Bokslut? Durling kommer med bekännelser på kyrkogård

Sep 9th, 2009 | By | Category: 1999-4, Artikel, Övrigt

En ganska sen mörk kväll. Mild, fuktig och stilla – men ändå ofrånkomligen en höstkväll. Två män kom ut från en känd auktorrestaurang på Drottninggatan och promenerade i riktning Centralstationen. Den ene en lång smärt gestalt, med lätt regnrock över sin skrynkliga offwhite kostym, barhuvad; en dandy av det tidlöst eleganta slaget. Kolorerade neonljus och lampor kastade då och då återsken över hans ansikte och gav det demoniska drag.

Om denne man kunde stå vid bokbord dagarna i ända och tala för sina böcker, skulle han samla så stora skaror av intresserade köpare omkring sig – främst kvinnor, kvinnor i alla åldrar – att upplagor på 20.000 eller mer ginge åt som smör!

Omisskännligen Ulf Durling, författaren till alla dessa intrikata psykologiska kriminalromaner, från debuten 1971 med Gammal ost och framåt till den senaste hösten 1999 – Vilddjurets tal.

Den andre i hans sällskap är en mer formlös gestalt, kortare, och med en baseballkeps på huvudet. Typ frustrerad actionförfattare men ändå inte. Vi kan kalla honom Jag.

Jag vände blicken mot Durling.

– Trots den som alltid glada stämningen vid FKJS (Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm) månads runda bord tycktes en skugga vila över ditt ansikte, Ulf. Din nya bok har nyligen kommit ut, recensionerna har som vanligt varit mestadels goda – och föreningen går mot en spännande säsong. Vad kan det då vara som trycker dig?

Ulf dröjde med svaret. Vi passerade hörnet vid PUB, där några tonåringar hängde vid ett skyltfönster. De granskade oss värderande.

Lägger ner pennan …

– Jag överväger att lägga ner min penna, sa han pompöst. Vilddjurets tal blir kanske min sista bok.

Jag stannade.

– Det menar du inte. Vad är det för fel?

Vi vandrade vidare. Ulfs svar var långt. Som den psykiater han är i sin andra profession gick han tillbaka och gav glimtar av barndomens tillkortakommanden, en nitälskande fader som ville att sonen skulle gå i släktens manliga traditioners fotspår och bli jurist. Men som till sist motvilligt godkände att han blev läkare och överläkare. Under hela livet har hos Ulf funnits ett behov av att bevisa sin duglighet. Och när han bestämde sig för att bli kriminalförfattare, ville han förstås lyckas så bra att fadern skulle bli nöjd, även från andra sidan graven. Kunde han vara det nu när Ulf inte sålde lika mycket som tidigare, inte längre kände sig som någon klart lysande stjärna på deckarhimlen?

Jag lyssnade. Det skulle komma mer.

Vi lämnade Drottninggatans ljus vid Åhlénkorsningen och sökte oss, i en tyst överenskommelse, in i Klarakyrkopark, den oöverträffade platsen för meditationer i innerstan. Att det också var ett farligt ställe om natten tänkte vi inte på. Ulf genomfors av känslor. Och detta som han talade om var också något som mycket starkt berörde Jag och det egna författarskapet. Ulf var den större stjärnan av dem. Han hade sålt stort med ett par av sina böcker, fått priser, blivit översatt. Det hade inte Jag. Jag hade dåligt med framgångar att peka på. Jag var också bekant med tanken att sluta skriva. Men hade inte yppat den för någon. De hittade en bänk, som mera tycktes vila på en bädd av gula blad än på marken.

” …stötar tillbaka för nya favoriter”

Frustrationer med rot i barndomen var förstås inte det enda skälet till Ulf Durlings funderingar på att sluta skriva deckare. En stund satt han där, med ögonen i de gula löven, och mumlade. Jag uppfattade bara lösslitna ord som ” … gamla stötar får stå tillbaka för den nya tidens favoriter… …de stora förlagen är ibland så kallsinniga… varför månar de inte mer om den som de en gång hade glädje av…?” Något sammanhang var omöjligt att uppfatta. Jag tryckte baseballkepsen hårdare fast på huvudet i den kulnande vinden.

Durling reste häftigt på ryggen.

– Jag tror, fortsatte han med en suck, att millennieskiftet, med dess ominösa innebörd stämt mig till eftertanke och bjuder mig ta ställning till min bok Vilddjurets tal som en tack- och avskedsföreställning…

– Du låter som en dysterkvist från förra århundradets slut! utbrast Jag.

– Det här är något mer påtagligt än en fin de siècle- suck, sa han med skärpa. Nog måste du väl hålla med om, Jag, att varje författare, med anspråk på gott omdöme, en dag måste ställa sig frågorna: När är man inte längre i takt med tiden? När representerar man mer ett eko av förflutna decennier än dagens (eko)? När har det som en gång var färskvara blivit skämt och det roliga bara dåligt skämt? När övergår ens trogna men krympande läsarskara – den man fångade upp under framgångsrikare år och som följt en på vägen – till ett alltför otillräckligt, och för förlagen olönsamt, publikunderlag?

Jag satt tyst några ögonblick, överväldigad.  Fortsatte sedan hurtfriskt, men med döden i hjärtat:

Tuffare med stående hjälte?

– Om du i stället bleve lite mer av actionförfattare, med tuffare handling – la åt sidan det psykologi ska schackspel du hittills sysslat med, bytte det kåseriska språket till ett rakare och fränare, till och med införde en stående ”hjälte”, problemlösare – skulle kanske dina böcker nå stora upplagor igen? Du har ju redan materialet på ditt skrivbord på jobbet: rader av kallhamrade psykotiska våldsmän kapabla till vilket våld som helst! Varför blir du inte en Henning ”Hem till byn” Sjöström och skriver om dem – naturligtvis lätt förställda?

En uggla hoade. Eller var det en irrande själ? Ulf svarade med ett även för honom ovanligt teatraliskt tonfall:

– Jag vet vad du menar. Men Svaret är: aldrig Så länge jag skriver, kommer jag att behålla min stil.

Det var frestande här att fråga: Hur vore det att byta utgivare? Men Jag visste nogsamt att för många författare uppe i åren var tanken på att lämna sitt gamla förlag och uppvakta nya okända svårare än ett könsbyte. Så Jag teg, i känslan av att saken inte var mogen. Annars skulle Jag ha kunnat utbreda sig ganska länge om det roliga och fruktbara att komma till ett nytt (läs: litet) förlag: Äkta intresse för ens person, bättre personkontakter och – inte minst – ofta ett annat och fördelaktigare arvodessystem.

Naturligtvis också med vissa risker inbakade: Den lille förläggaren har viljan men inte alltid resurserna att nå ut.

Jag talade i stället en stund om hur både tröttsamt och svårt det måste vara (- är: Jag hade självt levt så under ett antal år) att upprätthålla fulltidsjobb och familjeliv och också skriva romaner.

In i lilla pensionsåldern

Durling nickade. Då gick Jag rakt på sak:

– Du har inte så långt kvar till 60, Ulf, lilla pensionsåldern. Kan du tänka dig att sluta som psykiater då och författa på heltid? Med flera utgivningar än som nu bara vart tredje år, mer uppmärksamhet. Du skulle också få mer tid för hustru Helena som – har jag hört på omvägar – klagar över att hon så, sällan ser dig…

Han satte upp en tragisk min och skakade på huvudet.

– Landstinget släpper mig inte. Dessutom är den verksamhet som vi provar nu – fältarbete, uppsökande vård – så intressant att jag vill fortsätta med den.

Det klang svagt till uppe i Klaratornet. Kanske en klocka som signalerade att ronden var slut. En storvuxen figur i en luggsliten rock närmade sig ur mörkret i buskagen, Det var dags för ett hastigt uppbrott. Deras steg krasade mot gångarnas grus i riktning mot ljus och underjordiska kommunikationer.

– En Durling som inte längre skriver hur skulle det se ut? frågade sig Ulf högt och indignerat. Och hur tomt och meningslöst skulle mitt kvarvarande liv kännas, efter tretti år som författare?

Han slog som svar sig själv med pekfingret mot pannan. Om det betydde att han redan hade en ny romanidé, eller att tanken på konstnärlig improduktivitet kunde göra honom vansinnig, lät han vara osagt.

I hopen hasbeens

Tipset var, tänkte Jag, att Ulf – liksom vi andra, som på Göteborgsmässan i år av någon uppkomling klumpades ihop under beteckningen Hasbeens – stoiskt noterar de framstormande ungdomarna/nya stjärnorna, finner oss i att de stora förlagen vänder oss ryggen, inser att recensenterna numer öppnar paketet med vår nya bok med ett förvånat: ”Ah faen, lever han än?”, accepterar att vi har blivit gråare och oansenligare och inte gör oss så bra i TV, och med ett glatt smil ser tillbaka på vad vi ändå har känt och formulerat.

Samt att vi – f-n anamma – nog kan skriva något bra ännu om det kniper…

Jag vände trotsigt på sin baseballkeps.

Och hejdade meden gest Ulf innan han hann göra sin sorti och försvinna ner i tunnelbanedjupet.

– Om du skulle säga något fördelaktigt om din senaste – eller sista om du så vill – bok, Vilddjurets tal – vad skulle det då vara?

Jag tyckte att frågan var listigt formulerad.

Det fanns avgrunder under den, inte minst mot bakgrund av att den var utslungad av en avundsjuk kollega.

På tio meters avstånd formade Ulf händerna kring munnen till ett ekande svar:

– Må det i så fall varda tillkännagivet, ropade han (och det med en så yvig gest att man kunde ifrågasätta hans nykterhet, eller själsliga balans), att tiden snart är lite. Men ännu har i och med Vilddjurets tal varje vän av psykologiska mysteriespel kring skamtyngda familjehemligheter en chans att låta sig skrämmas och bedragas och att …

Spöken bland gravstenarna

Medan han drog efter luft tittade Jag mig försiktigt omkring. Fanns något vittne som senare kunde träda fram och påstå att Jag var bekant med denne man? I ögonvrån tyckte Jag sig se flera spöken huka bak gravstenarna, som för att hålla sig undan när galna psykiatrer gick lösa på stan.

– …och få ta del av det ondskans ministerium som kan etableras i bakvattnet på några förflugna ord vid ett practical joke. Så passa på. Skynda och fynda, utgående modell! För detta är min definitivt sista bok … Men var inte slutrepliken lite väl abrupt avbruten? Tillade han något som Jag inte uppfattade? Hur kan den fullständiga meningen ha lytt?

...min definitivt sista bok under detta århundrade! ??

(JAG, SOM NEDTECKNADE: JAN ERIC ARVASTSON)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22