DASTs grundare IWAN MORELIUS har via personliga kontakter lyckats få en mejlintervju med Bo Balderson. Ett scoop? Men den intervjuade förhåller sig blygsam till frågan. Intervjun gjordes efter en idé av Ingalill Munther som skrev de första artiklarna om Bo Balderson i Costa Blanca-magasinet. Även denna intervju publicerades först där i novembernumret.

IM: Du måste ju under många år, och kanske fortfarande, vara en av de mest eftersökta personerna i Sverige. Du och Palmes mördare måste ju i stort vara likvärdiga objekt för en journalist som vill göra ett scoop. Hur har Du känt det under alla år sedan Du förstod att Du faktiskt är och kommer att vara ett scoop-objekt? Tänker Du på detta varje dag?

BB: Nej, jag har aldrig tänkt på mej som ett scoopobjekt, har så mycket annat att tänka på, trevliga saker mest. Och nu är hela saken glömd, åtminstone bland de yngre generationerna, tack och lov! Jag frågade ett barnbarn, som går i gymnasiet. Han har varken hört namnet Esaias Tegnér eller Bo Balderson. Men han blev lite intresserad när han hittade Namnet BB på nätet.

IM: Det har ju berättats åtskilliga stories om hur det gick till när Du blev refuserad av olika förlag och hur Du slutligen togs av Bonnier. Var det Åke Runnquists förslag att hålla det hemligt?

BB: Jag minns inte riktigt, det blev nog bara så. Jag skickade in mitt manus under pseudonym, och fortsatte som pseudonym, av bara farten, tror jag. Varken förlaget eller jag trodde att det skulle bli ett sånt ståhej. ÅR hade förresten inget att göra med böckernas tillkomst, varken han eller någon annan skrev ett ord. Men han skrev flera baksidor och hittade på titlarna till de senare böckerna. Titlarna blev alldeles för lika varandra, tycker jag nu. Inte ens jag själv kan skilja dem åt längre. Men det var väl hans mening – att folk skulle köpa böckerna flera gånger. Förläggare är ena jävlar, på gott och ont.

IM: Vi skulle så gärna vilja veta hur den här iden till huvudpersonen Bo Balderson kom till i Ditt huvud. Kom den plötsligt eller var det något Du gått och funderat på länge?

BB: Han kom nog till som en kontrast till adjunkten som, åtskilligt karikerad, var en gammal älskad anförvant. Han var död när boken kom ut, så han slapp uppleva att han hamnat i så blandat sällskap som statsrådets. Jag har dåligt samvete ibland, men familjen säger: “Han är ju den förståndige av de två”. Och jag lät honom lösa gåtan i den sista boken!

IM: En av många BB-historier är ju den om den där promenaden på Djurgården, eller var det Haga-parken, då Du och Åke R plötsligt mötte prinsessan Sibylla. Hon hälsade på Dig, och Du på henne, men hon kände tydligen inte igen Åke R. Vad tänkte Du då? Är jag avslöjad, eller? För oss som hörde historien vad de då uppenbart att Du hade något med Hovet att göra och tanken går ju då osökt till en av Konungens adjutanter – Jan Mårtenson. Han nekar till att vara BB. Kan även Du säga att det inte är han?

BB: –

IM: Din humor är ju underbar, njutbar och på ett i mitt tycke Woodhouseplan. Kommer i det sammanhanget osökt in på vilka författare som är Dina favoriter – både i ungdomsåren och idag. Vilken av de humoristiska sätter Du främst och vilken (vilka) deckarförfattare högst? På tal om humor. Har Du läst de fyra böckerna om “Rasande Roland”? Skulle kunna vara en tidig Balderson.

BB: Jag har inte läst några Rasande Roland-böcker, tyvärr. Men ska göra det nu. Jag har läst, och läser om, Tre män i en båt. Och Grönköpings Veckoblad, särskilt Nils Hasselskogs dikter. Och Barbro Alving, Bang. Och Esaias Tegnér, det är inget skämt, han är för mej den Store. Annars läser jag mest historia och biografier.
Tack för de vänliga orden om min humor! Jag ska visa dem för min omgivning, som uppfattar mej som tjatig och mossig. De har förresten inte läst mina böcker, tror jag – du ser att jag rör mig i kultiverade kretsar!

IM: Mig veterligt är mat och matlagning inte några av de större inslagen i Dina många böcker. Vad har Du för hobbies? Idrottar Du något?

BB: –

IM: Kan Du – förhoppningsvis – ge oss en eller ett par händelser då Du varit verkligt nära att avslöjas.

BB: –

IM: När kommer Din nästa deckare? Vi har väntat länge, vi Dina stora fans.

BB: Min nästa deckare kommer när jag får så tråkigt, eller blir så fattig, att nöden kräver det. Och det hoppas jag aldrig händer. Men – om jag kom på en bra gåta, helst med ett bra motiv, skulle jag kanske skriva en statsrådsbok, ändå. Det var delvis ganska roligt göra. Men jag har svårt för det tekniska. Och för polisarbete. (Jag har svårt för nästan allt. Ändå har jag lyckats hyggligt, i två yrken!)

IM: Försök få Bengt, Din fine agent, att trycka upp den där fina dekalen man kunde sätta på sin bil och som jag hade i över tio år på min Volvos bakruta och gjorde reklam för Dig i hela Europa på alla Deckarkongresser jag var med på i egenskap av medlem i Svenska Deckarakademin.

BB: Tack för din insats med dekalen! Och tack, käre Iwan, för din fantastiska tidskrift DAST! Där fick jag mina första, entusiastiska recensioner, som jag ännu plockar fram ibland. Och jag har, genom Elisabeth Stern, fått din Deckarbibliografi, bra rakt igenom. Du har verkligen gjort mycket, kanske mest i Sverige, för att höja intresset för detektivromanen! Det måste finnas mycket få, också i hela Europa och varför inte i hela världen, som är så kunniga i ämnet. Jag beundrar dig mycket och hoppas att du har det skönt i Spanien!

Bengt har ju tyvärr dragit sig tillbaka, som du till Spanien, och där vågar han nog inte ha dekaler på exotiska språk – han kan av Guardia Civil tas för farlig terrorist!

IM: Jan Mårtensson nekar till att vara BB. Kan du säga att det inte är han?

BB: Ja, jag är inte JM. jag skulle aldrig drömma om att tillåta ett Sällskap, med uppgift att dyrka mej och att köpa mina böcker. Och han är mer begåvad än jag. Han skriver, säger han, sina böcker på två veckor, sätter bara i ett papper och så kommer det, intrig och gåta och hela rasket. Själv lade jag ner ett väldigt arbete på gåtan. Höll på i veckor, fyllde hela kollegieblocket med anteckningar. Och JM gillar visst katter. Själv är jag en utpräglad hundmänniska. Har egen hund förstås, som jag går ut med två till tre timmar om dagen. Vi går lösa båda två, i ett naturområde, där en av oss borde vara kopplad, har jag förstått.

IM: Hur lägger du upp dina böcker?

BB: Jag börjar förstås med intrigen, bakifrån. Gärna med ett hållbart men ovanligt motiv, som kan döljas i det längsta så att en överraskande mördare kan presenteras. Det är viktigt – upplösningen ska komma som ett slag i magen! Det svåraste här är nog problemet med den minst misstänkte. Är mördaren den minst misstänkte blir det ingen överraskningseffekt eftersom den vane läsaren då redan insett att det måste vara han eller hon som är mördaren. Är alla lika misstänkta blir det heller ingen sluteffekt. Svårt! Ledtrådarna ska vara många och tydliga i efterhand. (Mina är ofta “grova som stångkorvar”, som det stod i en elak men klok recension.) De ska ge den uppmärksamme läsaren lösningen i god tid före de sista sidorna. Men enligt mina beräkningar kommer bara en på tjugo på den i mina böcker. Och det är ju ganska lagom.

Jag visar gärna på en viktig ledtråd i varje bok genom att låta statsrådet och adjunkten ställa samma fråga gång på gång. T.ex:

• “Varför sköt mördaren offret genom munnen?”
• “Varför tog mördaren med sej bordlöparen från mordrummet?”
• “Varför dog offret med solglasögon på, inomhus, på natten?”

Om man kommer på svaret så vet man vem mördaren är.

IM: Dina böcker beskrivs ofta som humoristiska deckare. Vad för slags humor finns där?

BB: Svårt med humor, olika uppfattningar om vad som är roligt. Redan Sokrates… Nå, något man ler eller skrattar åt, inåt eller utåt. Jag vill få med många saker.
Stilistiska finurligheter, roligheter. Kvicka reflexioner av adjunkten/berättaren. Enfaldiga, men ibland riktiga iakttagelser av statsrådet.

• Satir – men det är inte det viktigaste.
• Komiska situationer – nog det viktigaste. Komedi som ofta, alltför ofta, övergår i fars.
• Skojiga interiörer. Roliga, originella personer, alla inte nödvändigtvis trovärdiga. (Statsrådet själv är knappast riktig, genom hela boken är han väl närmast galen, men i slutet löser han gåtan och verkar riktigt klok.)
• Försöker undvika det smaklösa och vulgära. Men en hel del makaber humor finns det förstås.

Själva mordet och upplösningen måste  hållas fria från skämt.

Jag avundas ofta revy- och komediförfattarna. De har så stor hjälp av en publik i afterdinner-humör, som ofta börjar skratta bara de ser artisten. Ibland räcker en svordom eller namnet på en politiker som poäng. En stackars författare måste lita helt till orden på det torra pappret.

IM: Några regler att försöka dölja?

BB: Mördarens hela handlande måste omärkligt redovisas före upplösningen. En gång beskrev jag också mördarens känslor och sinnesstämning efter mordet “på ett sätt som säkert är unikt i deckarlitteraturen”, som en vänlig recensent skrev. (Det borde finnas pris för duktiga recensenter!) Men jag har aldrig upptäckt någon som upptäckte mina ledtrådar i den här boken och avslöjade mördaren!

• Inga konstiga alibin med tidsangivelser och klockor.
• Inga tekniska krångligheter.
• Inte för många biintriger.
• Inga tråkiga polisförhör – statsrådet förhör på sitt eget speciella sätt.
• Inga långa miljöskildringar.
• Och inte alltför många människor – där har jag ofta syndat. Men jag har alltid med en personförteckning.
• Inget onödigt våld, helst bara ett skjutvapen och ett litet vackert kulhål i någon vital kroppsdel. En och annan krossad skalle har jag dock gjort min skyldig till, jag är svag för krossade skallar. Men skallen beskrivs inte närmare.
• Sex – bara antydningsvis. Adjunkten finner inte sexskildringar riktigt passande. Och statsrådet har ju andra passioner – mordgåtor.

IM: En avslutande fråga; När kommer Du att avslöja Dig? Det är ju som Ingalill skrev i en artikel om dig att det är ju inte så värst bra tänkt att bli avslöjad efter sin död. Då är det väl bättre att planera detta “avslöjande” på ett kanske spektakulärt sätt, som bara Du kan komma på. Fundera!

BB: När jag får Nobelpriset. I början av ceremonin bär jag mask men när jag ur kungens hand mottagit priset sliter jag av masken och alla sorlar: “Men han har ju redan fått priset, för flera år sedan!”