Bokmässan 2019: några nedslag bland seminarierna

Oct 2nd, 2019 | By | Category: 2019-10 okt, Artikel

Årets bokmässa i Göteborg var på samma sätt som tidigare år fullmatad med seminarier och framträdanden i de olika montrarna och öppna scenerna. Här är några av de seminarier som hade spänningsanknytning. Deckardelen var koncentrerad till lördagen och söndagen i Crime Time. Några fler funderingar finns också i ledaren.

Flera av seminarierna spelades in av Utbildningsradion och kommer både på tv och på UR Play, en del i deras serie Samtiden.

LEIF-RUNE STRANDELL

De verkar vanliga men är det inte, männen som mördar fruar

Seminarium Dödligt våld

Jens Liljestrand, Kerstin Weigl, Kristina Edblom, Katarina Wennstam

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har i Aftonbladet under tio år skrivit om mäns dödliga våld mot kvinnor i nära relationer, och har nu gett ut en bok som sammanfattar deras erfarenheter. De samtalade om detta med Katarina Wennstam med Jens Liljestrand som moderator på ett seminarium under Bokmässans första dag, alltså inte under Crime Time.

De är alla förvånade över att detta förhållande inte uppmärksammas mer. Aftonbladets arbete började med att en chef såg att man skrev mycket om mord på kvinnor med okända gärningsmän, men visste att det var ju vanligare med mord där gärningsmannen var känd.

Kerstin och Kristina satte igång med ett vanligt journalistiskt arbete, men är efter de tio åren fortfarande förvånade över hur lite som hänt.

Ett genomgående faktum är att risken för dödligt våld är som störst när kvinnan säger att hon ska lämna mannen. Ändå är det detta som är det vanliga rådet till kvinnor som känner sig hotade. Så visst borde de få skydd, men att det är en resursfråga var alla tre överens om. Det är för många kvinnor som lämnar farliga män, polisens och socialtjänsten räcker inte till.

— Så länge vi värderar detta lågt kommer det att fortsätta, sade Katarina Wennstam.

Och det är ett stort problem i Sverige. Förra året dödades 22 kvinnor i nära relationer i Sverige, en hög siffra i förhållande till vår folkmängd. I Spanien, men många gånger fler invånare, var det 46.

Det sker förbättringar i arbetet, men det går långsamt. Polis och socialtjänst förstår men det händer inte så mycket i praktiken.

Männen då? De tycks vara vanliga, inte socialt avvikande, men så finns något mer, påpekade Kerstin Weigl: de har psykisk ohälsa, eller personlighetsstörningar och så har något traumatiskt hänt, t.ex. arbetslöshet, eller missbruk, och så det sista att kvinnan vill separera.

Jens Liljestrand undrade vad männen borde göra? Prata om känslor med vänner, men statistiken visar att vid separationer finns ”väninnekören” för kvinnorna men mestadels bara ensamhet för männen.

Vad har då varit bestående intryck från Aftonbladets arbete? Barnen, var de överens om. Hur många barn som till och med sett när mamma mördas, och vilka trauman detta får. Och att de efterlevande, föräldrar till de mördade, också påverkas under många år efteråt.

Katarina Wennstam sade att vi kan förstå vad som händer, men får aldrig acceptera.

Fortfarande finns ett inslag av gammaldags uppfattning i domstolarna av hur en man ska vara. Männen, förövarna, skyller ofta på känslosvall, kvinnan hade varit otrogen eller han blivit så upprörd att han inte var psykiskt tillräknelig. Det ligger kvar gamla föreställningar om crime passionel, sade Katarina Wennstam, och påpekade att det länge i Texas och Italien fanns lagrum som friade en man som dödat hustrun och älskaren om han dödat dem in flagranti.

— Det är absurt att detta finns kvar i domstolarnas resonemang, sade hon.

Katarina Wennstams senaste deckare heter Vargen och tar upp just de skillnaderna mellan det oskrivna kvinnomordet och det vanliga, mindre omskrivna.

Aftonbladetreportrarnas bok heter I händelse av min död. De har också en podd på Aftonbladets webb som handlar om samma sak. Ett poddavsnitt spelades in under mässan.

Ibland svårt att hänga med i nya rön

Seminarium Nya rön

Jenny Rogneby, Christian Unge, Karin Bojs, Joakim Palmkvist

Jenny Rogneby är kriminolog och arbetar inom polisen, Christian Unge är läkare och Karin Bojs vetenskapsreporter. De har alla skrivit deckare där nya vetenskapliga rön och arbetsmetoder tar plats. Karin Bojs är den senaste. Hon skriver om vetenskap i Dagens Nyheter och har skrivit ett par populärvetenskapliga böcker om genetik och hur vi i dag med hjälp av DNA kan kartlägga mänsklighetens historia.

Hon ville berätta mer och på ett mer spännande sätt, så i år debuterade hon med Klickad där alldeles ny genbasteknik spelar en stor roll. För att visa det nya är nobelpris en ingrediens.

Christian Unge försöker att inte få det för nördigt i sina böcker. Jenny skrev om organdonation och blev så fascinerad att hon glömde att det var en spänningsroman hon skulle skriva.

— Man får rensa när man skriver.

Christian påpekar att det är viktigt med personerna och med deras relationer, och man får se upp med facktermer men det ska ändå kännas professionellt.

Inom polisarbetet har DNA ändrat mycket sedan 80-talet, och Joakim Palmkvist påminde om den nya boken om The Golden State killer som efter flera decennier kunde fällas på grund av det.

Det finns fler nya tekniker som kan påverka, all övervakning och ny 3D-teknik, och hur polisen nu kan använda drönare för att fotografera brottsplatser utan att man går in och förstås spår.

— Sådant kan ju både vidga och begränsa när man skriver, sade Jenny.

Man ska använda ny teknik och forskning som kryddor, tyckte Christian. Man ska bli nyfiken men det får inte bli för tungt och man får inte glömma att det snabbt kan bli föråldrat. Lagom är bäst, inte ha det som ett bärande tema. Och han gjorde en spaning: Det är flera nya deckare som utspelas i tidigare skeenden. Man slipper mobiltelefoner och annan ny teknik. 1793 och Babylon Berlin tog han som exempel.

Jenny undviker att skriva årtal, men det ska vara nutid och då får man plocka in aktuella referenser.

Romandebutanten Karin lade vikt vid att få polisarbetet korrekt, sådant sitter i efter många år som journalist. Men hon upptäckte också att man måste förenkla. Panelen var överens om sådana fel i tv-serier som biljakter i centrum av en stad inte avspeglar hur polisen arbetar. Men alldeles vanligt polisarbete kan bli väldigt tråkigt.

Det finns läsare som hittar fel. Jenny fick höra att buss 54 i Stockholm kör aldrig på den gatan.

Moderatorn Joakim Palmkvist avslutade med att fråga vad de tror kan bli ett nytt vetenskapligt genombrott i deckarna. Karin trodde på ännu mer genetik, Christian hoppas på prov som kan avslöja blodförgiftning och Jenny på att man kommer på ett bra sätt för att förebygga återfallsbrottsligheten.

Björn Hellberg signerarAlltid på plats: Björn Hellberg
Han är nästan en fast installation på bokmässorna, Björn Hellberg. Han sitter i förlagets monter med ett eget bord och signerar böcker och samtalar med besökarna. Förra året kom han ut med sin självbiografi, En sorts memoar.

Fantasy ger plats åt underdogen
Ett seminarium hade titeln Fantasy — där underdogs blir hjältar, och det var panelen rörande enig om. Moderatorn Gabrielle de Bourg, skriver rollspel, samtalade med Mats Strandberg, Petrus Dahlin och Daniel Edfeldt. Den senare är utbildningsproducent på Skatteverket, där det inte ska vara så mycket fantastik, men han har en bakgrund som dataspelsproducent och har skrivit åtta böcker för ungdomar. Petrus medgav att han nog har en tolvårings mentala ålder, och han intresserar sig för vad som är svagheter och vad som är styrkor.

Den svagare är ofta hjälten i fantasy, Harry Potter, ringbäraren Frodo t.ex. Mats berättade att när han var liten så hade han sina Stålmannen-Clark Kent-drömmar, ”de skulle bara veta”.

Petrus tror att detta är en grundläggande känsla hos oss alla, vi är ämnade för något större, och barn är ju alltid underdogs i förhållande till vuxenvärlden. Mats insköt: Även tonåringar.

Seminarium om fantasy

Gabrielle De Bourg, Mats Strandberg, Petrus Dahlin, Daniel Edfeldt

Han påminde också om att detta inte är något nytt, Astrid Lindgren har ånga sådana hjältar, Mio och bröderna Lejonhjärta, typiska vardagshjältar.

— Greta är ju en sådan i dag, sade Petrus. En som inget har att förlora men allt att vinna.

Han berättade att han som barn flyttade mycket och varje gång skulle han hitta en ny flock att vara tillsammans med, och i hans fall var det humor som hjälpte till. Man måste lära sig att leva med andra, att bli accepterad.

— Det är viktigt med samarbete och empati, sade Mats, ingen kan bli hjälte utan samarbete.

Petrus erkände att han egentligen inte gillar fantasy, och han har sitt eget förhållningssätt till traditionen, inga drakar. Han vill hitta sitt eget sätt.
Daniel vill inte skriva om någon som ska rädda världar, mer intressant att rädda sig själv.

Mats favoritunderdog är Frankensteins monster, så därför fick hans hjälte heta Frank Sten som inte vill vara ett monster med magiska krafter, utan bara vara vanlig. Det är människorna som skapar monster i hur vi bemöter varandra.

— Fantasy handlar om verkligheten, sade Mats. Inte för att det finns drakar utan för att man kan besegra dem. Har sett en studie som visar att vuxna som växt upp med Harry Potter är mindre benägna att rösta på Donald Trump, för de känner ju sin Voldemort. Och en underdog som Greta kan göra skillnad.

Peter Robinson vet inte vem mördaren är när han börjar skriva

Seminarium om kärlek till krim

Peter Robinson, Håkan Östlundh, Camilla Läckberg, Helena Dahlgren

Det är uppenbarligen många läsare som gillar krim, men varför skriver författarna just krim? Moderatorn bad panelen säga vilken deckare som de fastnade först för. Camilla Sten var sju år och gillade Mary lou, inte Kitty, och ganska snart Agatha Christie.

Håkan Östlundh sade att det förstås var Ture Sventon och Agaton Sax som barn, men när han var 14 läste han en Sjöwall—Wahlöö och insåg att han måste läsa alla. Det tog en vecka men han var tvungen att skolka för att hinna. Föräldrarna skulle inte veta så han gick i vanlig tid men hittade ett köpcentrum där han kunde sitta och läsa. Under veckan kom en gång en lärare och frågade vad han läste, och tydligen gillade läraren det för han rapporterade inte.

— Och sedan Grisfesten!

Peter Robinson förklarade att som britt var det naturligtvis Enid Blyton när han var 5–6 år, sedan James Bond-böckerna, och förstås Holmes och Agatha Christie.

— Vi gillar att bli skrämda i säkra miljöer, sade Camilla och fick instämmanden av Håkan. I traditionella deckare så blir allt bra på slutet.
Och vi gillar en bra historia påminde Peter. Platsen är viktig, mysteriet ska vara bra och så ska ondskan straffas på slutet.

Deckare är alltså mycket moraliska. Hur skriver författarna om brotten?

— Det är inte mitt mål att ha ett monstruöst mord, men det kan komma om historien kräver det, erkände Camilla.

Peter lägger mordet, brottet, innan berättelsen börjar, men någon måste göra något. Om det måste bli ett mord till senare måste det bli chockerande.

— Det värsta brukar vara att bli av med kroppen, sade Camilla.

Peter Robinson, med över 100 böcker bakom sig, erkände att han inte vet vem som är mördaren när han börjar skriva. Vid ungefär tre fjärdedelar måste han besluta sig. Skrivandet blir utforskandet av en historia, och naturligtvis blir han tvungen att hå tillbaka och ändra. Sånt går ju lätt numera med datorer.

Hans mest kända huvudperson, kommissarie Banks, har gjort honom trött på att skriva om poliser så han försöker med berättelser om fler andra personer, och han gillar berättelser med olika tidsplan. Men han har råkat ut för att börja skriva en historia och inser efter ett tag att den inte fungerar om han inte plockar in Banks.

Camilla måste vara kvar i Fjällbacka. En gång hade hon en kvinnlig huvudperson som inte var så trevlig. En läsare klagade mer erkände att om det varit en man så hade hon inte reagerat. Men kvinnor ska vara trevliga. Hon har också sin story ganska klar från början, men så kommer förlagsredaktören och har synpunkter.

Håkan skriver långsamt och ändrar efter hand. Han börjar med en plan, men den kan behöva ändras när han får nya idéer, och när han är klar brukar redaktören vara nöjd.

Ulf EllervikSvårt mörda med gift
Kemiprofessor Ulf Ellerviik, som ibland kan ses i två Fråga Lund, debuterade 2011 med Ond kemi. Han fortsätter med kemins svarta sida, nu med Förgiftad. Där beskriver han mordförsök som misslyckats för det är inte så lätt att giftmörda som man tror. Ska man ha bra gift så är det oftast stater som har det, man måste komma nära offret och mördaren/agenten måste komma därifrån.

Några kända sentida mordförsök har gjorts med polonium, men det är lätt att spåra. USA försökte giftmörda Fidel Castro, enligt kubanerna försökte de 638 gånger. Det mest kända är med förgiftade cigarrer men uppenbarligen misslyckades de.

Och det på mer än ett sätt: på 1970-talet var det en amerikansk kommitté som undersökte detta och undrade om det verkligen var staten som sysslade med giftmord. Jo, det var det, och då förbjöds det 1976.

Ett medel som används i sjukvården är fentanyl, men i fel dos är det dödligt, vilket gett ett 20-tal döda i Sverige. Några unga män som sålt över nätet har dömts.

Botulinumtoxin är världens farligaste ämne, men i den kommersiella formen botox verkar det som om man undvikit dödsfall.
Hur ska vi skydda oss mot sådant här? Undvik ryska agenter i närheten, tycker Ulf Ellervik.

Den som vill giftmörda kan ha svårt att få tag i de mest effektiva medlen, men det är relativt lätt att skaffa växtgifter, och kanske arsenik. För att lyckas med ett giftmord ska man försöka se till att dödsfallet inte blir misstänkt för moderna laboratorier kan spåra alla gifter man känner till.

Bra att vara mätress åt polischefen
Anna Laestadius Larsson, Rebecka LennartssonAnna Laestadius Larsson (till vänster) har skrivit några historiska romaner med kvinnligt perspektiv, den senaste Kurtisanen. Hennes hjältinnor är vad vi i dag skulle kalla prostituerade, en av de mest kända från 1700-talet är hon som Bellman kallade Ulla Winblad.

Anna hade lyckan att hitta en historieforskare som studerat dessa frågor och kvinnor, Rebecka Lennartsson som skrivit flera böcker. Den forskningen, som kan referera till verkliga personer, har Anna använt i romanform. Att vara kurtisan var en friare kvinnoroll, och man kunde göra karriär. Hor var förstås förbjudet men den kvinna som var mätress till överståthållaren i Stockholm, den tidens högste polischef i staden, hade det ändå ganska skyddat.

När de började studera 1700-talets ”lösa kvinnor” trodde de att det mest skulle vara fattiga flickor, men det visade sig också finnas kvinnor från en privilegierad borgarklass. På 1700-talet var n kvinnliga sexualiteten erkänd, det var 1800-talet som kom med prydhet

Källorna både forskaren och författaren använt är rättegångsprotokoll och brev. Den som tror att begreppet sugardaddy, sockerpappa, är nytt tror fel för söta sockerpappa kallar en brevskriverska sin ”välgörare”.

Det finns också erotiska memoarer, av män, från tiden som beskriver vad vi i dag kallar tjatsex och gruppvåldtäkt, alltid med inblandning av betalning. Det ingick att kvinnan skulle göra motstånd, om inte var hon en riktig hora.

Får man blanda krim och fantasy?

Seminarium om spänningsgenren och fantasy

Mats Strandberg, Camilla Sten, Mattias Leivinger, Johannes Pinter, Helen Dahlgren

Att leka med spänningsgenren var temat för ett seminarium med Mats Strandberg, Camilla Sten, Mattias Leivinger och Johannes Pinter. Helen Dahlgren ledde samtalet och konstaterade att TV-s X-files tänjt gränserna mellan fantasy och spänning. Hur långt får man gå? Och måste vi bry oss om genrer?

Mattias svarade att de ville skriva krim på eget sätt, och det blev en blandning, men berättelsen är driven av de olika karaktärerna. Genrebestämning är viktigt för bibliotek…

Camilla hade märkt att oavsett vad hon tänkt sig för genre så blir det en blandning av skräck och spänning. Kan beror på Stephen King som hon läste när hon var i sina mest formbara tonår.

Mats tycker att det är kul att leka med genrer och var också inspirerad av King, Han tyckte att det där med deckare är jobbigt tills han insåg att mycket av det han skrev innehåll en massa deckarintriger. När han skrev Hemmet så var Agatha Christie en inspirationskälla.

Tyvärr säljer skräck sämre så det är bättre att paketera boken som spänning, och Camilla hade råkat ut för att förlaget efter en lång diskussion kom fram till ”psykologisk thriller”.

Deckare är en förlåtande genre, ansåg Mattias. Den sträcker sig från socialrealism till psykologisk spänning. En del läsare fastnar i genretänkande.

— Det är lättare att ta steget över genregränserna i tv-serier, sade Camilla, och Johannes instämde med att det finns ju mycket skräckfilm som slår bra.

— Skräck brukar börja med ordning och sluta i kaos, men tvärtom i krim, sade Helena.

— Skräck ska bryta regler medan krim har regler att följa, påminde Johannes, men man kan ju blanda, från ordning till kaos till ordning igen.

Moderatorn Helena sade att vi som läser är mer ångestridna är ni som skriver, och Camilla sade att hon läst en bok som förstörde hennes liv i flera veckor.

Den skandinaviska skräckboken innehåller mer psykologi, inte så mycket religion som i den amerikanska, konstaterade Mats. Camilla vill att det är läsarens empati som får fram skräcken, inte tvärtom. Skräck och skratt kan man inte fuska med så man måste arbeta med språket, och Johannes instämde, mycket lättare att skrämmas på film.

Mats avslutade med en varning: det verkar som om många recensenter är alltför positiva till skräckgenren. Risken är att en läsare som vill pröva och får en dålig skräckbok kan bli avskräckt från hela genren.

Stockholm som brottsmiljö i tid och rum

Seminarium om Stockholm som deckarmiljö

Louise Boije af Gennäs, Niklas Natt och Dag, Simon Häggström, Rebecka Edgren Aldén

Tre författare som använder Stockholm som miljö i sina böcker förklarade vad som lockade. Simon Häggström född i en liten ort i Småland och kom till Stockholm när han började Polisskolan, Niklas Natt och Dag är född i Stockholm, uppväxt på Lidingö och nu åter i Stockholm, och Louise Boije af Gennäs har alltid bott i Stockholm, liksom moderatorn Rebecka Edgren Aldén.

Louise har alltid gillat Hitchcock och ägnar sig åt politisk thriller i sina senare böcker. Hon låter sin huvudperson en ung kvinna flytta till Stockholm och göra bostadskarriär med start i förort och efter hand i böckerna till allt finare kvarter. Hon blandar in riktiga Stockholmsfall, som Geijeraffären. Det finns mycket material att använda.

Niklas slog igenom med debuten 1793 (nu har uppföljaren 1794 precis kommit), men hans första manus blev refuserat flera gånger. Han tror att det blev först den åttonde revisionen som blev antagen.

— Jag trodde när jag började med den nya att jag lärt mig av den första, men jag upptäckte även nu att jag måste skriva om för att få det bra.

Bok nummer två startar i Danvikens hospital, en plats som finns kvar men som numera är en bostadsrättsförening.

Simon har arbetat mycket med prostitutions- och traffickingärenden och har skrivit två fackböcker. Några författardrömmar hade han inte dessförinnan, men nu har det alltså blivit en roman med samma frågor.

— Jag började faktiskt skriva som terapi för att få ur mig fall som jag varit med om. Och jag var trött på att se mig själv som huvudperson, som man blir i fackböcker, och ville få läsaren att reflektera över samhället och nå dem som inte läser fack.

Han var också trött på att de ofta unga flickorna alltid porträtteras som offer. Han ville också visa att de har en stor överlevnadsförmåga.

Louise älskar Stockholm men vill visa hur olika de skilda stadsdelarna är, med olika slags människor. Simon har upplevt som polis hur dagens och nattens stad kan vara helt olika, som Johannes kyrka en solig sommardag med lekande barn, och på natten en social katastrof med knark, prostitution och våld.

För att kunna skildra miljö på rätt sätt försöker han söka sig till de platserna när han skriver. Han satt i allén på Strandvägen när det gällde en plats i närheten, och en natt satt han i baksätet på sin bil och skrev om Skeppsholmen när en polisbil kom och två kolleger undrade vad som hände.

1700-talets Stockholm var annorlunda än dagens vad gäller det sociala, smuts och fattigdom. Det finns en hel del fakta att utgå ifrån. Niklas gick in i alla antikvariat och frågade om Stockholmiana och fann många små skatter. Och han har sett alla målningar av staden från den tiden och försökt utifrån kyrkornas placering räkna ut var målaren stod för att kunna berätta om miljön i boken. Jan hade ofta sonen, nu fyra år, med på promenaderna där han brukade gå in och kolla i kyrkorna. Det inspirerade sonen till att bygga kyrkor i duplo.

— Språket är ju svårt. De första utkasten var väldigt arkaiserande, men om man försöker sig på en krystad ålderdomlig svenska hamnar man någonstans vid 1930-talet. Går man långt tillbaka bli språket obegripligt för en nutida läsare.

Miljöer förändras men människors relationer är ganska lika genom århundradena. Niklas hittade på Kungliga biblioteket tidningen ExtraPosten från 1793 och fann att de två stora artiklarna gällde problemen med ombyggnaden av Slussen och det stora tiggeriet.

Skandinaviska deckare i världen: årstidsväxling exotiskt

Seminarium om skandinavisk krim

Emelie Schepp, Geir Tangen, Magnus Montelius, Lotta Olsson

Att skandinaviska deckare har gjort segertåg över världen är känt, men funderar författarna på det? Det undrade moderatorn, Lotta Olsson, deckarrecensent på Dagens Nyheter, och lät tre svara: Emelie Schepp som gett utfem böcker, Geir Tangen från Haugesund i Norge som med tre böcker och är också känd som deckarbloggare i Norge, och Magnus Montelius nom nu kommit med sin andra bok efter åtta år sedan debuten.

Geir har alltid drömt om att skriva deckare och började redan som 8-9-åring skriva en historia som han fick alla kompisar att spela in på band. Nu försöker han leka med de klassiska deckarschablonerna med en typisk journalist som går över gränser.

Emelie har en kvinnlig åklagare som huvudperson. Också hon började tidigt, i 12-årsåldern vann hon sportstrumpor för en berättelse i Motala Tidning.

Magnus senaste, Åtta månader utspelar sig i en politisk miljö, en slags spionthriller.

— En bra historia ska handla om människors drivkrafter, varför blir man en spion? Alla är till salu men till vilket pris? Historien ska vara trovärdig utifrån personernas drivkrafter.

Lotta har märkt att i de skandinaviska deckarna är det mycket ungdomar, men inte i de översatta.

Vardagsrealismen är typiskt för det skandinaviska, tyckte Emelie. Geir har märkt att i de skandinaviska bokserierna så utvecklas huvudpersonerna mellan böckerna, mer sällan i de anglosaxiska. Men han har sett en viss skillnad mellan norsk och svensk krim. Vanligare med bara ett brott och mer bygdekrim i Norge. Otillgängliga platser ger det klassiska med sju isolerade personer, en dör och sex misstänks.

Utländska läsare tycks se oss som ett välordnat samhälle men med en del brott och mörker, trodde Magnus. Och Emelie fyllde på med att vi har så exotiska årstidsväxlingar.

Böckerna har gett upphov till deckarturism, inte bara i Ystad.

Lotta sammanfattade på slutet: Det typiskt skandinaviska är att vi är hyggliga, och godtrogna. Magnus fyllde på med att godheten är en del av trovärdigheten att i grunden goda personer som tvingas göra onda handlingar, vilket tvingar läsaren att tänka över om vi alla skulle kunna bli mördare under fel omständigheter, om det gällde våra barn.

Deckarakademin tipsade
En av Crime Times avslutande inslag var Svenska Deckarakademins sammanfattning av deckarutgivningen i år.

Svenska

  • Niklas Natt och Dag: 1794 (Forum)
  • Magnus Montelius: Åtta månader (Albert Bonniers Förlag)
  • Maria Adolfsson: Stormvarning (Wahlström & Widstrand)
  • Philip Birk: Frostnatt (Historiska Media)
  • Karin Alfredsson: Sista färjan från Ystad (Bokfabriken)
  • Mikael Fuchs: Mord på öppen gata (Lind & Co)
  • Kerstin Danielsson & Roman Voosen: Sen frost (Ersatz)
  • Annika Bengtsson: Den enda utvägen (Grim)
  • Malin Thunberg Schunke: Ett högre syfte (Piratförlaget)
  • Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
  • Anders Roslund: Jamåhonleva (Albert Bonniers Förlag)
  • Tove Alsterdal: Blindtunnel (Lind & Co)
  • Christoffer Carlsson: Järtecken (Albert Bonniers Förlag)
  • Ninni Schulman: När alla klockor stannat (Forum)
  • Erik Axl Sund: Dockliv (Ordfront)

Översatta

  • En grav för två av Anne Holt (Norge)
  • 
Det innersta rummet av Jörn Lier Horst (Norge)
  • Krokodilväktaren av Katrine Engberg (Danmark)
  • 
Kastanjemannen av Sören Sveinstrup (Danmark)
  • Arvet av Yrsa Sigurdardottir (Island)
  • Efter skandalen av Sarah Vaughan (Storbritannien)
  • Till det bittra slutet av Eva Dolan (Storbritannien)
  • Förrädare av Manda Scott (Skottland)
  • 
Förlåt oss våra synder av Jo Spain (Irland)
  • Dödens flod av Dervla McTiernan (Irland)
  • Den stumma döden av Volker Kutscher (Tyskland)
  • Blommor över helvetet av Ilaria Tuti (Italien)
  • 
Svarta näckrosor och Tiden dödar långsamt av Michel Bussi (Frankrike)
  • Den sista änkan av Karin Slaughter (USA)
  • Kvinnan i den blå slängkappan av Deon Meyer (Sydafrika)

Deckarakademin delade också ut årets Spårhunden till Kjell Thorsson, och förra årets gyllene kofot för bästa översatta kriminalroman till Thomas Mullen: http://www.dast.nu/notis/priser-pa-bokmassan-2019

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22