Boom för faktaböcker om brott: Verkligheten kusligare än dikten men den kan också ger mer betalt

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Artikel

Av Kjell E. Genberg

Verkligheten är både mer fantastisk och spännande än dikten. I synnerhet tycks detta stämma väl när det gäller verkliga brott. Vilken författare skulle ha kunnat hitta på den intrig som ligger bakom mordet (morden?) i Knutby.

1841 skapade Edgar Allan Poe den skönlitterära genre som i dagligt tal kallas för deckare med novellen Morden vid rue Morgue – ett ”låsta-rummet-mysterium”. Sedan hittade sir Arthur Conan Doyle på Sherlock Holmes och efter det har många, många kommit på att brott i litterär form kan löna sig. Så skedde i synnerhet i USA 1920-talet när några begåvningar flyttade liken från engelska herresätesbibliotek till städernas gränder och därmed såg till att genren närmade sig verkligheten. Trettio år senare började polis och deras arbete beskrivas mer sanningsenligt än förr.

Men berättelser om brott finns lite här och var i litteraturen. På 600-talet hade sådana historier en stor marknad. Domaren Dee löste autentiska kriminalfall och dessa fördes vidare som skönlitterära verk. Lustigt nog blev en del av dessa historier översatta till holländska och när materialet inte räckte hittade man på nya fall som skulle lösas av Dee.

I England var The Newgate Calender storsäljare på 1700-talet. Kalendern innehöll samtidsskildringar om gärningsmän och deras offer, författade av fängelsepredikanter vid Newgatefängelset, och såldes för mellan tre och sex pence vid offentliga avrättningar. Och de var ungefär lika sanningsenliga som dagens kvällstidningars berättelser om såpastjärnors leverne och känslor.

Men verklighetsberättelsen som egen konstart försvann inte. Efter andra världskriget blev den en stor affär, inte minst i USA. Att vara ”true crime-författare” var lönsamt. Skönlitterära författare märkte detta. Eftersom det inte gav status att skriva i de billiga magasinen gjorde de ordentlig research och författade böcker kring uppmärksammade brott. Truman Capote skrev Med kallt blod och Norman Mailer kom senare med Bödelns sång – dramadokumentärer om dödsdömda mördare. Och det finns många fler – ett skäl till att svenskar i stort sett vet mer om amerikanska brottslingar än om de inhemska. Och om engelska, inte minst känner man till Jack The Ripper,

I Sverige hittar man visserligen inte längre specialiserade tidskrifter som berättar om autentiska och kittlande brott. Sådana får man numera söka utomlands, men får att få läsa om hemska historier av grymma levande människor går det lätt att hitta böcker i bokhandel eller på bibliotek. En av de första som skrev böcker om sådana ämnen var Yngve Lyttkens men det verkade som om tiden inte var riktigt mogen.

Första storhetstiden får berättelser om autentiska brott i Sverige kom i början av 1950-talet och är i huvudsak en mans verk: Carl Olof Bernhardsson. På Medens förlag gav han ut ett antal böcker i stort format med titeln Brottets krönika. De första innehöll många stories om brott och brottslingar från 1800-talet till strax efter kriget och i de senare fanns modernare fall relaterade.

Bernhardsson var kriminalreporter på Expressen och hade ett mycket gott samarbete med polis och åklagare, något man ibland kan märka i det han skrev. Med Brottets krönika åstadkom han ett storverk och många har använt hans relateringar som grundmaterial för egna böcker. Jag har själv gjort det när jag häromåret författade en ”faktaroman” om rysliga händelser i Grangärde finnmark (Männen från Finnmarken). När jag skrev just utkomna Brännvinet Bössorna Bilan om den siste som blev halshuggen i Norrland hade jag första gången läst om denna ruskiga historia hos Bernhardsson.

Och jag är inte ensam. Om man kollar litteraturhänvisningarna i de flesta av dagens böcker om autentiska brott finns Carl Olof nämnd.

På Aftonbladet fanns en reporter vid namn Börje Heed. Han ville inte vara sämre och samlade en hel del av de fall han skrivit om i sin tidning till böcker – fast inte alls publikationer av samma omfång som Bernhardssons.

Efter dem kom i stort sett ingenting. Och ingenting.

Jo, lite. På 50- och 60-talen gav Curt Falkenstam ut böcker som Undre världen tur och retur och Ulv i fårakläder. Hans historier var lite annorlunda, inga egentliga reportage trots att han var journalist. Fast man kunde tro att han var tankeläsare för emellanåt förklarade han vad olika personer funderade över.

60-talet och en bit in på 70-talet var fiktionens tid, fast det fanns nog de som läste Sjöwall-Wahlöös realistiska romaner om brott i tron att de var äkta. 1970-talet var också det decennium när Curth Hson-Nilssons porrimperium började ge ut historier om brott. Hans tidning hette Veckans brott och mellan morden kunde man gotta sig åt avklädda flickor. Åt honom skrev deckarförfattaren Lars Derkert boken Maffian i Sverige som kom ut 1981 och marknadsfördes som äkta vara. Fast jag har en känsla av att den gode Lars – frid över hans minne – drog alltför snabba slutsatser emellanåt.

År 1990 gav Gunnar Ståhl ut boken Tumba-Tarzan – fri som fågeln på det egna förlaget Legus. Tumba-Tarzan hette egentligen Rolf Johansson och var en småförbrytare som lyckades bli nästan legendarisk när han rymde ur fängelse 1954 och länge lyckades hålla sig undan välbeväpnad polis och militär som jagade honom och hustrun Alice med både tullkryssare och helikoptrar.

Fem år senare kom Stig Linell med 13 historier i en volym kallad Svenska skurkar. I stort sett hade Carl Olof Bernhardsson redan skrivit om dem, men Linell hade i några fall hittat nya infallsvinklar.

Ungefär samma saker kan sägas om Brottsplats Sverige av Lasse Wikström och Rolf Wrangnert som dök upp 1998. Noteras kan väl också att Sverige är ett litet land. De spektakulära brotten är få och återkommer därför med jämna mellanrum i de olika samlingarna. Men författare är barn av sin tid och de skurkar och mördare som i tidigare verk framställts som onda, dåliga människor blir nu genomlysta på ett helt annat sätt. Eva Faye-Wevle och Johan Åström låter i Människor och brott (2004) modernare tankesätt prägla sin framställning av de personer som hamnat i delo med polisen.

En av de berättelser om brott som ställde till det genuspolitiskt var Döden är en man (1999) av Per Lindeberg, där han försöker visa att ”obducenten” och ”allmänläkaren” i fallet Catrine da Costa utsatts för ett justitiemord. När den kom skrev jag om den i DAST och fattade att ämnet var infekterat. I posten fick jag för första (och hittills enda) gången använda toalettpapper. I det obegagnade hörnet stod skrivet med kulspetspenna att sanningen om fallet stod att läsa i Hanna Olssons Catrine och rättvisan. Fallet med de icke dömda men yrkesförbjudna läkarna har rullat vidare genom åren och det lär nog dröja innan infektionen är botad.

Det skulle dröja till in på 2000-talet innan böcker om verkliga brott och brottslingar blev mer eller mindre på modet. Den som orsakade denna boom var troligen Gellert Tamas som med sin bok Lasermannen (2002) fick en storsäljare. Boken är mer än värd sina försäljningssiffror. Tamas är en skicklig, till och med mycket skicklig, skribent som tagit ett fall och hanterat det litterärt på ett sätt som jag inte sett motstycke till. Hans research är grundlig och han utnyttjar händelseförloppets inbyggda dramaturgi till det yttersta.

De senaste två åren har det kommit en skrälldus med faktabaserade böcker om begångna brott. Somliga har varit angrepp på andra i samband med försvar för sig själv. Jovan Rajs Fallet Osmo Vallo har drag av detta, liksom den äldre Erkänn! av advokaten Olof Arvidsson. Självbiografisk utan ursäkter är Lasse Strömstedts Fånge 981 som getts ut av Svenska Polisidrottsförlaget. Detta förlag har genom åren gett ut mängder av böcker i serien nordisk Kriminalkrönika – böcker som i mångt och mycket påminner om Brottets krönika.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22