Boken om fader Humphrey led i envetet sökande efter en egen identitet

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Det är absolut ingenting särskilt med Stephen Bogart. Han är bara en 46-årig familjefar som bor i New Jersey och jobbar som nyhetsproducent på en lokal TV-station där.

Men så är det då hans efternamn.

Bogart.

Son till den legendariske Humphrey.

Och det är just detta namn som har ställt till det en del för Stephen Bogart i hans liv. Det han såg som bristen på en egen identitet gjorde att han i tonåren aktivt försökte förtränga sitt ursprung; förnekade sin far, strulade med droger och sprit och hamnade på dekis under några år. Innan han resolut slet sig själv i kragen, reste sig från skiten och äntligen blev en respektabel medborgare igen. Samt i den vevan också bestämde sig för att verkligen seriöst ta tag i sig själv och i sin egen bakgrund.

Som ett led i detta sitt arbete bestämde sig Stephen Bogart för att ta reda på så mycket han kunde om sin far, som avled av lungcancer 1957 när Stephen bara var åtta år.

Det blev boken Bogart Min far (Wahlström & Widstrand; översättning av Nille Lindgren) och, som ett resultat av den, även en TV-film om Bogart. Som nyligen visades även i svensk TV.

Nu reser Bogart junior världen runt för att tala om sin bok, sin far, i någon mån även sin mor (skådespelerskan Lauren Bacall) samt sig själv.

– Och ingen kan rimligen förstå hur jobbigt det kan bli ibland, suckar Stephen Bogart och tänder en cigarett som nikotinmässigt befinner sig mycket långt från de filterlösa Pall Mall eller Lucky Strike som hans pappa så frekvent brukade blossa på. Emellanåt kan det bli mycket påfrestande att ständigt tala om sig själv. Men: jag var ju medveten om det när jag gav mig in på det här. Och mestadels är intervjufrågorna ändå bra och här i Europa är det ju faktiskt så att journalisterna verkat ha läst min bok innan intervjun går i gång också. Det är betydligt mera än man kan säga om amerikanska journalister.

Och jo: Stephen Bogart är rätt lik sin pappa. Främst kring de sorgsna ögonen och när det handlar om det karakteristiskt höga hårfästet. Det finns drag i hans ansikte som påminner om hans mor också. Men själv påpekar han att det drag om främst är gemensamt för honom och pappa Humphrey är viljan att regelbundet förvandlas till ensamvargar – Lone Wolfs.

– Jag har ju fru och tre barn. Och javisst: jag hatar att behöva vara borta från dem. Jag vet ju hur det känns för en liten unge. Jag var ju själv med om det när jag var liten.

Liksom så många barn till kända föräldrar kom Stephen Bogart att uppleva sitt efternamn som en börda; ett stigma av det mera traumatiska slaget, faktiskt. När någon frågade honom om han var Humphrey Bogarts son så nekade han länge till det.

– Barn till kända personer upplever ju så sällan någon riktig stabilitet. Föräldrarna åker omkring och spelar in filmer, skiljer sig och gifter om sig och håller på i den stilen. Det är ju allra mest konstigt att inte betydligt flera kändisbarn än vad som nu är fallet blir knäppa och allmänt extroverta av sig.

Stephen Bogart verkar dock vara en mycket sympatisk och hygglig kille. Men han säger sig ha sitt helvete bakom sig.

– Det fanns en period med för mycket sprit och droger som exempelvis kokain i mitt liv, säger han samlat och tuggar koncentrerat på en nagel. Men när jag skulle skriva boken om min far så gjorde jag på en gång klart för bokförlaget att det inte skulle komma att bli någon Daddy Dearest (en tydlig referens till Christina Crawfords famösa skvallerbok om hur det var att växa upp som dotter till filmstjärnan Joan Crawford). Och detta accepterades.

Heltäckande och intressant

Faktum är att Stephen Bogarts bok, om fadern Humphrey är nästan genomgående bra, heltäckande och intressant läsning. I och för sig erbjuds inte så värst många nya informationer om Bogart som man inte kände till sedan tidigare. Men här finns också sonens perspektiv samt intervjuer med så många av de gamla vännerna som ännu befinner sig i livet, så att det här är en bok som helt riskfritt kan rekommenderas alla vänner av den oförliknelige Bogie.

– Mina efterforskningar ledde väl inte till att jag fick reda på så mycket nytt om min far, säger Stephen Bogart. Jag kunde dock konstatera att han mestadels verkade vara en kul kille. Jag hade gärna lärt känna honom lite bättre. Vem vet väl hur livet hade kunnat bli för mig och min yngre syster Leslie om han hade fått leva i ytterligare 20 år? Han var ju faktiskt bara 58 år när han dog.

Det var inte direkt någon hemlighet att Humphrey Bogart gillad sprit och inte heller hade något emot tillfälligt sällskap med unga vackra kvinnor.

– Det var de enda sakerna som min mamma ville att jag skulle ta bort ur boken, konstaterar Stephen Bogart. Men det vägrade jag att jag göra. Och till sist accepterade hon och gav boken sin välsignelse.

Iskallt förord av mor

Lauren Bacall har bidragit med ett fullständigt iskallt förord till sonen Stephen bok om Humphrey Bogart.

– Eller kalla det gärna för distanserat, säger Stephen Bogart diplomatiskt. Men jag har inga problem med min relation till henne. Jag respekterar henne. Och hon respekterar mig.

Jag frågar om han har sett samtliga av sin pappas 75 filmer och Stephen Bogart svarar ”långtifrån, bara de bästa”.

– Mina favoriter är Sierra Madres skatt, Riddarfalken från Malta, Afrikas drottning, Casablanca, Myterier på Caine och Sierra. Däremot har jag aldrig förstått mig på Utpressning (The Big Sleep).

Själv har Stephen Bogart aldrig haft en tanke på att bli skådespelare.

– Aldrig i livet! Jag nöjer mig med att befinna mig längst bakom rampljuset om möjligt. I och med den här boken har jag exercerat bort alla de negativa effekterna av att ha Bogart som efternamn. Och kan då återgå till en behagligt anonym tillvaro som TV-producent och familjefar igen.

Men Stephen Bogart skriver deckare också. Hans första hette Play It Again, kom på svenska i våras och har en råbarkad privatsnok vid namn R.J. Brooks som huvudperson.

– Varifrån kommer det namnet? frågar jag.

– Äntligen någon som ställer den frågan! Utbrister Stephen Bogart och biter nästan sitt nagelband blodigt innan han besvarar min stillsamma undring. Det är en hyllning till mina barn: Richard, Janey och Brooke

Författarkompis gav impulsen

Det var kompisen Andrew Vachss, själv kompromisslös spänningsförfattare, som gav Stephen Bogart impulsen att skriva sin första deckare.

– Jovisst är det mycket av mig själv i R.J. Brooks. Men mest är han nog som jag skulle vilja vara ibland, ler Stephen Bogart. Själv tycker jag om den sortens deckare som Ross MacDonald skrev. Och som Vachss, John Sandford och Dean Koontz skriver.

Och efter Play It Again kommer så småningom The Sequel.

– Ja, den heter faktiskt så, flinar Stephen Bogart om titeln som på svenska betyder ungefär Fortsättningen.

– Det handlar om planerna på en nyinspelning av en film som påminner mycket om Casablanca. Och om hur folk hela tiden dör på divers mystiska sätt i samband med det projektet.

Och det ska komma ännu flera deckare om R.J. Brooks också, hoppas Stephen Bogart.

– Fast just nu har jag inga idéer. Men de kommer säkert.

Som sagt var:

En genomhygglig och sympatisk kille vid namn Stephen Bogart, detta.

Men när han nu ändå röker, så hade han väl faktiskt kunnat använda sig av ett något tuffare märke.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22