Bokmässan med Crime Time: Både zombier och metoo

Oct 5th, 2018 | By | Category: 2018-10 okt, Artikel

Av LEIF-RUNE STRANDELL

Det var uppenbarligen fler besökare på årets Bokmässa i Göteborg än förra året, köerna var längre. Statistiken säger 85 371 besökare. Dessutom var poliser och vakter mer avslappade. Några författare drog extra många åhörare. Vi i pressen får delta i seminarier om det finns plats, och när Leif GW Persson och Lena Andersson skulle tala om litteratur och skrivande så var köerna så långa att vi inte fick plats, och inte heller ett hundratal andra. Nästan helt full blev det när Sara Lövestam höll lektion om Grejen med ordföljd. Stina Wollter hade en lång, lång kö som ville få boken signerad.
Här nedan några nedslag, deckarförfattare fanns inte bara under Crime Time-helgen. Många seminarier filmades, och ska kunna nu eller snart hittas via UR/UR Play.

Köer

Svårt hitta på politiska deckare när verkligheten ser ut om den gör
Per Schlingman är hittills mest känd som partisekreteraren som hade mycket att göra me skapandet av Nya Moderaterna. Nu hoppas han visserligen på en alliansregering, men han skriver spänningsromaner. Varför inte faktaböcker? tillfrågades han i förlagets monter på Bokmässan. Det har jag redan gjort, var svaret, men det är otroligt roligt att hitta på.

Det politiska spelet passar utomordentligt som bas för en spänningsroman. Svårigheten just nu är verkligheten, inte minst med Trump i USA.

Per SchlingmanPer Schlingmans nya bok handlar om en — kvinnlig — statsminister som får en diagnos och måste avgå, och intrigerna som följer. Det är många kvinnor i de ledande rollerna.

— Jag har ju sett hur det utvecklas med allt fler kunniga kvinnor på viktiga poster och hur kvinnorna dominerar de högre utbildningarna.

I boken finns också en konflikt mellan stad och land, ett glesbygdsuppror. Han funderar över vilket ansvar man i ledningen för partierna har när medlemmarna kan agera i utkanten via sociala medier.

— Nyss såg vi ett val som inte handlade om någonting. I stället är det personligheterna som syns.

Namnet Hanif Bali dök upp.

Han har också sett den ökande polariseringen, det är lätt att hamna i en informationsbubbla. Vi borde sträva efter att träffa nya människor, sådana som inte tycker samma som oss, att lära sig att inte bara tro på sin egen världsbild.

— Mångfald är så otroligt viktigt.

Han erkände att politiken nu är så cynisk och planerande, mycket varumärken.

Själv lockas han just nu inte till politiken utan är nöjd med att skriva och att skapa en tv-serie. En utmaning är att testa intrigerna i ett annat land med en annan sorts offentlighet.

Mångfals i montrar

Mässan är bred, en verklig mångfald. Här syns från vänster monter för Anonyma alkoholister, tidskriften MAD, Gidlunds förlag och Bamse.

Reportageserie blev bok om svensk kannibal
Joakim PalmkvistJoakim Palmkvist är kriminalreporter på Sydsvenska Dagbladet och har skrivit i romanliknande form en reportageserie förut om ett spaningsmord, och nu om den troligen ende svenske kannibalen, Den vedervärdige boktjuven. Jo, titeln inspirerad av Sjöwall—Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle.

1980 gör polisen husrannsakan på Kornettvägen i Malmö efter att den boendes mor anklagat sonen för stöld av böcker. När polisen, assisterade av bibliotekarie, hittar böcker är det också en hel del, ca 400, som kommer från Malmö stadsbibliotek. De är värda i dagens pris 250.000 kr.

Men man hittar i kylskåpets frysfack också kött insvept i lakansväv, och efter koll tror man att det är biff i dåligt tillstånd.

Mannen grips, erkänner bokstölderna och släpps.

Det finns också ett fall med en försvunnen kvinna, från året innan. Det visar sig att det är hennes kvarlevor som finns i frysfacket, och att mannen ätit upp delar av henne. Det blir rättspsykiatrisk vård.

Det är alltså ett gammal fall. Han skrev om det, men varför en bok?

Det kom ett brev efter att han skrivit om fallet i tidningen. Det visade sig att mannen trots att han saknade sjukdomsinsikt hade fått frigång. Joakim ville veta mer och började kartlägga hela historien.

— Den svenska offentlighetsprincipen är underbar. Jag kunde få fram rättens protokoll, rättspsykiatriska utlåtanden och förstås de gamla referaten i tidningsarkivet, som då fortfarande bara fanns på papper.

För att få lite mer känsla, ”djävulen sitter i detaljerna”, hittade han flygbilder över området från den tiden och kunde se hur träden stod, kollade vädret via SMHI; så kunde han i texten ge färg åt fakta.

Han hittade också två poliser som varit aktiva i utredningen, tyvärr var den ene dement och den andra nyligen avliden. Och en hustru som berättade att maken sparat allt material plus egna anteckningar i en låda, men när de flyttade för inte länge sedan hade allt bränts.

Den mördade kvinnan har anhöriga som lever, men Joakim har avsiktligt inte haft kontakt med dem. I så fall skulle det blivit ett annat fokus och en annan bok. Mördarens mor lever, själv dog han 2015.

Boken finns som epok och ljudbok (goo.gl/BfVJvf), och ska inom kort komma som Print on demand, tryckt.

Det moderna slutna rummet: Ön som brottsplats och den lilla orten

Ön

Anna Ihrén, Marianne Cedervall, Viveca Sten och utfrågaren Rebecka Edgren Aldén.

Viveca Sten mördar på Sandhamn, Marianne Cedervall följer brottslighet på Gotland (jo, ön är tillräckligt stor för alla deckarförfattare), och Anna Ihrén låter sina poliser helst hållas på Smögen, med ett avbrott för Göteborg och Stockholm (men även där är havet närvarande).

De diskuterade på bokmässeseminariet fördelar med en ö som brottsplats. Flera förstås, inte minst kan man låta dimma göra det svårare att komma dit och därifrån, men också att deras tre öar har inbyggda konflikter mellan fastboende, sommarboende och dagsturister.

Alla tre har det gemensamt att de är sommarboende, men inte nyinflyttade utan sedan barndomen. De kan alla detaljer i miljön och behöver inte kolla så mycket. Marianne lät en bok utspela sig i New York och insåg då hur mycket research hon måste göra. De vill också alla tre låta folk lära känna platserna, vilket nu har ökat turisttillströmningen. På Sandhamn finns mordkartor som besökande kan följa och Marianne har till och med tagit emot bussturister och visat sina brottsplatser.

I hennes senaste bok är fokus på ett traditionellt gotländskt bröllop, så där har det blivit mycket folkbildning också.
Turismen ökar också på Smögen där bryggan på sommaren nu har över två miljoner besökare, även om inte alla kommer just för morden.

En annan fördel med slutna områden är att det finns mycket under ytan, gammalt groll, familjefejder. Man lever nära varandra, det skvallras och det finns en hierarki som inte är tydlig för utomstående. Och så finns det en hel del original på sådana här platser. och alla tre gillar dem och vill ha dem med i berättelserna.

Anna berättar att hon mött en äldre man som visste vem hon var, och inte något positivt. För hans far hade varit i konflikt med hennes farfar…

De här svenska öarna har också en internationell fördel, särskilt i Tyskland har Annas förläggare där förklarat. Det svenska paradiset som visar upp sprickor. Platserna och berättelserna lockar fler ännu längre ut i världen. Vivecas tv-serier på böckerna har setts av 80 miljoner människor, ända bort i Japan.

Om de själva skulle hamna på en obebodd ö, vilken bok vill de ha med? Viveca väljer Sagan om ringen, tjock och värd att läsas om; Marianne Robinson Crusoe för de många tipsen om hur man klarar sig; Anna gör det enklast med handbok i överlevnadskunskap.

Småstaden-panel

Camilla Grebe, Ingrid Hedström och Ninni Schulman diskuterade små städer och platser med Lotta Olsson.

Det slutna rummet, men i form av den lilla orten eller småstaden tog upp samma tema i ett annat seminarium. Deltagare var Camilla Grebe, Ingrid Hedström och Ninni Schulman. De har sina orter i Sörmland (en fiktiv ort), i södra Dalarna och Ninni Hagfors i Värmland där hon växt upp och arbetat som lokalredaktör precis som sin huvudperson.

Även om Camillas Ormberg inte finns i verkligheten blev det Sörmland eftersom hon ville ha en plats i en glesbygd och hennes familj hade sommarställe utanför Vingåker, så landskapet kunde hon.

Den mindre orten får fungera som en bild av Sverige, men kan renodlas. En verklig plats eller en fiktiv? Båda har sina för- och nackdelar. Ingrid gillade att man med fiktiv plats slapp kolla busstidtabeller, något som alerta läsare kan haka upp sig på.

Camilla gjorde en karta över sin plats, först för att ha ett stöd men sedan kändes den allt viktigare.

I ett annat samtal på Bokmässan konstaterade Håkan Nesser att en påhittad plats, hans Maardam, har fördelar men efter tio böcker om staden hörde en tysk läsare av sig och påpekade ett fel i platsbeskrivningen jämfört med tidigare bok.

Ninni har det verkliga Hagfors med omgivningar och hittills har det gått bra. Men hon tänkte ta sig en funderare när nyligen en vän därifrån ringde och meddelade att hon bränt ner hans systers hus i boken, och systern var mycket glad och nöjd. Men, tänkte Ninni, alla blir kanske inte glada, så lite mindre exakt verklighetsåtergivning får det bli. Nästa bok ska det mördas i Ekshärad, och hon har fått klagomål på att inget mord skett i Råda.

Glesbygden, ofta med ett återvändartema, har fått bli miljö i många spänningsromaner, enades de om, och det gäller inte bara svenska böcker. Glesbygden kan ge skräckeffekter, isolering, försvunnen telefontäckning, oväder. Stormar, snö och elavbrott är ju inte påhittade farligheter för glesbygdsboende.

Ingrids bok Brandgata, inspirerad av Västmanlandsbranden för fyra år sedan, har ju också den verkliga skräcken, kommer branden närmare mig? Hon har vänner som upplevde just det. Och sommarens bränder har ju inte gjort oron mindre.
Småorten passar alltså för kammarspelet med ett begränsat antal aktörer, och ofta människor i utkanten.

Seminariet avslutades med att Ingrid kom på ett bra namn på en plats till sin nästa bok med ett lik i en jordkällare: Ormfallet.

En bok kan bli film som blir en ny bok

Bok till film-panelen

Anders Roslund, Rolf och Cilla Börjlind, Håkan Nesser och moderator Katarina Wixe.

Hur är det att som författare bli filmatiserad, i långfilm eller tv-serie? Ett bokmässeseminarium vred och vände på frågan med Håkan Nesser, Cilla och Rolf Börjlind samt Anders Roslund. De har olika erfarenheter, för Anders Roslund är nybörjare i sammanhanget, Håkan Nesser har fått många böcker filmatiserade och makarna Börjlind började med att skriva manus för film och tv, med egna historier eller utifrån andras böcker.

Håkan Nesser är aktuell med en filmtrilogi, Intrigo, som bygger på tre av hans noveller. Det fick honom att skriva utifrån filmen och nu finns boken Intrigo.

Anders Roslund skrev tillsammans med Börge Hellström en rad thrillers, och den första ”tre”-boken, Tre sekunder, fick Hollywood upp ögonen för. Den skulle bli film i amerikansk tappning, men det strulade till sig, inspelningsplatser ändrades men till sist verkade det stoppas helt. Men i år började inspelningar, dels i London (fängelsemiljön), dels i New York, exteriörerna.

Anders och Börge hade kommit fram till att de skulle sluta samarbetet efter bok två i serien, Tre minuter, men Anders är väldigt glad att hann berätta för Börge om att det skulle bli film, och han kunde skriva på sin del av avtalet i sjuksängen innan han dog.

För Cilla och Rolf har det varit helt annat. De hade länge önskat att kunna skriva en bok. De har skrivit manus till ungefär 35 långfilmer, men kända utanför filmkretsarna blev de först när de kom ut med böcker, och efter tv-serien Springfloden som bygger på deras bok. De har skrivit manus till Jönssonligan, till Arne Dahl och Beck-serier. Just nu går tv-serien Springfloden 2, vilket är ett fånigt namn, men det har blivit ett slags varumärke. Boken heter ju Den tredje rösten.

— Författare brukar tycka att det är häftigt att deras bok ska bli film, sade Rolf, men vi tycker det är häftigt med en fysisk bok.

När de skrev Springfloden kändes det skönt att slippa begränsningar och budget och inspelningsplanering och kunde välja miljö som de gillade. När det blev tv-serie såg de att man tog kostnaderna för att faktiskt spela in på plats på Koster.

Vana vid filmbranschen ser makarna Börjlind till att ha rättigheter gällande regissör och skådespelare i sina avtal, men de ser att respekten, också i Hollywood, har ökat för manusförfattarna. De är alltid med i hela produktionen, men inte på inspelningsplatsen

Alla fyra var överens: filminspelning består mest av väntan. Det kan vara häftigt att kolla en gång, som när Anders kunde se hur man arbetade i New York, men ett besök räcker. Håkan fick varje dag under Intrigo-inspelningen se dagens tagningar skickade av regissören Daniel Alfredson. Det kunde vara sju tagningar av samma scen och han blev fascinerad. Men hustrun tyckte han blev knäpp och tröttnade på att titta.

— Men jag behövde inte lägga mig i arbetet, det är skönt att kunna lita på proffsens kvaliteter. Men boken är förstås alltid bättre än filmen…

Håkan påpekar också att man som författare måste lämna över till läsaren, det blir läsarens bok. När man filmar bli det mycket kompromisser.

Rolf håller med. Film är ett annat sätt att uttrycka sig, det kan bli något annat än det man skrev. I en bok måste man beskriva mycket av det som man ser direkt i en film.

Mordet är centralt, men det är ingen deckare.
Sara StridsbergSara Stridsberg samtalade med Anneli Dufva om sin senaste bok, Kärlekens Antarktis, under rubriken “Ögonblicket som aldrig tar slut”. Det är ett dödsögonblick, ett mord, som aldrig tar slut. Halva romanen utspelar sig just i dödsögonblicket, men rör sig också i hela romanen.

En bladvändare, konstaterade Anneli Dufva, om kärlek mellan barn och föräldrar. Kvinnan som efter döden blir sina barns mamma till slut.

Sara Stridsberg utbildade sig till jurist för ena halvan av familjen består av en rad akademiker och jurister.

— Andra halvan är ingenting. Skrivandet var min frihet.

Men hon log och meddelade att hon blivit nominerad till utmärkelsen Årets jurist där omröstning pågår hos Dagens Juridik.

Hon kände att mycket i utbildningen, även om det inte sades rakt ut, handlade om att man ska skattefiffla lite. Hon hittade en skrivarkurs på Biskops Arnö och nu skriver hon, känner knappast att hon blivit författare. På frågor om vad hon gör svarar hon skriver.

I övrigt vill hon inte prata om sig själv, bara om skrivandet.

— Mitt liv ska inte skymma mina böcker.

Till sist blev det oundvikligt att hon fick frågan om Svenska Akademien. Nej, där säger handlingar mer än orden, svarade hon. Men ångrar alls inte sin tid i Akademien.

Spänningslitteratur — men vad är spänning

Spännings-panel

Alexander och Alexandra Ahndoril alias Lars Kepler samt Jørn Lier Horst och moderator Josefine Sundström.

Man ska inte jämställa action med spänning. Biljakter i sig är ju inte spännande utan spänningen finns oftast inom personerna som kan vara i extrema situationer. Hur gör man för att bygga spänning var frågan på ett bokmässeseminarium med norrmannen Jørn Lier Horst och Lars Kepler, alltså Alexander och Alexandra Ahndoril.

Att Jørn skulle skriva spänning var självklart för honom. Som liten hade han fångats av detektiven Musse Pigg, som vuxen blev han polis och har varit mordutredare och förhörsledare under sina 20 år som polis. Han slutade för fem år sedan. Vad han vill ha med i böckerna är hur polisen får möta människor i svåra ångestsituationer.

Makarna Kepler kände också kärleken till spänning även innan de började skriva deckare. Alexander vet faktiskt inte varför han dras till det.

De använder verkligheten som underlag men de skildrar inte verkligheten. Jørn säger att karaktärerna är det mest verklighetslika. I sin senaste bok, Katarinakoden, har han använt ett verkligt fall men gjort en parallellhistoria.

Alexandra pekar på att presens är thrillerns tempus, kan vara svårt men ger nuets osäkerhet. Alexander lägger till att när det gäller spänning så ska man gå tvärtemot verkligheten: det som tar lång tid måste man korta ner men sådant som händer snabbt kan man dra ut på för att öka spänningen.

Alla tre förenas i hur de använder språket, det ska vara enkelt, specifikt men utan klichéer, för det är genom språket man drar in läsaren.

Tur att vara född på fel sida Odengatan?
För ett par år sedan kom Leif GW Perssons memoarer Gustavs grabb som handlade om hans klassresa. Det skulle räcka som minnesbok, men det blev en till, den nya Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv. Den skulle mest ta upp yrkeslivet men blev lite mer. Dock räcker det nu, sade han på Bokmässan.

Leif GW signerarOch han funderade över hur det hade blivit om han inte växt upp på fel sida av Odengatan. kanske en oduglig lätting.

Men nu har han varit flitig, och skröt om att han skrivit tolv romaner och två självbiografier som samtliga legat överst på topplistan. Fast han tycker att dottern Malin skrivit en bättre bok. Ändå störs han av att hon försöker ge uttryck för en proletär uppväxt.

En del har menat att pappa hjälpt till. Det förnekar han absolut. Han har inte läst manus i förväg-

— Jag har inte ens fått ett gratisex av henne.

En bok har han skrivit som bygger på ett verkligt fall, men den ska inte ges ut för den skulle skada levande personer. Den har han förstört liksom tre andra manus som han bedömde som för dåliga. De ska inte hittas efter hans död och kanske locka barnen att ge ut postumt.

En del revanschism finns i böckerna. Den första, Grisfesten, är ju en nyckelroman som hämnd för att han förlorade jobbet. I självbiografierna berättar han om att han kunde läsa redan när han började första klass (och det räckte för att han skulle få professors titel i klassen). Men hans fröken i fyra år förklarade för de övriga att Leif inte kunde läsa ”på riktigt” och första terminen fick han ljuda sig igenom ”far är rar. mor ror” för så skulle det vara. Och han har fortfarande inte förlåtit den lärare på gymnasiet som inte heller gillade honom. Nu är hon känd, augustprisvinnare, så de ses ibland.

— Hon skriver så illa.

Klimatångest — oväntat ord i samband med zombier

Zombie-panel

Johanna Koljonen diskuterar skräck med Herman Geijer, Kent Werne och John Ajvide Lindqvist.

På 90-talet, när vi hörde om historiens slut och vi kunde känna oss lugna, då var vampyrer inne i skräcklitteraturen. Nu när vi oroar oss för klimatet är det zombier. Något att fundera på?

I seminariet om skräck och konspirationer som hot mot civilisationen frågade nörden Johanna Koljonen ut skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist, Herman Geijer, mest känd som zombieexpert och nu aktuell med överlevnadshandbok samt Kent Werne som skrivit Allt är en konspiration. Är de rädda?

Kent har klimatångest, men den är mer intellektuell än emotionell; Herman oroar sig inte till vardags men kan vara rädd för konspirationsteoretiker, dock inte för knäppisar; John lever på skräck och var personligen räddare förr, och får utlopp för nojorna när han skriver, men har såklart klimatångest också. Informationskrig är också läskigt.

Om nu det värsta händer, katastrofen är över oss, vad ska vi göra? Herman har ett grundläggande råd: viktigast är att lära känna sina grannar. Blir det kris så är grannarna närmare än räddningstjänsten. När man förbereder sig är goda grannar bättre än vindskydd och andra prylar.

Så hela publiken ombads kolla in grannen i bänkraden.
I USA samlar preppers vapen mot den hemliga organisationen som nog kommer att ta över. De är rädda för saker som inte finns, sade Kent.

Men behöver vi vara rädda? Det har vi alltid varit, svarade John, en apokalyptisk tradition påminde Kent, det har i tusentals år talats om Jesus och slutstriden.

Det är förstås enklare att vara rädd för konkreta hot, klimathotet är lite diffust, även om sommarens värme kunde ge konkretion. John tycker det är svårt att skriva roman om klimathotet.

En del människor som tror på konspirationer, att hemliga ordnar eller rymdödlor styr våra liv, har svårt att skilja mellan fiktion och verklighet. Många tror också att om en katastrof inträffar så blir det som i filmer, folk skjuter varandra för att skydda sig, men forskning om vad som verkligen händer är det motsatta, att vi hjälper varandra.

Men hur ska vi lösa rädslan undrade Johanna? Den tar inte slut, trodde John. Herman tror på folkbildning, inte via nätet utan att vi möts och försöker förstå och lära oss att göra saker tillsammans.

metoo också en del i deckarvärlden

Metoo-panel

Sara Larsson, Lina Bengtsdotter och Kicki Sehlstedt.

Lina Bengtsdotter, som just kommit med sin andra deckare, Francesca, är lärare i svenska och psykologi. Hon får höra av unga tjejer att det nu är de som väljer, så mycket har hänt sedan hon själv gick i skolan och hon hoppas att förändringen fortsätter.

Hon inledde med detta i seminariet om “metoo i deckarvärlden”. Kicki Sehlstedt (Sweet Lolita), med bakgrund i Aftonbladet Kvinna där man tog upp bl.a. rättsfrågor har träffat många utsatta, och hon påminde om Alexandramannen, som via internet fick tag i unga tjejer. Då träffade hon en pappa som sade: Hur skulle jag kunna veta, dottern var ju i rummet bredvid.

Sara Larsson tar i Aldrig mer trafficking, upp den moderna slavhandeln. Där är det mycket tyst, ändå är den tredje mest lönsamma brottsligheten. Trots mer uppmärksamhet så ökar den fortfarande.

De tre diskuterade vad som var viktigast i skrivandet, berättelsen eller budskapet. Kicki fann att budskapet var bränslet för att börja skriva, men så tog berättelsen över. För Sara var ämnet drivkraften, och skönlitteratur är en bara väg för att nå ut.
Lina har först inte tänkt skriva krim, och första manuset refuserades. En kompis sade att hon borde skriva deckare, och om Gullspång som hon kommer från, och dessutom gav hon idén till slutet.

Alla tre har gjort fina porträtt av tonårstjejer.

— Jag har nära till mitt tonårsjag, sade Lina, och så träffar jag dem varje dag, inte minst tre döttrar varav två tonåriga. Och jag är glad att jag inte är tonåring längre.

Vilhelm Moberg lever
På De litterära sällskapens scen berättade Jan Liljestrand om som biografi över Vilhelm Moberg, Mannen i skogen. Han kunde slå fast att Mobergs böcker lever. När Utvandrarserien för några år sedan gavs ut i ny upplaga med nya förord fick han skriva till avslutande delen, Sista brevet till Sverige. Där berättade han hur han hittat den plats som var en av dem som Moberg använde som inspiration, där det finns gravar. Då fick han arga brev att han redan i förordet spoilat slutet. Och då hade böckerna funnits i 50 år och filmatiserats och visats både på bio och i tv flera gånger plus att musikalen getts på flera platser. Men tydligen finns fortfarande läsare som vill överraskas.

Flyg från Kymlinge till Maardam går över Doggerland
Maria Adolfsson och Håkan NesseFörfattare hittar på historier. Ganska ofta hittar de också på platser. På ett seminarium, “Landet som icke är”, samtalade Håkan Nesser, veteran med ett helt nordeuropeiskt land där staden Maardam ligger, med Maria Adolfsdotter, deckardebutant med landet Doggerland, en blandning av det brittiska och det skandinaviska, på den plats där Doggers bankar ligger. De låg för länge sedan över havets yta.

Håkan har ju i en bok sammanför personer från två av sina serier och konstaterade att när man flyger från Kymlinge i Sverige till Maardam så går nog rutten över Doggerland.

Maria hade av folk som läst hennes Felsteg fått kommentaren att hon ”gjort en Nesser”.

Håkan konstaterade att miljön är viktig i svenska deckare, men han tycker att om man väljer en riktig plats, t.ex Mjölby, så tar det för mycket plats från intrigen. När han börjar skriva blir det först ett kapitel, sedan får han fundera över var någonstans detta händer. Men miljön ska vara trygg för författaren.

Han har ju skrivit romaner med verkliga miljöer, New York, London och Berlin. Då hade han en intrig som passade men också för att han ville se platsen och då var det bra att kunna bo där.

Maria hade först en karta i huvudet över Doggrland, mer skelettartad. Många läsare har frågat efter en karta i boken. Till sin andra bok om van Veeteren ritade Håkan en slags karta för sig själv. Det blev tio böcker med Maardamnmiljö. Då hörde en tysk läsare av sig och påpekade ett geografiskt fel.

När man hittar på ett nytt land är det viktigt att gilla det, men inte göra det ill ett paradis, menar Maria.

— Människor är sig ganska lika i Nordeuropa, sade Håkan, det är samma mentala miljö (ett begrepp han inte funderat över tidigare).

En fördel med fiktiva länder är att ingen kan påpeka fel i hur juridik och polisarbete ska bedrivas. Förstås måste man vara trovärdig. Det fiktiva landskapet ger en stor frihet, och det klarar hur många historier som helst.

Verkliga brott säljer

True crime-panlen

Thomas Bodström. Joakim Palmkvist, Pernilla Ericson och utfrågaren Varg Gyllander.

Att berätta om verkliga brott, det som fått beteckningen True crime, har ökat i bokform. Oftast är det händelser som redan blivit omskriva och är välkända. Men det är i stora drag, i en bok kan man berätta mer, ge fler detaljer. På seminariet diskuterade Thomas Bodström, Joakim Palmkvist och Pernilla Ericson genren, utfrågade av deckarförfattaren Varg Gyllander som är presschef hos Stockholmspolisen.

Thomas tror att lockelsen ligger i det klassiska brott och straff, och den vanliga medborgarens känsla av att det händer inte mig. Dessutom är rättegångar dramer i sig.

Pernilla sade att dessa böcker också säger något om vår samtid. Hennes bok, När du vänder dig om, handlar om en internethatkampanj som går överstyr och där en kvinna utsätts för ett våldtäktsförsök, där förövaren tror att hon är prostituerad som spelar offer. Det blev ingen våldtäkt, och båda kan ses som offer, medan den verkliga brottslingen regisserar dramat.

Joakim har skrivit flera böcker utifrån sin erfarenhet som kriminalreporter. Man måste komprimea kanske 15.000 sidor polisutredning och protokoll till 221 boksidor. Man måste alltså välja och få en dramaturgi.

Man kan skriva romaner utifrån verkliga fall, Jonas Bonniers Helikopterrånet t.ex. Då är grunden verklig men detaljer ändrade för romanens skull. Thomas och hans medförfattare har nu skrivit tre böcker i serien Svenska brott. Den senaste handlar om Sommarstugemodet i Arboga, och han konstaterar att om man bara hittat på intrigen skulle den inte vara trovärdig.

Han ville understryka att domstolar inte är intresserade av sanningen, utan om de framlagda bevisen är styrkta utom rimligt tvivel. De brott de väljer för serien ska ha inslag som gör att man kan fördjupa vad som hänt, visa i texten hur olika delar kan tolkas, lägga fram alla fakta så att också läsaren kan avgöra, inte bara domstolen. Det handlar om folkbildning. Som advokat har han lärt sig att de som är räddast i Sverige är pensionärer och tungt kriminella.

Joakim är dagspressjournalist, men han vill skapa något mer beständigt, och visa att världen är galen. Dessutom finns det ju berättarglädje.

— Jag skulle vilja hitta på mer, blir romanförfattare. Jag blev väldigt glad när en som läst min bok Hur man löser ett spaningsmord sade till mig att han nästan till slutet trodde att det var en deckare.

Det finns förstås etiska överväganden. Thomas och hans kollega väljer bort fall som kan bli för privat sårande, och ibland ska man anonymisera när det gäller dem som inte är huvudpersoner. Inga onödiga hemska detaljer.

Björn Hellberg

Flitig på bokmässorna är Björn Hellberg, signeringsmästare

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22