Bodil Mårtensson – Utan polismakt blir tillvaron en mardröm

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

TEXT & FOTO: BERTIL FALK

DAST (RYDEBACK) Kan vi föreställa oss hur det skulle se ut i samhället om vi en morgon vaknade upp och fann att polismakten försvunnit över natten? Har vi ens tänkt tanken? I Helsingborg har Bodil Mårtensson (två deckare på den tredje) både ställt sig frågan och gett svaret. Och hennes svar är att vi då skulle stå i ett levande helvete.

”När någon frågar mig varför jag skriver polisromaner, så ger jag just det svaret att jag har sådan fantasi att jag kan föreställa mig hur det skulle vara om polismakten bara försvann. Det skulle gå fort. Otroligt fort skulle tillvaron bli en mardröm”, konstaterar hon.

Visst inser Bodil Martensson att poliser bara är människor och att det finns både goda och dåliga poliser, men hennes point är den att polismakten med alla sina brister och fördelar i alla fall dämpar de mörka sidorna i samhället som bara skulle välla upp om polisen försvann.
När jag bilar till Helsingborg för att via en karta som Bodil har ritat kunna hitta vägen hem till författarparet Bodil och Bertil Martensson i Rydeback, så går allt snett. Jag krockar med en annan bil på gränsen till Landskrona och felet är mitt. När vi ringer polisen så frågar de där om vi är överens. Jovisst är vi det. Ja, då bryr sig polisen inte om att komma. En liten föraning, ett varsel om den kommande intervjun, där Bodil lägger fram sin syn på vad som kan hända om polisen inte finns, en syn som är mer än en teori.
”Det är inte på det sättet att jag har paranoia och är orolig att polisen plötsligt läggs ned eller så, men jag förstår vad som skulle handa om det skedde. Som författare är det roligt att jobba på ett positivt sätt med polisen som fiktivt material”, säger hon.
Bodil och hennes syskon var biblioteksrävar som inte kunde få nog av böcker. Den bok hon kommer ihåg bäst från tidiga år är Det blåser på månen fast hon minns inte författarens namn.
Däremot minns hon att hon läste många äventyrsböcker och älskade spökhistorier. Hon säger eftertänksamt att kanske var det spökhistorierna som var inkörsporten till det kriminella.
Bodil Martensson började skriva när hennes son Nicolas, som nu är elva år, föddes. Det var barnböcker, som hon ritade och målade till. På den tiden trodde hon att bilden var det väsentliga för henne och därför minimerade hon den text behövdes till en given bild. Men så kom Bodil att börja skriva på en ungdomsbok om Kärnan i Helsingborg och då kom orden successivt att betyda mer och mer.
”Det skedde kanske på bekostnad av bilden”, säger hon. ”Bilden har försvunnit lite granna.”
Hon konstaterar att hennes man Bertil betytt enormt mycket för hennes författarskap.
De har känt varandra sedan 1969 och under årens lopp har Bodil följt makens författarskap. Det var faktiskt hon som fick honom in på brottets bana.
”Jag fick en idé när vi åkte tåg från Malmö till Lund. Hur skulle det vara om man hittade ett lik i Segeå? Jag berättade mina fantasier för Bertil och han tyckte att det var bra. Jag trodde ju inte att jag kunde skriva, men han tog fasta på min idé och utvecklade den efter eget huvud.”
Resultatet blev Mah-jongmorden (Bokád 1976), dedicerad ”Till Bodil som kom med idén”, en bok som på sätt och vis alltså var en sorts tjuvstart och halv debut. Men det var först 1999 som det small till ordentligt med En chans för mycket (Prisma 1999; Pan-pocket 2000).
Idén till den boken fick Bodil Mårtensson under en kall avrivare i duschen.
Då hade hon redan skrivit en novell i antologin Skånska gåsamord (Boströms 1996). Mattias Boström sa då till henne att skriva en roman – ”han kände väl på sig det här med tjejer och deckare och sånt”, menar Bodil – men jag sa nej, jag kan inte.
Men så stod hon då i duschen och i det kalla vattnet började hon att massera värme över nacken och då började huvudet att fungera. Idén till skraplottsmord, öststatsligor och kommissarien Joakim Hill föll på plats som körsbären i en enarmad bandit.
Bingo.
En deckare var född.
Folk säger till henne att du som är kvinna ska väl ha en kvinnlig deckare, men Bodil Mårtensson slår ifrån sig, ”Där kom Joakim Hill till mig under duschen. Då kan jag ju inte vara otacksam och sparka ut honom.”

Abstinensbehov

Om en kalldusch gav upphov till hennes första deckare, som nominerades till ett pris 1999, så föddes hennes andra bok Beckmörker (Prisma 2000) ur ett rent abstinensbehov.
Bodil kände sådan saknad efter sina poliser att hon helt enkelt måste skriva en ny deckare med samma huvudpersoner. Själva handlingen fick komma senare – och det gjorde den med besked.

På den tid då Bodil Mårtensson hade tid att läsa så blev det bland annat K. Arne Blom, Sjöwall-Wahlöö, John Le Carré, Agatha Christie och Margaret York men även en massa science fiction och fantasy. Ej att förglömma: historiska böcker.

När detta skrivs befinner sig Bodil mitt uppe i sin tredje deckare om polisgänget i Helsingborg. Den har gången är det varken kallvatten eller abstinensbehov som styrt skapandet. Romanen bygger på en kontakt hon fick med en tullare, som berättade om ett inträffat fall, som var dramatiskt och som nu omstruktureras till en deckare. Bodil har varit på tullen och sett hur den jobbar.
”Det var jättespännande!”

Ingen kvinnovinkel

Avslutningsvis säger Bodil Mårtensson så här:
”Jag är så glad att DAST inte frågar om kvinnor och kvinnoköret just nu, för jag har inga bra svar på det. Jag skrev ju långt innan det har med kvinnodeckare hände och jag tänker inte när jag skriver att nu ska jag ha en kvinnlig vinkel.

Fotnot:
Det var Erik Linklater som skrev Det blåser på månen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22