Blev Doyle inspirerad av ilsken slottshund?

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Av Gösta Gillberg

Det påstås att Conan Doyle inspirerades av legenden om Sir Richard Cabell när han skrev Baskervilles hund. Sir Richard var en illa beryktad godsägare i Devonshire och natten när han dog sprang svarta hundar med eld och rök i käften över Dartmoor och ylade runt hans herrgård. Sir Richard lär ha dött någon gång 1677. En pagodliknande byggnad restes över hans grav för att hindra honom att komma tillbaka och plåga omgivningen. Det påstås fortfarande att han gnager på ens pekfinger om man vågar sätta in det i nyckelhålet till den låsta dörren.
En sommar för många år sen hade vi och ett annat par, hyrt in oss för en vecka i ett ”tomt” 1600-talsslott i Dartmoors utkant för några på den tiden billiga pund (två sovrum, vardagsrum, fullt utrustat kök och en stor riddarsal) och det var naturligtvis ett måste att besöka Buckfastleigh och Sir Richards grav.
Vi började naturligtvis på byns pub, det kanske fanns fler, men den här såg inbjudande ut. Pubägaren kände väl till legenden och visade oss till en stig med trappa upp till kullens topp där kyrkan och graven låg. Trappan hade hundra steg.

Felräkning?

Tro det den som vill. Vi räknade alla fyra och det blev olika resultat, 98, 101, 102 och dt jag tappade räkningen, men inte 100. Det påminde mig om en äventyrsföljetong för ungdom i min ungdoms Allers. Slottet med de hundra trappstegen. Om någon i den berättelsen kunde räkna de hundra stegen skulle han vinna en stor skatt. Alla som försökte kom till olika resultat. Kanske hade den författaren också varit i Buckfastleigh.
Vi kom ju i alla fall upp till en platå med en liten vacker kyrka med intressant innandöme och så den lilla pagoden. Vi var alldeles ensamma häruppe, fyra, kanske litet skrajsna, personer som skulle sätta in pekfingret i nyckelhålet. För det gjorde vi. Ingenting hände. Jo, mitt på den förut tomma platån gick fyra svarta gestalter. Vi såg undrande på varandra och när vi vände oss om igen var fyra män i långa, svarta kappor och svarta slokhattar borta.
Idag undrar jag om turistväsendet i trakten har haft vett att sätta in en liten ”gnagare” i nyckelhålet till Sir Richard Cabells pagod.

Man kan bo i allt

Om någon skulle vara intresserad av att bo i/på 1600-talsslott, gamla järnvägsstationer, gamla arsenikgruvor, slagskepp, apotek, vattentorn, kustfort etc. över hela UK kan han/hon vända sig till The Landmark Trust i Maidenhead. Det är kanske inte så billigt längre. SEK är inte värda så mycket men man får valuta för pengarna.
Man kan bo i poeten Keats hus vid Spanska trappan i Rom också. Det har jag gjort. Jag tror att jag sov i det rum där Keats dog. Den våningen rymde min son och hans familj på fem pers, min dotter och mig.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22