Björn Karlin: Jag ville överträffa verkligheten – misslyckades

Sep 2nd, 2009 | By | Category: 2000-4, Artikel

SALTSJÖ-BOO (DAST) När Björn Karlins finansiella vänner läst hans ekonomiska thrillers, har de spontant sagt att de vet vem som har stått som förebild till John Ericson, Karlins charmige finansskojare. Det är bara det att Björn Karlins vänner alla haft olika idéer om vilken människa av kött och blod som stått modell till den imaginäre John Ericson. Vilket i sig självt kan upplevas som något av en rysare. Som bas för Aktiefrämjandet har Björn Karlin verksamt bidragit till att svenska folket pysslar med aktier. Som författare av thrillers har han lanserat John Ericson, superskojaren som tampas med andra superskojare. Björn Karlin bor i Saltsjö-Boo med utsikt över stilla vatten, en utsikt som sommaren Anno Domino 2000 varit extra bra eftersom björkarna som annars hindrar utblick från balkongen drabbats av en sjukdom som gör att de tappar sina löv.

Av Bertil Falk

”Jag läste väldigt mycket när jag var liten”, säger han till DAST. ”Pappa var litteraturintresserad. Min farbror var grafiker, sättare och tryckare och på det viset fick vi mycket böcker. Pappa var journalist emellanåt och sålde böcker genom att besöka folk i hemmen, som man gjorde på den tiden. Jag fick mer vuxenböcker än barnböcker. Mer lättläst litteratur än tung. Mer spännande böcker.

Jag fick Buffalo Bill i stipendium när jag var sju år för att jag lärde mig läsa fortare än mina kamrater. Det fanns ett förlag som lärde ut engelska med naturmetoden på ett lustfyllt och långdraget sätt. Första boken var Robinson Crusoe av Daniel de Foe. Där stod ett engelskt ord på var tredje sida. I sista boken, bok 25 eller så, var allt på engelska. Alla skolbarn i Uddevalla fick Robinson gratis.

I 20-25-årsåldern läste jag väldigt mycket Alistair MacLean och den typen av thrillers. I 40-årsåldern kom jag in i finansvärlden och då gick jag över till att läsa ekonomisk litteratur. Då fanns en genre – inte särskilt stor, men omtalad på 1980-talet – med finansiella internationella thrillers. Finansvärlden är en dramatisk värld, som jag levde i på nära håll, även internationellt. Det är väldigt svårt att överdriva den i bokform. Allt fanns där i verkligheten. Allt alltså!”

Björn Karlin är universitetsutbildad och kallar sig informatör och massmediekommunikatör. Han har jobbat med allt från sjukvårdsinformation och hälsovårdsinformation till renhållningsinformation. Han har vidare undervisat på Journalisthögskolan. 1982 blev han VD för Aktiefrämjandet.

Risk för informatörer

”En risk för alla informatörer och även för författare är att när du lärt dig ett ämne alltför väl, så blir du inte så bra på att informera om det längre”, fastslår han. ”När jag blev VD för Aktiefrämjandet visste jag inte hur näringslivet fungerade. Eftersom jag inte begrep själv var jag en bra informatör och vi var framgångsrika på aktiemarknaden. Språket hamnade på min egen nivå och det passade bra till alla andra. Med tiden blev jag en aktiemarknadsexpert, en auktoritet i Sverige, och då blev jag sämre på att informera. Det gäller författarskapet också. Jag får kämpa lite med att inte vara för duktig för att nå en publik som inte består av aktieexperter. Jag måste förklara så mycket. Jag har också läst i DAST ”att han förklarar ju så mycket”, men det är en poäng för att förstå hur dramatisk en verklighet kan vara.

För den som inte är ekonomiskt intresserad kan det verka som överflödig kunskap. Men när man läser andra sorters thrillers om polisverksamhet eller om militära händelser, som Tom Clancey, eller när man läste den gamla tidens thrillers om indianer och sjöresor, så lärde man sig mycket. Läser man Foresters böcker till exempel får man lära sig en hel del om segling och sättet att leva på 1800-talets början. Jag tycker inte att det är fel att man lär sig lite om ekonomi också.”

DAST: Vad vill Du med böckerna?

”Jag vill underhålla, men jag vill också visa människor på en miljö som jag sett på nära håll under lång tid och som ganska sällan är uppenbarad för folk. Två tredjedelar av den vuxna befolkningen har i dag en växande del av sin ekonomiska framtid i aktier. Om aktiemarknaden får som den vill, så vill den gärna dölja sina svarta sidor. Det finns ju skurkar som opererar på aktiemarknaden och som ogärna sticker ut huvudet i offentligheten och det är inte fel att visa detta för folk. Jag har skrivit om våldsamma mord och svindlerier och försökt att överträffa verkligheten, men det går inte riktigt.”

DAST: Förekom mer skådespelerierna i dina thrillers i verkligheten?

”Det är ett vanligt inslag i storslagna svindlerier. Det kallas ”set up” på engelska. Filmen Blåsningen handlar om en ”set up” som inträffade på 1920-talet. Det fanns proffs, entreprenörer, som satte upp ett vadhållningskontor i form av ett resande teatersällskap med statister som spelade olika roller, allt från servitörer och drinkblandare till travreportrar. Sedan lurade man in allmänhet. På fjärde dan tog man alla insatser och stack till nästa ställe.

Det här förekommer väldigt mycket. Jag bor på Rivieran en stor del av året. Det är ett populärt ställe för ”set ups”, Det driver omkring en massa avdankade adelsmän och avsatta prinsar och prinsessor som spelar roller att vara betydelsefulla personer. I gengäld får de fri mat ”set up”-kvällen. Det kan vara nån som vill lura nån annan att han är en betydelsefull person. Svindlerier är en omfattande verksamhet, alltifrån små vardagsvindlerier till stora pampiga tillställningar. Det här är även normalt i lagliga sammanhang.

I Trustor-härvan tog man sig in i ett börsnoterat företag och länsade kassan på 700 miljoner. Hjärnan bakom det var just utsläppt ur fängelset där han avtjänat straff för ett annat svindleri. Han gifte sig till ett nytt efternamn. Han var också tvungen att ha en front och valde då en brittisk lord. Sånt görs även i lagliga sammanhang. Den som har ett sjaskigt förflutet och ska göra en hederlig affär måste också skaffa sig en hederlig front. Man vill alltid när man gör en affär snygga upp sig. man kammar sig, klär sig snyggt.”

DAST: Trustor-mannen var ju en dålig yrkesman. Han åkte ju fast. De riktiga skurkarna åker inte fast. De skryter inte. De lever som förut och bygger sakta upp en ekonomi som ser hederlig ut. Är det så?

”Det är rätt! Svindlerier för två miljarder är under utredning på aktiemarknaden, men specialister anser att det handlar om tjugo miljarder. Vi får bara veta tio procent av alla svindlerier. Det beror dels på att svindlaren är skicklig, men främst på en egenskap hos offret. Om svindlaren gör helt rätt ska han inte ta mer från dig än vad du har råd med. Du ska kunna bita ihop och kämpa vidare. Då går du inte till polisen. Du skäms. Det är förödande för en affärsman eller en ledande bank att bli svindlad. Ingen vill framstå som aktiemarknadens mest lättlurade. Misstaget man gjorde i Trustor var att man tog allt som fanns. Hade de nöjt sig med 50 miljoner så hade vi aldrig fått veta det. Den som uppmärksamt läser årsberättelser i företagen kan ibland misstänka att här har de blivit lurade. Det finns oförklarliga avskrivningar. I IT-branschen tycks det ha köpts upp en hel del luftföretag, där säljaren tagit pengarna och stuckit. Men det berättar man inte. Offren tycks kunna leva med det.

Det finns en sida av svindlerier som man ska tänka på. Svindlaren lurar inte bara till sig pengar. För att vara framgångsrik måste han ofta komma människor väldigt nära, väcka förtroende och rent av kärlek i många fall. Svindlare är nästan lika ofta kvinnor som män. Man bedrar offret även känslomässigt. Och det är ofta en svårare upplevelse än att förlora pengar. Pengar är nåt som kan ersättas, men känslor är svårare att ersätta. Även om offret inte polisanmäler, så kan offret ändå av känslomässiga skäl sätta efter svindlaren. Det finns en hel del exempel hur offer hämnas på sina svindlare utan att polis blandas in, utan att pengar betalas tillbaka.”

DAST: Hur då?

”Ja, man brukar ta livet av dom. Det finns många svindlare som slutat sina dagar på annat sätt än i fängelsehålor. Den svåraste och mest intressanta svindlarsituationen är annars när två svindlare möter varandra. Det finns många bra exempel på det också.”

DAST: Förebild när du skriver?

”Jag tycker rätt bra om Paul Erdmans jargong i hans finansiella thrillers. Han har en lätt cynisk ironisk sida. Han skojar en del med företeelsen. Om jag läser en vanlig svensk författare från 1930-talet så känns det ofta styltat och underliga meningsbildningar. Så läser jag Forester från 1935. Det är journalistik när den är som bäst. Lika modern i dag som då. Albert Engström hade en journalistisk teknik i sina noveller från 1910 som fungerar lika bra i dag. Skeendena i mina böcker är komplicerade. Man rör sig i en global situation med olika tidszoner. Jag arbetar därför med ganska korta avsnitt som ger ett högt tempo, vilket kanske är den moderna finansiella människans sätt att förhålla sig. Jag är nog mera kvällspostare än dagensnyhetare.”

DAST: Du låter en person tänka en sak och så säger en annan person det som just tänkts. Varför?

”Okej. Det är ett sätt att skildra John Ericsons intuition. Det andra är att det ger en viss spänst. Jag gillar iden att det är ett växelspel mellan två människor som pågår även under ytan, även mellan dig och mig under denna intervju. Det finns en inre dialog mellan två människor också. Två människor som varit gifta i femtio år pratar inte så mycket med varandra.”

DAST: Inre monolog har man hört talas om. Sista kapitlet i James Joyce Odysseus. Men ”inre dialog” är ett nytt begrepp.

”Jag tror aldrig att jag har använt begreppet förut, men det pågår en ’inre dialog’ mellan människor. Din och min dialog här är inte så där alldeles enkel att förstå för vi har i många avseenden gemensamma referensramar. Jag tänker saker som du förstår och därför effektiviserar vi samtalet. Det kan bli knepigt för en läsare som är 20 år. Vi har talat om Forester. Vi har inte behövt säga att det var han som skrev om den kände sjöhjälten Hornblower, eller hur? En författare måste skriva det för en 20-åring vet inte det.”

De humoristiska inslagen i böckerna om John Ericson har uppskattats av många läsare. Därför skriver Björn Karlin nu på en femte bok med en annan huvudperson.

”Jag försöker att skriva en bok som är roligare än de fyra om John Ericson”, säger han. ”Jag tror att den finansiella thrillergenren blir vanligare i framtiden och säljer bättre än förr. Allmänhetens intresse för privatekonomi och ekonomi har ökat explosionsartat de senaste tio åren. Det här är en genre som fungerar bäst om man ser saker och ting ur svindlarens sida, men jag har skrivit en del noveller sedda ur offrets synpunkt och de planerar jag att samla.

Jag tycker det är svårt tekniskt att göra bra noveller, I tidningen Byggchefen har jag skrivit tvåsidiga episoder om en gjutarbas på Öresundsbrobygget som heter Kalle Äppelblom. Han är oerhört populär i byggarbetarkretsar. Men där är formatet snävt.

Albert Engström är en förebild för mig när det gäller noveller och W. Somerset Maugham är den novellist som jag läser mycket just nu. Hans berättarteknik är nära hundra år gammal och fungerar fortfarande.”

Och vill man läsa om Kalle Äppelblom så kan man gå in på www.bekab.se

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22