Bort med kommittéer som bestämmer vad som är bra

Sep 5th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

Av Ahrvid Engholm

Det morras alltmer om den svenska kulturpolitiken. Ska verkligen kommittéer sitta och bestämma vad som är bra eller dålig litteratur? Är det rätt att vissa författare ska slippa konkurrens och sitta i skyddad verkstad med garanterad författarpenning? Bör kommittéerna avskaffas, tärande kulturbyråkrater och privilegierade författare kastas ut på marknaden, där de får konkurrera på lika villkor med andra? Frågor som väcks av Ahrvid Engholms artikel.

I Blåst på en halv miljon (AB 3/4 2002) skriver Jesper Lindau en mycket ambitiös granskning av hur bibliotekspengarna används. Fullt med tabeller om vilka som får mest pengar osv. Problemet är att Lindau har exakt motsatt utgångspunkt jämfört med mig själv: han tycker att det är för litet stipendier och helt fel att författare får en större personlig andel av sina egna bibliotekspengar.

Bibliotekspengarna är de (i år) 109 öre per bibliotekslån som staten betalar ut. Det är en frivillig betalning från staten, och egentligen ingen ersättning. Enligt lagen har bibliotek rätt att låna ut böcker gratis. Förra året betalades 112 miljoner ut för detta. Knappt två tredjedelar av detta används till annat än direkt betalning till författarna. En del går till Författarfondens administration, en del till Författarförbundet, en del till ”garanterad författarpeng” (212 författare delar på 27 miljoner) och resten till stipendier. Moderaternas kulturkommitté har lagt fram ett förslag som går ut på att mer av bibliotekspengarna skall gå direkt till författaren. Lindau menar att det är helt fel och upprörande – och argumenterar förutsägbart nog genom att anföra några få författare som skulle bli ”filthy rich”. Astrid Lindgren skulle få väldigt mycket mer pengar (dvs. hennes dödsbo skulle få det), och Bert & Sune-böckernas författare, osv.

Grundproblemet är dock inte detta, menar jag. Grundproblemet är att bibliotekspengarna till 2/3 går till riktade bidrag som bestämts av kommittéer. Byråkraternas egna organisationer får en slant. 212 författare som utnämnts till officiellt bra får en stor slant. Och ett normalt år får uppemot 1000-talet författare riktade stipendier, som var och en bedömts av en kommitté och får sin peng endast om kommittén bedömt att de står för officiellt god kultur. Vi skall inte ha kommittéer som sitter och bestämmer vad som är bra kultur och vad som är dålig. Skall man dela ut bibliotekspengar kan det inte finnas någon rimligare bedömningsgrund än att varje författare får en peng som är proportionell till hur många gånger man lånats ut. Lindau kallar det ”solidaritet” att 2/3 av pengarna dras in och används till annat än att gå till författarna beroende på antal lån. Men det är inte solidaritet – utan kommittévälde.

Konserverande kommittévälde

Är man duktig på att snacka sig in i rätt kulturella cirklar får man pengar. Skriver man rätt saker – t.ex. meningslös socialporr om någon invandrarfamilj, men absolut inte t.ex. science fiction – får man pengar.

Systemet fungerar kulturkonserverande och utvecklingsfientligt – kommittéerna delar förstås ut pengar till sådant de känner igen och som kulturetablissemanget bestämt sig för är god kultur.

Pengarna bör delas ut individuellt, till författarna själva, i proportion till lånen. Visserligen anses mätsystemen för lånestatistiken vara dålig (den baseras på något slag av slumpmässiga stickprov), men med moderna datorer bör det gå att ordna rejäl, detaljerad statistik.

Och det bör vi göra för att tilldelningen inte skall bestämmas av tyckanden och godtycke. ”Ja, det kan inte vara lätt att vara en smal, obegriplig poet, så det är klart att hon skall få ett resestipendium på 25 000 till Seychellerna…”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22