kl. 22 och man hotar att avrätta en person i taget. Spänningen stegras än mer. Vad ska man göra? Vad kan man göra? Bonn har sagt blankt nej till terroristernas krav … Men så kl. 23.46 nästan på minuten 12 timmar efter det att dramat började, hörs en våldsam knall följt av en serie mindre explosioner. Något har gått snett! Ambassaden omringas nu av all tillgänglig personal. Och plötsligt ser man fyra män och en kvinna krypa ut genom ett fönster och smyga mot några parkerade bilar. En polis ropar Hände hoch!

Spelet är slut!

Den sjätte terroristen, ligans bombexpert, hittas senare skadad på den söndersprängda tredje våningen

Omslag till En annan  tid ett annat liv

Om detta kan man läsa i fiktiv form i Leif G. W. Perssons En annan tid ett annat liv.
Man kan också med verklig behållning läsa ett par andra böcker, som bygger på verkliga händelser, i serien En roman om ett brott. Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt, som i en dröm har båda anknytning till Palmemordet.

Ett svensk-tyskt tv-filmprojekt om attentatet lär vara under produktion (september-08).

Kakelugnsmordet eller Mannen som gick upp i rök

I juni 1962 anmäls en 68-årig f.d. tandläkare försvunnen hos polisen i Stockholm av en gammal skolkamrat, som väntat den försvunne till ett studentjubileum på Hasselbacken. Inga spår finns av mannen och hans lilla lägenhet på Brantingsgatan l undersöks utan resultat.

En god man utses dock med tiden, som börjar nysta i den försvunnes ekonomi. Han har kvitterat ut stora arv 2 gånger, sista gången efter sin syster ca 300.000 kronor. Pengarna är borta och ingenting tyder på att den försvunne har använt dem på något sätt. Polisen kopplas in igen och man kollar nu den bankjurist, som skött tandläkarens affärer. Han visar ett papper där tandläkaren har skrivit att han är glad att han med arvet har kunnat betala sina stora skulder. Men stilen är förfalskad!

Bankmannen har nyligen köpt en stor herrgård i Uppland där han bor med fru och barn. Efter pressande förhör erkänner han förskingring. Och kort därefter även mordet på sin kund.

Arvet var nu nästan förbrukat och upptäckten nära. Han hade försökt knuffa sin kund utför en brant trappa i banken, men denne fick bara lindriga skador och trodde det var en olyckshändelse.

På skärtorsdagen bjöd han honom på lunch och de tog taxi till restaurang Minerva på Kungstensgatan. På vägen ville bankmannen visa sin stora lägenhet på Drottninggatan 95 D, fru och barn var på herrgården. De gick runt i lägenheten, han hade gömt en knölpåk bakom en dörr och när de kom till badrummet klippte han till. Han klädde av sig naken, lade sitt medvetslösa offer på en plywoodskiva i badrummet. Han satte fyr i tre av sina kakelugnar och började stycka den gamle mannen. Han lade in delarna i ugnarna, elden tog bra fart, han städade, badade och vilade en stund. Det hade nu gått tre timmar efter det att de två hade lämnat banken. Så ringde telefonen, hans bil var klar på verkstan och han tog då en rask promenad till Roslagstull. Hemma igen fanns bara aska och några torra knotor kvar i kakelugnarna, han spolade ner askan på toaletten och plomber och några hårda ben la han i en soppåse till tunnan på gården. Klockan 6 vädrade han och satte sig så i sin bil och for till landet för att fira påsk med familjen.

På hösten samma år, 1962, flyttade han och familjen för gott ut till herrgården. Drottninggatan 95 revs. Polisen behövde någon sorts bekräftelse på hans närmast osannolika historia, var det verkligen möjligt att elda upp en människa i kakelugnar i ett hyreshus? Huset med eventuella spår var ju nyligen rivet. Ett erkännande räckte inte. Det krävdes teknisk bevisning!  Polisen var påhittig, man hittade ett rivningshus på Karlavägen med liknande kakelugnar, skaffade en gris i offrets storlek och styckade den enligt bekännelsen och eldade på! Det fungerade. I december 1964 dömdes bankmannen till livstids straffarbete.

Omslag till Mannen som gick upp i rök

Ganska snart efter detta gräsliga brotts uppdagande, ungefär ett år senare, året efter domen, kommer Maj Sjöwall & Per Wahlöö ut med Mannen som gick upp i rök, den andra boken efter Roseanna och alltså nummer 2 i dekalogen Roman om ett brott. Skrevs den samtidigt med polisutredningen om den försvunne mannen? Man kan inte dra någon direkt parallell mellan det fiktiva och det verkliga fallet, men vissa beröringspunkter finns!

I Mannen som gick upp i rök händer det mycket lite, tempot är långsamt, man får inte veta allt som Martin Beck tänker, men man får en och annan vink om vad som rör sig i hans hjärna och det ger en effektiv spänning. På köpet får man här också lite stockholmsmiljö, men handlingen utspelas mest i Budapest på 60-talet.

”Vandringar i deckares fotspår”

Vandringar har skett inte bara i Ystad utan också i Stockholm, i Stadsmuseets regi  våren och sommaren 2008 och man hoppas på fortsättning! Man har fått gå med till Jens Lapidus miljöer och till Stieg Larssons. Apropå Stieg Larsson: Nina Björk har i DN.se skrivit en utomordentligt intressant och akademisk analys av Larssons hjältar i genusperspektiv. Själv har jag bara tänkt på att han underbart inspirerad av Astrid Lindgren! Mikael Blomkvist kallas ju rent av Kalle djävla Blomkvist av Lisbet Salander, men hon är ju helt klart en uppdaterad Pippi Långstrump, mycket liten till växten men ändå den starkaste flickan i världen, hon har en död mamma (i stort sätt) , en (sjö-) rövare till pappa, ouppfostrad och obildad är hon, men hon har sunt förnuft och en stor kappsäck med guldpengar! Hon lurar de dumma poliserna och bollar med alla bovar och med Nina Björks ord: ´Hon tar  ingen skit och hon vägrar vara offer!

Fersenska mordet

För nästan 200 år sen hände något oerhört i Stockholm, en efterklang till mordet på Gustaf III, också det ett brott i Stockholm som gav genklang i hela Europa. Mordet på Axel von Fersen.

Efter att Gustaf IV Adolf avsatts 1809 blev Gustaf III:s bror Karl kung. Denne var barnlös och hade nyligen drabbats av ett slaganfall, därför adopterades en kronprins, som det snart visade sig också var sjuklig, Karl August. Vid en truppinspektion i Skåne föll denne av sin häst och dog.

Den 20 juni 1810 skulle han begravas i Stockholm. Begravningståget samlades på Liljeholmen. Ett rykte spreds i stan att kronprinsen hade förgiftats, det var mycket oroligt på gatorna, brännvin delades ut gratis och ryktesspridare visste att berätta att det var riksmarskalken greve Axel von Fersen, som var mördaren och hans syster grevinnan Piper var en häxa och giftblanderska.

Det fanns en grupp adelsmän, de s.k.1809 års män, som hade avsatt Gustav IV Adolf och som hatade gustavianerna och nu fruktade att Fersen skulle utse Gustaf IV Adolfs son Gustaf till kronprins och sig själv som förmyndare. Både kung Karl XIII och drottning Hedvig Elisabeth Charlotta, som har skrivit mycket intressanta dagböcker som bevarats!, höll sig undan på Haga, de liksom von Fersen och hans syster grevinnan Piper hade blivit varnade för att visa sig ute på begravningsdagen. Drottningen lär ha gått fram och tillbaka under denna ödesdigra dag och mumlat ”Hur fan ska detta sluta”?

Hon skriver om denna dag mycket detaljerat och är full av tacksamhet mot sin hovdam grevinnan Piper, som gömt undan hennes dagböcker i ett stort skrin i en hålighet i terrassträdgården framför det Fersenska palatset på Blasieholmen.

Riksmarskalken var inte rädd. Som rikets högste ämbetsman ville han representera hovet och han var van vid pöbeln i Paris. Han åkte i sin vackra vagn i vitt och guld direkt efter likvagnen. När processionen kom till Hornstull började attackerna mot vagnen, man skrek “Mördare” och spottade efter honom. På Hornsgatan började stenkastning och när man kom till Gamla stan var alla rutor i vagnen trasiga och kusken sårad. Vagnen stannade vid Stora Nygatan 1 och von Fersen lyckades ta sig in i huset – han lär gå igen i en liten kammare på den adressen – men pöbeln drog ut honom, slet av honom hans kläder, sparkade och slog honom. Utkommenderade soldater hindrades att ingripa, men några hjälpte honom in i rådhusets vaktrum och låste dörren. Den rasande mobben lyckades spränga dörren, släpade ut den halvdöde greven och misshandeln fortsatte.

En man i matroskläder, ganska säkert en av de sammansvurna, en löjtnant Tandefelt, avslutade skändningen genom att hoppa på von Fersens bröst tills han var helt livlös.

Man tror att de sammansvurna bara hade tänkt skrämma von Fersen för att kunna arrestera honom, komma åt hans papper och framför allt  oskadliggöra honom politiskt.

Grevinnan Piper, utklädd till piga, lyckades fly med en liten båt från kajen nedanför det Fersenska palatset på Blasieholmen. Oroligheterna pågick ända fram till kvällen, då hade militären börjat skjuta skarpt och ett kraftigt oväder hjälpte till att kyla av folkmassorna.

Med undantag för utredningen av mordet på statsminister Olof Palme lär Sverige inte ha haft en så omfattande och grundlig utredning och med så klent resultat. 900 människor förhördes, några bråkstakar fick lindriga straff… ingen direkt skyldig ställdes inför rätta, de som utnyttjade stockholmarna, unga och gamla, män och kvinnor som mordredskap. Först den 2 december 1810 begravdes von Fersen i Riddarholmskyrkan, då fullständigt rentvådd.

Lek lilla Louise av Stieg Trenter 1950

Denna ganska tidiga Harry Friberg-roman av Stieg Trenter har vissa samband med Axel von Fersen. Han var ju Marie Antoinettes älskare och försökte rädda den franska kungafamiljen från giljotinen under revolutionen. Lilla Louise var smeknamnet på franska revolutionens avrättningmaskin, giljotinen, och i Trenters deckare finns dels en person som heter Louise, men också här är en giljotin ett mordredskap och dessutom i ett hus, visserligen byggt i slutet av 1800-talet, men på just den terrass på Blasieholmen där det eleganta Fersenska adelspalatset en gång låg mittemot kungliga slottet. Den Fersenska terrassen med sin trädgård spelar också en viss roll i historien, i ett hål i terrassen hittas ett lik, ytligt nergrävt, kanske rentav på samma ställe där grevinnan Piper begravde drottningens dagböcker?!

Boken har en rad oförglömliga och egendomliga scener. Vem minns inte ålsaxen i talltoppen, leksaksmöblerna i duvhökens bo, det halvfärdiga giljotinbygget i ladan, det mystiska mötet på biologiska museet, som väl aldrig beskrivits så ingående och målande.

I många av sina böcker skildrar Stieg Trenter ingående speciella stockholmsmiljöer, till exempel Sturebadet, Centralbadets gård, Bangårdsposten, Kastellholmen, Djurgårdsstaden, och i en annan bok Djurgårdsfärjan och så Fåfängan på Södermalm, där Harry Friberg dyker upp för första gången.

Omslag till Till natten lokalt snöfall

Sören Bondeson, Till natten lokalt snöfall, 2007

Sören Bondeson är författare och litteraturvetare – liksom Arne Dahl/Jan Arnald – och lärare i att skriva kriminalromaner, en av hans elever har varit Jens Lapidus.

Enligt baksidestexten är Till natten lokalt snöfall ”en existentiell thriller och ett stycke svensk nutidshistoria”. Bland mycket annat, boken har en ganska snårig intrig, finns ett kort avsnitt som handlar om den kvinnliga TV-journalist som tillsammans med en väninna försvann i november 1984. Avsnittet är både fiktivt och dokumentärt med kvinnornas namn och allt som man kände till om kvällen de försvann.

En bil med de två kvinnorna hittades sedan i slutet av maj 1985 i Hammarbykanalen. Man bedömde det hela som en tragisk olycka. Bilen skulle ha kört över kajen i mörker och halka.

Men 2003 hade Berliner Zeitung en sensationell artikel som hävdade att Stasi, den östtyska säkerhetspolisen, skulle ha mördat dem på uppdrag av högsta ledningen i DDR. Journalisten Cats Falck arbetade för Rapport med ett reportage om Östtyskland och påstods ha kommit över hemliga handlingar om bl.a. vapensmuggling från Sverige till DDR.  En teori var att de hade förgiftats på en restaurang innan bilen kördes över kajkanten. Många märkliga detaljer sägs omgärda Cats Falcks och väninnans försvinnande och död. Bilen tillhörde väninnan, men Falck som var en mycket ovan bilförare satt ändå vid ratten. Hennes vänner ansåg det helt omöjligt att hon, med vin i kroppen och högklackade skor, skulle köra omkring i ett mörkt hamnområde dessutom i halt väglag.
Vem vet vad som verkligen hände? Ja, inte ens författaren tar ansvar för förklaringen till denna tragiska händelse!

I ett efterord skriver han att en okänd man, som han möter på en pub i en stockholmsförort, ger honom en skokartong med 400 sidor av en självupplevd historia. Författaren åtar sig med viss tvekan att redigera materialet och de träffas i ett halvår. Plötsligt är mannen försvunnen. Bondeson slutar: ”Eftersom romanen bygger på verkliga händelser har jag bytt ut vissa namn och platser, medan jag låtit andra stå kvar. Det finns fläckar där fiktion och verklighet går in i varandra, men å andra sidan är ofta sanningen en ogripbar illusion.”  Sug på den ni! För att citera Perssons odrägliga snut Bäckström.

Weiss, Lars, också en gång en TV-journalist, har skrivit ett par intressanta polisromaner, en gärningsmannaprofilgrupp, med mycket stockholmsmiljö. I morgon du, från 2003, har mycket att erbjuda förutom en originell intrig. På köpet får man både en initierad skildring av en ung kille med ensamstående mamma från Chile och med en passion för grafittimålning, och en fin och ingående beskrivning av Skogskyrkogården med djur och natur – ett av Sveriges världsarv – bland annat nattetid och under tidiga morgontimmar, då väl få av oss varit där.

Boken börjar med pojken som gömt sin cykel bland träden på Gunnar Asplunds väg. Gunnar Asplund, arkitekten också till Stadsbiblioteket, som tillsammans med Sigurd Lewerentz arbetade med att skapa Skogskyrkogården under flera decennier.

Vic Suneson, Vem av de sju? 1967

Gunnar Asplunds Stadsbibliotek har besparats närmare kontakt med verklig brottslighet, bara drabbats av smärre inbrott och tyvärr en mängd klotter på fasaden, och så förstås Sabbatssabotören, ute på terrassen framför entrén. Men i boken Vem av de sju? sker ett mord på Stadsbiblioteket: en liten oansenlig man kommer uppför trappan till Rotundan, går runt den stora lånedisken, ber en trevlig biblioteksassistent om hjälp, får en bok av henne och går in i läsesalen till höger, facksal 4.

Han sätter sig längst ner till vänster och börjar läsa i boken. Han märker inte mannen som följt efter honom till biblioteket och nu kommer nerför gången, han är så fördjupad i sin läsning att han inte heller känner kniven som glider in under vänster skulderblad. Lite senare går assistenten förbi i salen, ser honom sitta och sova, men han sover inte! Han är död – mördad! Pressen har braskande rubriker om BIBLIOTEKSMORDET.

Kriminalpolisen med O.P.Nilsson i spetsen kopplas in. Offret har ett antikvariat på Odengatan bara några steg från Stadsbiblioteket. Mordet visar sig handla om böcker, närmare bestämt ganska enkla detektivromaner, men har också rötter i 30-talets Stockholm med ett gäng grabbar som alla bor i Sibirien. Och O. P. var en av dem.

En fin skildring från 30-talets Stockholm, särskilt av ”Sibirien”, kvarteren mellan Sveavägen och Valhallavägen, men också från andra delar av stan i realtid” alltså slutet av -60-talet. Finalen, nästan, är en rekonstruktion av mordet på plats, nämligen vid det nedersta läsbordet i facksal 4.

Nationalencyklopedin skriver om Vic Suneson alias Sune Lundquist (1911–1975) ”Med romaner som … Vem av de sju? (1967) framstår han som en pionjär inom polisromangenren”. Han är också en utmärkt stockholmsskildrare, hans miljöer är väl beskrivna, kanske inte lika ordrikt och måleriskt som Stieg Trenters, men med en saklig skärpa som stannar i minnet.

Brott i Stockholm  referens- och litteraturlista

Facklitteratur
Bernhardsson, Carl Olov Brottets krönika 2-4   1959-1963
Ericsson, Niklas Mord i Stockholm 2006
Heed, Börje Brott som skakat Sverige 1989
Heed, Börje Brottsplats Stockholm 1-3 1989-1991
Linnell, Stig Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen 2002
Nordén, Åsa Sällsamheter i Stockholm – innerstaden 1988
Sahlberg, Gardar, Mordet på Axel von Fersen
Silverbark, Lennart Brottsutredarna  Stockholms kriminalpolis 1853-1993  2004
Söderman, Harry Inte bara brott  1956

Deckarbibliografier
Hedman-Morelius, Iwan Kriminallitteratur på svenska 1749 – 1985 + supplement 1 Kriminallitteratur på svenska 1986-1990
Mord i ordning, ett urval svenska och översatta deckar- och thrillerserier 2007

Deckarförfattare med mycket Stockholmsmiljö, gamla favoriter och några nya
Alvtegen, Karin, västerort och innerstan – Burman, Fale polisromaner i Stockholm 1950-tal – Dahl, Arne, (pseud. för Jan Arnald) polisromaner, Ekman, Kerstin 30 meter mord och Han rör på sig – polisromaner i 1960-tal – Franzén, Nils-Olof några deckare i 1800-talets Stockholm, Frimanson, Inger psykologiska thrillers- Giron, Tage polisromaner  – Henschen, Helena I skuggan av ett brott, – Holfve, Lena 1980-tal – Holmberg, Eugen polisromaner 1960-tal – Kullman, Harry – om en väktare i Stockholm, tidigt 80-tal– Larsson, Stieg Millenietrilogin – Lundholm, Lars Bill Östermalms-, Södermalms- och Kungsholmsmorden – Marklund, Liza kvinnlig journalisthjälte – Nilsonne, Åsa med kvinnlig polis – Palmström, Uno, polisromaner med reporter som huvudperson, 80-tal – Sjödin, Karl G polisromaner – Sjöwall, Maj & Wahlöö, Per polisserien Roman om ett brott, 10 titlar – Stockholmsdetektiven, brottmålsroman, svenskt original av Prins Pierre, 1893, – Suneson, Vic (pseud. För Sune Lundquist) polisromaner, deckarnoveller – Svedelid, Olov polisromaner – Sörmark, Sven polisromaner, 1970-tal – Trenter, Stieg och UllaUselius, Lennart humor om överåriga skojare – Weiss, Lars polisromaner  – Zweigbergk, Helena med kvinnlig fängelsepräst som huvudperson – Öberg, Hans-Olov en reporter löser brott i dagens Stockholm

BERIT ENGDAHL sept/okt-08

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22