Blanda Astrid med Jan – vi får Frédéric Dard

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Av Dominique Garnier

Huruvida vi ska vara glada åt eller ledsna för att Frédéric Dard inte finns på svenska får var och en själv avgöra efter att ha läst denna artikel av en av hans läsare, nämligen vinagenten Dominique Garnier, som inte bara importerar Château Rocher Corbin utan också jobbar som servitör på den litterära restaurangen Rydbergs i Författarnas Hus i Stockholm vid Centralbadet, en miljö som Stieg Trenter dödliggjorde i Tragiskt telegram.

Deckarförfattarna är som vi redan vet en brokig samling av särartade individer, allt från John le Carré, Ed Mc Bain, Agatha Christie, Ian Fleming, Jan Guillou etc… Med sina mycket speciella hjältar och alter egon; George Smiley, Hercule Poirot, James Bond, Hamilton med flera. De har roat, år efter år, generationer av trogna och tillfälliga läsare. På bokmarknaden lyckas de inte sällan spränga sina språkliga och nationella barriärer och säljer i upplagor som kan få vilken författare av dignitet som helst att spricka av avund för omfången och mångfalden av antal läsare och för storleken på upplagorna. Många är giganter på både den inhemska och den internationella bokmarknad en, andra är titaner på hemmaplan, typ Jan Guillou, som läses av alla nordbor, men är okänd i Europa.

Frédéric Dard var en sådan koloss. Med en produktion av 300 polars, det vill säga deckarromaner, och 220 miljoner sålda exemplar, var han visserligen en lilleputt utanför den fransktalande världen, och fullständigt okänd på våra breddgrader. Men det är inte bara franska språket som har stått i vägen för honom i exempelvis Sverige, det är stilen. Humoristisk kallas den. Men som vi redan vet kan man inte skämta hur som helst i Sverige, det är inte politiskt korrekt och framför allt inte värderingskorrekt.

Marknaden för ordvrängeri i svenska språket är liten, även om det finns en kvalificerad svensk tradition från Hasse & Tage till Fredrik Lindström och hos träffsäkra standupkomiker som Robert Gustavsson & Co. Men marknaden för slag under bältet, som nästan omedelbart får näring och uppdatering av alla debatter, händelser, olyckor och dråpliga nyheter som förekommer i kvällstidningarna, är nästan obefintlig i Sverige, om man räknar bort TV-programmet Parlamentet.

Hos Frédéric Dard florerar den knarriga aforismen, de dundrande ordlekarna och dånande vitsarna, hemsnickrade syntaxer, råa skämt och fördomar om invandrare, kvinnor, könsorgan, bögar, politiker, statsanställda, marknaden, kulturen, polisen, författaren själv och hans kollegor, franska statens etablissemang från presidenten och neråt, den undre världen, media, bokförlag, ungdomarna, skolan, äldrevård, gubbar och gummor och Svensson (Dupont). Dards San Antonio driver med sin låga härkomst och sina begär, ja, i stort sett med allt och alla utom dottern Antoinette.

Allt som i Sverige står för värdebevarande syfte ser Dard som exkrement och gödsel för hans språkliga uppfinningsrikedom. Några få svenska ord skulle förvisso platsa i hans vokabulär: fittstim, fittbög, skitbög med mera, ord som används för att skildra en minoritet negativt. En man som Sverige i och för sig skulle ha kunnat älska att hata. Hos barn av Rabelais, Céline och Prévert kunde han ha fått anhängare, men de skulle knappast kanoniserat honom som de har gjort i Frankrike.

Lek med tanken att blanda Astrid Lindgren, Jan Guillou och ytterligare storsäljare, skaka och servera, ät och njut. Dard var vad pasta är för italienare och ris för kineser, fanns överallt, konsumerades regelbundet i språkliga sammanhang av både hög som hög. Med tiden väckte han inte ens debatt, utan ingick som krydda eller bas i alla bokhyllor.

Att skriva deckare, måhända enligt konstens alla regler, med Dards alldeles egna språk, som är träffsäkert, fyllt av kvalitet, grovkornigt, finessrikt, fyllt av fördomar och identifikationsmöjligheter i en storartad kvantitet – det Sverige ännu inte fått uppleva…

Frédéric Dard blev 1993 föremål för tre språkforskare. De utgav ett språklexikon: le Dictionnaire San-Antonio som på 630 sidor återger hans geniala språkproduktion och presenterar 15 000 nya ord och vad som krävds för att tolka dem. Verket har fått sin självklara plats bland Frankrikes fem största ordböcker; Le Littré, Le Furetière, Le Boisière och Le Robert.

Persongalleriet

San-Antonio: kommissarie, cirka 30-40 år, fransk supersnut i rikspolisens tjänst med alla de begränsningar och befogenheter som ingår. Han är lika långsam och onödigt metodisk som Colombo och lika handlingskraftig som James Bond – stryktålig, snabb, rå i handling och i käften mot busar, men kan som supersnobb, oklanderligt umgås och haffa fint folk när tjänsten och uppdrag kräver det. Han är allmänbildad men har ingen respekt för sådana som tror att de är något. Framför allt för Dard en dialog med läsaren med varje intrig och uppdrag. Han vill ha oss som medhjälpare och vittnen, dra ner oss i självöverskattningens träsk för att håna oss när vi åker dit. Som slangdemagog lyckas han alltid bryta sönder vårt läsmotstånd. Efter fem sidor är man såld. Han lyfter vårt lägsta jag till en nivå vi aldrig skulle drömma om. När läsarens överjag tror sig ha kommit högt tar han ner oss under ribban vi aldrig passerat. Som tröst får vi se San-Antonio lida och få ordentligt med stryk för sin oförskämdhet. Antagonisterna och miljön beskrivs och skildras i naturalistisk anda, nästan som vilken Flaubert eller Zola som helst.

Men det som minutiöst i detalj återges med slang och ordvrängerier framstår ändå så klart att läsaren inte behöver något lexikon. I dagligt tal använder ingen Dards språk och uttryck men ändå tycks det finnas i oss på något sätt. Som svensk kan jag tycka att han brer på alldeles onödigt mycket i sina parodier på naturalism och språk – men som fransman tycker jag att hans överdrifter är nödvändiga förutsättningar och rekvisita för att skapa berättartonen så vi kan känna igen oss i hans värld.

Han ser kvinnor som tillfälliga håligheter man skymtar eller sätter på med en kamasutra-teknik som överglänser den indiska i ställningar och benämningar.

Den enda kvinna han respekterar är 10-åriga dottern Antoinette. Det har sin förklaring i Dards privata liv. Hans yngsta dotter blev kidnappad 1983, något som lämnat djupa sår och insikter. Romanernas mamma till flickan är svenskan Marie-Marie, den enda kvinna San-Antonio inte kunnat blidka. De delar omvårdnaden av flickan, halva tiden hos mamma i Sveriges vackra helvete och andra hälften i det underbara Paris. De kan bli en familj den dag han slutar som supersnut och skaffar sig ett kontorsjobb.

Till dess får han nöja sig med delad vårdnad av dottern och några snabbisar med frun. De två, Marie-Marie och Antoinette är hans akilleshäl och används flitigt när det finns behov av att rekonstruera vår tillit till Frankrikes tredje största kuk. Ofta går han lite för långt i sin iver och ger en inte alltför ädel beskrivning av kvinnors målsättning i livet. Då och då noterar Dard att feminismen finns i det moderna samhället, han låtsas till och med respektera den. I Sverige betraktas sex som en samlevnadsfråga – se TV-programmet ”Fråga Olle”, medan Dards hjälte fortfarande ser det som ett 60-talistiskt råknullande.

Berurier, Beru; vicekommissarie, gargantuesk och råskinn med hjärta av guld och rikets andra kuk. Han är San-Antonios lojale följeslagare, som ständigt hjälper och räddar sin vän och chef. Det är han som späckar berättelsen med anekdoter och ett ovanligt leverne. Med både schyssta och mindre ärliga slagsmål, oftast med dödlig utgång, och med mat och sex i övermått kan han endast mäta sig med Rabelaisgrovkorniga hjältar Pantagruel och Gargantuels. Med hjälp av Beruriersstil och språk, bonddrängsvariant av San-Antonios slang och med felkonstruerade uppdateringar av de senaste retoriska modeorden från huvudstadens massmedia, återgivna med uppätna konsonanter, häcklar författaren, som Rabelais gjorde med munkarna, Frankrikes fisförnäma intellektuella elit.

Den tjocka Berthe, Berus fru är en kvinnlig variant av Beru i allt utom i sex och list. Hon överglänser nämligen med en sexdrift som överträffar makens. Detta kan ses som en hyllning till den råa kvinnlighet som San-Antonio så elegant ryggar för, men som en bonddräng som Beru klara av.

Hon lurar Beru med vulgär rekvisita och burleska anspråk för att få honom att klättra på karriärstegen. Det ger Beru dåligt samvete som dock blandas med stolthet. Hon är lik honom genom att hon tillfredsställer sin omätliga sexdrift med alla karlar hon kommer åt. Det gör han själv ofta med alla damer å tjänstens vägnar.

Dessa två jättar används för att tydligt tolka människans goda natur. Författaren tycks anse att fransmän borde följa deras exempel när livet känns djävligt svårt.

Många fler i persongalleriet skulle kunna skildras – som M. Felix, Berus lärare och Frankrikes största kuk, Mathias, labbets trollkarl, Pinaud, Monosperme, Jérome Blanc etcetera… Men då skulle jag trötta läsaren eller ge er lust att lära er fransk slang på gamla dar.

Som den schizoetniska skribenten Eva Martinez brukar säga: Mitt svenska jag ryggar omedelbart för ett sådant overstatement, men mitt franska jag finner sig efter en stund väl i det. En bit in i böckerna börjar han sakta sakta leka och bygga nya ord. Jag njuter av alla aha-upplevelser hans språk förmedlar.

Frédéric Dard började sin karriär som journalist i en liten provinsiell tidskrift i Lyon. Han slet som ett djur för att försörja familjen och skrev många noveller redan då. När han började på sin första deckare Laisser tomber la fille, 1950, skrev han 40 sidor per dag. Familjelivet blev lidande. En natt när barnen blev svårt sjuka insåg han att det var dags att bli en riktig far. Därefter organiserade han sitt yrkesliv.

Frédéric Dard privat…

Han har samarbetat med många av Frankrikes bästa omslagstecknare. Trettiotre av hans deckare har blivit film och tolv andra har TV-producerats i form av serier, teater, buskisar, stand up, sketcher med mera. Så visst har mannen lyckas förankra sig väl i fransk masskulturell konsumtion och i folks medvetande. Man får känslan av att känna igen sig i ett bekant landskap.

När jag ville läsa mer om honom fick jag 134 träffar på Internet. Han har en egen hemsida fast han dog den 6 juni 2000. Sidan är fortfarande väl besökt.

Nyligen läste jag hans två sista romaner Céréales killer och Napoléon Pommier för att färska upp minnet, och jag fann att de var lika bra och lika tidsenliga som de jag tidigare läste för 30 år sedan.

Avundsjuk fegis

Frédéric Dard har haft det jobbigt trots att han nått framgång, mötts av respekt från de intellektuella, fått medaljer, upplagor, pengar och vänner som Mitterand. Trots ett alter ego som San-Antonio har Dard på gamla dar erkänt att han alltid varit en hypokondriker. Han har velat ta livet av sig flera gånger, och påstod att han varit en riktig mes och fegis. Han kunde aldrig förstå varför han blev så omtyckt – till och med av dem han häcklade. Själv hade han alltid varit avundsjuk på adeln och eliten. Han led av svåra mindervärdeskomplex och ansåg sig vara en uppkomling som bara haft tur. Han hade trott att Frankrikes statschef Mitterand när som helst skulle be honom fara åt helvete med sina löjliga böcker och sin ynkliga vänskap. Men där trodde han fel. Mitterand ville gärna tro på vänskap. Det kan förstås bero på att det absolut finaste en fransman kan bli är författare, gärna betydande eller framgångsrik – helst båda – vilket Frédéric Dard blev. Det kunde Mitterand bara drömma om.

För mig var besvikelsen stor över att en sån rolig snubbe alltid känt sig som en liten skit. Man ställer sig frågan hur det då står till med oss som varken är roliga eller författare. Dard ingav mod åt de små som alltid skämts för sina enkla anor och vanor. Frankrike är ju den första republik som åstadkommit så mycket adel, så många kungar och annat fint för att kunna tävla med England om klasskillnader. Frédéric Dard fick oss att garva åt Frankrikes eviga storhetsvansinne, samtidigt som han roade oss kungligt med sin varma kärlek till ”la Patrie.” Han lärde oss att respektera slang som vilket språk som helst, och han gav oss glimten i ögat tillbaka när politiken, både från höger och vänster, hade tröttat ut oss efter 1968.

Han var en fräck och skön brakfis i en förstoppad församling, och jag trodde också att han var modig privat. Men när man tänker efter – vad skulle ett alter ego fylla för funktion om författaren var av samma skrot och korn…?

Som andra hårdkokta grabbar brukar säga: ”Kan man slåss och kriga är slagfältet paradis, kan man inte det får man ägna livet åt att skildra andras fälttåg och äventyr.

Får man inte det heller, eller om kriget är slut måste man hitta på.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22