Brännvinet Bössorna Bilan – böckerna och verkligheten

Feb 11th, 2008 | By | Category: 2008-1, Artikel

Av Kjell E Genberg

1973 köpte jag en gammal skola i byn Ländsjö i Bjuråkers socken i Hälsingland. Det var ett fynd och jag avsåg att använda huset till rekreation men eftersom omgivningarna inspirerade mig att skriva hade jag snart byggt ett författarrum på övervåningen och först flyttat dit en skrivmaskin och senare en dator.

I byn bodde en äldre man vid namn Ragnar. Han var något av ett original och mycket skygg för främmande människor. Dit hörde jag – stockholmarn, 08:an. Det tog flera år innan Ragnar svarade på mina försök till kontakt men så småningom släppte fientligheten. När han fattade att jag skrev om brott och straff lyste han upp och bad mig följa med upp i skogen. Där fanns en husgrund, överväxt och dan inte mycket att se. Men Ragnar tog av sig kepsen.

”Här”, sa han. ”Här föddes Kniven i Delsbo.”

Kniven i Delbo, Per Mattias Johansson-KnifJag kände naturligtvis till denne förbrytare. Per Mathias Johansson-Knif alias Kniven i Delsbo (bilden till vänster) mördade flera människor på beställning åren 1889–90. Då det väldiga målet mot honom äntligen slutade hade tjugotre män och kvinnor åtalats. När han dömdes till döden 2 maj 1891 var det en så stor händelse att flera lokaltidningar unikt nog gav ut extranummer. Den 14 oktober 1892 omvandlade Högsta domstolen straffet till livstids straffarbete, mycket tack vare justitierådet Ivar Afzelius och kronofogde Pehr Söderman i Härjedalen. De reste till Stockholm och uppvaktade kung Oscar II. Detta vållade stark debatt i hela landet eftersom man vid denna tid börjat debattera dödsstraffets vara eller inte vara, något som hängde samman med att Per Johan Pettersson blivit dödsdömd i tre instanser, senast i Högsta domstolen 12 januari 1893.

Jag kom att använda mig av historien om Kniven i Delsbo i bok nummer två i serien Rallarliv – Knivens egg (1993) och när jag senare var färdig med dessa historiska romaner började jag fundera på Alftabon Per Johan Petterssons tragiska öde. Men det skulle dröja ända till 2005 innan boken om honom och hans möte med skarprättare Dalman blev skriven och utgiven.

Det var verkligen en ruggig historia om usel fattigdom, lönnkrögeri och spritmissbruk. Så här var det:

Den som 1892 reste i sydostlig riktning från Alfta kyrkby en bit från Bollnäs i Hälsingland fann efter en knapp mil Mossbo by där det låg en envåningsbyggnad med tillhörande brygghus på en bergknalle omkring 100 meter från vägen. Den låg så till att ingen främmande kunde närma sig stället utan att bli sedd från byggnadens tre fönster.

Husen i Mossbo, samtida teckningDär bodde en familj som kom att skriva in sig i svensk kriminalhistoria den 1 maj det året. Bilden är en samtida teckning av husen där 1 maj-dramat utspelades.

Människorna i Mossbo var fattiga när det gällde allt, i ett land utan skyddsnät. Fattiga i anden eftersom de inte hade någon utbildning; fattiga ekonomiskt eftersom de bara sporadiskt tjänade pengar genom påhugg hos grannar eller inne i Alfta.

De kände säkert av föraktet från andra människor. Detta berodde inte på att alla andra var rikare eller hade bättre kunskaper.

Ovilja mot främmande
Främlingshatet var inte mindre i slutet av 1800-talet än vad det är nu. Kommunikationerna var inte särskilt utbyggda. Familjen Olsson-Pettersson i Mossbo var utbölingar. De hade kommit till Hälsingland från andra sidan gränsen till Dalarna. Från början kallades de Vitasarna efter sjöar i Masriket, men det ändrades efterhand till Asen, som har en dubbel och mycket mer nedvärderande betydelse.

Inte blev synen på dessa människor, som vissa kallade Svarta familjen, bättre av att de drev lönnkrog i det gamla kronotorpet i Mossbo.

Vid tiden för de dramatiska händelserna den 1 maj 1892 hade nykterhetsrörelsen börjat vinna anklang i ett Sverige som länge varit dränkt i brännvin. Myndigheterna försökte stävja drickandet med lagar och restriktioner, men de som var beroende av sprit – alkoholisterna – behövde sina dagliga supar. För dem som inte kom in på de fina hotellen, restaurangerna och gästgivargårdarna som hade rätt att servera sprit, återstod bara lönnkrogarna.

Äldste sonen förlamad
Mossbo var ett kronohemman som arrenderades av småbrukaren Per Olov Olsson. Han bodde där med sin hustru, dotter och tre pojkar – den äldste Per Johan, 29 år, var krympling efter en ledsjukdom som han dragits med sedan han var pojke. Hans ena ben och arm var förlamade så han måste använda krycka.

Näst äldst var Anders, 26 år, en lång och tanig räkel med polisonger och ett hetsigt lynne. Han hade suttit på fängelset i Gävle sedan han försökt smita från värnplikten. Yngre bror var Karl-Erik, 17 år, en ung man som såg tämligen bra ut i sitt korpsvarta hår ovanför det friska ansiktet och hade ett avväpnande leende. Allra yngst av bröderna var Lars, familjens hackkyckling.

Pappan hette Olsson men alla barnen hade efternamnet Pettersson. Till detta har jag inte hittat någon rimlig förklaring, annat är att den som fyllde i prästbetygen skrev fel och sedan på sturska myndighetspersoners vis vägrade att ändra. Ingen i familjen kunde läsa och skriva mer än nödtorftigt så de funderade väl inte heller över den saken.

Brygghuset i Mossbo var en ökänd lönnkrog dit folk kom från när och fjärran för att släcka törsten med sprit som Per Johan inhandlade från Söderhamn, tog med tåg till Bollnäs och fraktade med hästskjuts till Mossbo. Myndigheterna tyckte att hela släkten var till besvär på grund av sitt supiga leverne. Det sades att Per Johan var värst.

Den sista april, som var en lördag, hade han hämtat en rejäl laddning på Bollnäs järnvägsstation och ryktet om det nya lagret spred sig med byskvallrets hastighet kring socknen. Tidigt på söndagsmorgonen började kunderna infinna sig till försäljning och samvaro i brygghuset. Där brukade männen hålla till i festliga sammanhang. I en liten kammare hade Per Johan gömt sina ankare med konjak och brännvin.

Vid femtiden på eftermiddagen hade de flesta kunderna lomat hemåt igen. Grannpojken Per Pettersson slumrade i ett hörn medan Olsson och sönerna sov ruset av sig på halmbäddar.

Albert GawellOlof Norén

Albert Gawell, bror till Delsbostintan (tv) och Olof Norén, var de två polismän som mördades i Mossbo.

Myndigheten slår till
Så var situationen när länsman Albert Gawell och fjärdingsman Olof Norén kom dit för att göra tillslag mot den olagliga utskänkningen. Länsman var aldrig välkommen i Mossbo men Gawell kollade först boningshuset där han inte hittade någonting. Då bestämde poliserna sig för att söka i brygghuset i stället. Man hade sett dem komma och på gårdsplanen mötte de Per Olov Olsson. ”Nu kommer länsman och tar dej, Per Johan”, hade Anders ropat.

”Var har ni gömt brännvinet?” frågade länsman.

Olsson kastade sig ursinnigt över Gawell och försökte strypa länsman, men han skakade av sig fyllot som hotfullt skrek att de skulle knäppa honom.

Per Johan PetterssonNär poliserna kom till brygghuset var sönerna vakna. Per Johan hade laddat familjens största bössa och lagt fram den till Anders och Karl-Erik. ”Den här ska vara för fjärsman”, sade han och barrikaderade sig med sina våtvaror i kammaren.

Brygghuset var en ruggig syn. Polismännen måste kliva över tombuteljer och kullvräkta muggar för att komma till soffan där Karl-Erik försökte skaka av sig fyllan. Inifrån kammaren hördes Per Johans röst:

”Lägg an, pojkar!”

17-åringen var fortfarande berusad men han lyckades slita åt sig ett Remingtongevär och sköt mot fjärdingsman Norén. Skottet träffade i ryggen så att ryggmärgen skadades. Han sjönk ihop och samtidigt sprang Anders fram med ett nyladdat gevär i handen. Det kastade han in under fällen i soffan hos Karl-Erik.

Just då ryckte länsman Gawell bössan från pojken och slängde undan den. När Karl-Erik försökte komma åt det andra geväret, blev det en vild brottning mellan honom och länsman. Anders skyndade till lillbroderns hjälp och nu blandade sig också krymplingen Per Johan i striden. Med sin friska arm fick han ett struptag kring Gawells hals.

Krymplingen Per Johan
Pettersson blev den siste som
avrättades i Norrland.

Gawell andra offret
Då kom brodern loss, fick tag i vapnet och riktade det mot länsman. Gawell grep tag om bösspipan och var nära att vrida geväret ur Karl-Eriks händer, men med två av männen på ryggen måste han till sist släppa taget.

Karl-Erik sköt omedelbart och skottet träffade länsman rakt i hjärtat. Han segnade stendöd omkull på brygghusgolvet.

Fjärdingsman Norén hade sårad och hjälplös lyckats krypa ut på förstubron. Anders och den beväpnade Karl-Erik störtade ut efter Norén och riktade vapnet mot polismannen.

”Du ser ju, att jag inte kan försvara mig, ska du verkligen skjuta ändå?” sade Norén.

”Du har varit en sån djävla rackare mot oss, så du förtjänar inte bättre”, fick han till svar.

Anders hade nyktrat till lite och vädjade till Karl-Erik:

”Skjut inte mera nu!”

På gårdsplanen skuttade fadern omkring som en vansinnig och skrek: ”Titta, vilka modiga pojkar jag har”.

Två grannar hade hört skottlossningen men ändå vågat sig fram. De tog hand om fjärdingsmannen och bar honom den en kilometer långa vägen till ett hus som kallades Majorsgården. Norén fördes senare samma kväll till Söderhamns lasarett. Där konstaterade man att han var totalförlamad i underkroppen. Men han var vid sans och kunde berätta att Gawell låg kvar död i Mossbo. Han dog en tid senare.

Olsson och pojkarna gömde gevären och det mesta av spriten i skogen. Sen fortsatte de att supa tills de somnade på sina halmmadrasser. Karl-Erik hade under natten irrat kring i skogen i flera timmar och försökt skjuta sig. En granne mötte honom och Per Johan vid midnatt och frågat om de fattade vad de ställt till med.

”Ja, var det inte bra!” hade Per Johan svarat och grinat upp sig. ”Men det blir väl värst för Karl-Erik”. Han slog upp en sup åt sin lillebror. ”Det är bäst att du tar den här, det blir kanske aldrig någon mer.”

Fyndig kronolänsman
När kronolänsman Carl Sundberg i Ovanåker fick veta vad som hänt tog han med sig åtta man och omringade torpet. Själv klädde han ut sig till luffare och gick fram till huset. När han såg de tre dödfulla pojkarna i brygghuset satte han bojor på allihop. På gårdsplanen hittade han gubben Olsson som också försågs med handjärn.

Morden blev hastigt en riksangelägenhet. Om man ska jämföra stämningarna ligger nog polismorden i Malexander närmast till hand. Det var den koppling jag gjorde när jag började intressera mig för fallet. Redan från start bestämde jag mig för att göra en roman och inte en renodlad faktabok. Vid den här tiden hände det så mycket annat som var av vikt – allt fler lärde sig läsa, dagstidningsjournalistiken började förändras och den danska familjen Aller sökte sig till Sverige med en märklig ny produkt som kallades veckotidningar.

Det är därför den genomgående huvudpersonen i boken är den fiktive journalisten August Emanuel Holmblad från Söderhamn, en man som egentligen vill skriva om annat än små lokala händelser. Under ett uppdrag träffar han den unge Valdemar Aller och börjar anlitas av dennes veckotidningar. På så vis får han träffa ytterligare en av den här historiens viktigaste gestalter – Sveriges skarprättare A. G. Dalman, en man som var stolt över sin nya profession. Han hade bara huggit av ett huvud innan han den 17 mars 1893 skulle döda Per Johan Pettersson innanför fängelsets murar i Gävle. Hans första offer var Yng-sjömörderskan Anna Månsdotter den 7 augusti 1890.

A G DalmanJohan Filip Nordlund, Mälarmördaren

Debatt om dödsstraffet
Åren före det förra sekelskiftet gav oss många mördare. Under min faktainsamling för Brännvinet Bössorna Bilan fann jag att den som åtta år senare skulle bli rikskänd som Mälarmördaren, Johan Filip Nordlund (bilden till höger), lufsade i området på sin väg mot Los för att stjäla en häst. Han skrev kortfattade memoarer innan han själv lades under skarprättare A G Dalmans (bilden till vänster) bila i Västerås den 23 augusti 1900 och det går att med lite god vilja inbilla sig att han besökte Mossbo på sin färd till utbyn Los. Han spottade i alla fall inte i glaset.

Att krymplingen Per Johan Pettersson dömdes till döden trots att han inte avlossat skotten orsakade stor debatt i Sverige, i synnerhet som Per Mathias Johansson-Knif alias Kniven i Delsbo, som mördade flera människor på beställning åren 1889–90, blev benådad av Kunglig Majestät. Alla Petterssons nådeansökningar avslogs.

Visserligen blev fler människor avrättade i Sverige efter Per Johan – den siste var Johan Alfred Andersson Ander, vars huvud föll för giljotinens klinga på Långholmens fängelsegård den 23 december 1910 – men många anser att just Per Johans död var den avrättning som väckte sådan avsky och opinion att den blev början till slutet för dödsstraffet i landet. Efter 1910 dömdes visserligen människor till döden, men de benådades alla och 1921 togs dödsstraffet bort i fredstid.

Det var ett klokt beslut, tycker jag. Caryl Chessman, en amerikan som dog i gaskammaren på 1960-talet, uttryckte saken så här: ”Två fel kan aldrig bli ett rätt.”

En liten kuriositet till sist: Lars Pettersson var den ende av pojkarna som inte delog i mordet. Men det gick inte så bra för honom i alla fall. Han blev så småningom beväpnad spritlangare och dömdes senast 1956. Polismyndigheten där Lars var bosatt gjorde chock mot hans bostad och grep honom genom överrumpling. Den service som han erbjöd var både unik och människovänlig. På vintrarna sålde han tempererat brännvin för att kunderna inte skulle få i sig kall och livsfarlig sprit. Han dömdes till frihetsstraff men till skillnad mot sin storebror fick han nåd. Lars Pettersson avled 1961.
_____________

Omslag till Brännvinet Bössorna BilanDet finns ett begränsat antal kvar av Brännvinet Bössorna Bilan. DAST:s läsare kan få köpa ett exemplar för 150 kronor inklusive porto. Beställ hos dast@keg.se

Bakgrunden på omslaget föreställer cellfängelset i Gävle där Per Johan Pettersson satt fram till dess Dalman kom med sin bila. Det är en replik av detta dödande redskap som syns i förgrunden.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22