Björn Hellberg: Deckare och fotboll lika oförutsägbart

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

AV BERTIL FALK

LAHOLM (DAST) Från 19-årigt tennisorakel till 56-årig deckarförfattare. Så kan man beskriva Sten Wall-böckernas upphovsman Björn Hellberg. Det framgår med all önskvärd tydlighet av den intervju DAST gjorde med honom i hans hemstad Laholm, en plats som ter sig som en törnrosaidyll för den som kommer på tillfälligt besök. Men kanske gruvliga ting händer i denna Elsa Beskowmiljö, i varje fall i den del av Laholm som blandar sig med Kristianstad och författarens fantasi i Björn Hellbergs deckare. Laholm är annars en stad som kunde ha varit lika berömd som Höganäs om August Strindberg låtit Carlsson ha ett laholmskrus om halsen i stället för ett höganäskrus.

Björn Hellberg är bosatt ett stenkast från Laholms gamla kyrka och på ett antal spottloskors avstånd från Stora Torget för att använda sig av äldre tiders längdmått. Han är en mycket verbal herre med bred bildning, vänlig och med humor. DAST ställer standardfrågan och får svaret: ”Den första boken läste jag genom mormor Hilda. Hon läste nämligen högt en av Pelle Svanslös-böckerna av Gösta Knutsson. Det var innan jag själv kunde läsa. Jag kan ha varit fem år. Hon var mer intresserad än jag och ville alltid läsa vidare. Jag kunde inte såra henne och fick lyssna men det gjorde jag gärna.
Den första bok jag läste alldeles själv var när jag var åtta är 1952. Det var Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist. Så jag hade från början stort intresse för deckare. Jag har alltid läst och läser fortfarande mycket, både fack-och skönlitteratur. Att läsa är ett privilegium, en ynnest. Jag blir alltid upprörd när jag läser enkäter med framför allt idrottsman, som på frågan om senast lästa bok svarar: ’Det skulle aldrig falla mig in att läsa en bok.’ De till och med skryter med sin okunskap.
Stieg Trenter är medskyldig till att jag är deckarförfattare. Jag var 16, skulle fylla 17, då jag 1961 läste Roparen och jag tyckte att det var något speciellt med den. Jag hade läst deckare tidigare, men med Trenter väcktes mitt intresse på allvar. Fast egentligen är Astrid Lindgren medskyldig i ännu högre grad än Trenter eftersom det var hon som tände mitt deckarintresse.
Men jag är inte ensidig. Ibland läser jag landsbygdsskildringar, Sven Edvin Salje och Vilhelm Moberg. Då kan jag läsa igenom hela serier, släktkrönikör, historiska romaner. Det går i vågor. Spänningslitteratur har alltid funnits i botten. Science fiction är jag mindre intresserad av. Jag vill ha lite mer handfasta vardagsmiljöer och realistiska intriger. Samtidigt är det naturligtvis spännande med Ray Bradbury och allt det där. Redan som tioåring skrev jag saker som jag läste upp på roliga timmen, sista timmen på lördagen i skolan. Mitt första större manus skrev jag 1960-1961 när jag var 15 år. Det hette Lind bland bokar och jag skickade iväg det och som tur var refuserades det.
Trenter jobbade ju i autentisk miljö och skrev särskilt i början en rad lysande böcker som I dag röd, Tragiskt telegram, Lysande landning och Träff i helfigur. Efter Roparen blev det inte lika många bra böcker utom några stycken som Dockan till Samarkand, Narr på nocken och Tiga är silver. Till skillnad från Stieg Trenter så använder jag mig av fiktiv miljö. Mina deckare utspelar sig i en blandning av Laholm, Kristianstad och min egen fantasi. Jag har som sport journalist skrivit så kolossalt mycket fakta genom åren, så jag vill ha lite mera svängrum, Jag kan förstå Håkan Nesser när han vill ha en fiktiv miljö för att slippa låsa fast sig i detaljerna. Så jag kan tillåta mig vissa krumsprång. Annars tycker jag det är viktigt att vara noga med fakta, men man kan i fiktionens värld blanda och ge lite ibland. Efter Stieg Trenter kom då Graham Greene och schweizaren Friedrich Dürrenmatt. Två av mina stora favoriter.”
DAST: OJ då. Skrev Dürrenmatt deckare?
”Jodå. Kommissariens löfte och ett par tre till, men han är naturligtvis dramatiker i första hand med travesteringar på August Strindbergs Dödsdansen och så vidare. De har starka kriminalromanerna han skrev gjorde ett starkt intryck på mig och jag tycker nog att han är bortglömd som deckarförfattare. En del vill bara läsa hårdkokta romaner, en del vill bara läsa puzzeldeckare. Jag tycker att charmen är att man kan läsa i alla riktningar. Jag gillar mycket att läsa Margaret York i den mjuka stilen men också Ed McBain åt det andra hållet. Jag tror inte man ska låsa sig fast och stelna i sin smak.”
DAST: Svensk favorit?
”I nutiden tycker jag det finns flera som är väldigt bra. Jean Bolinder, är en härlig person som inte bara… man säger att han är experimentell, men han är mycket mer än det. Han är djuplodande och oförutsägbar. Jag tycker att han är underskattad. Han har visserligen fått en del priser och så men han borde få fler läsare. När man får en Bolinder i handen vet man inte vad man får. Det finns författare där man vet exakt vad man tar när man har dem i handen. Men det finns många bra samtida. Olov Svedelid med sina rappa, actionfyllda historier. Han är väldigt professionell. Ulf Durling för att ta några exempel. Det finns flera. Jag vill inte botanisera för mycket.”
DAST: Jag läste en recension av en dina böcker där det stod att det kanske inte var någonting nytt utan det var en igenkännandets glädje att läsa Björn Hellberg.
”Det tar jag som ett positivt omdöme. Jag tror att det ar viktigt att få tillbaka läsare. Det finns författare som skriver så manierat för ett inre kotteri att det är svårt för läsarna att tillgodogöra sig ett sådant författarskap. Jag tror att det bästa betyg en författare kan få är när läsarna kommer tillbaka. Sedan måste man hela tiden variera sig. Det finns författare som inte gör det utan skriver exakt samma roman hela tiden och bara byter ut namnen. Jag försöker variera den delen. Det är sällan jag har samma motiv. En del författare har exempelvis enbart hämndmotivet bok efter bok. Cornell Woolrich exempelvis, som för övrigt är en av de absolut bästa i suspensegenren. Ibland är det en ren tillfällighet som gör en mördare hos mig. En annan gång är det pekuniära orsaker som ligger bakom. Det kan vara svartsjuka eller ren ondska.”
DAST: Mordsättet då?
”Det varierar jag också. Vad jag hela tiden satsar på är ändå motivet. Frågan varför det sker är det primära, inte hur det går till egentligen. Det finns de som grafiskt kan beskriva hur brottet begås. Jag tycker att varför är viktigare än hur. Det är inte viktigt för mig att finna på nya mordsätt. Trenter kunde ju mörda med silkespapper i Tragiskt telegram. Det jag försöker att ta fram är mekanismen bakom brottet. Det viktiga är personerna. Jag försöker även ge personerna i periferin, bifigurerna liv.”
DAST: En del recensenter efterlyser alltid karaktärsskildring fast det inte alltid krävs karaktärsskildring.
”Recensenter har mycket stereotyper och schabloner för sig och tycker att det inte finns någon karaktär i den och den personen. Alltså bara floskler. Men du vet ju själv hur recensionsverksamheten är. Ibland får man ju recensioner som är precis tvärtom mot vad man syftat till. Men ibland har recensenterna fattat vad man menat och det glädjer en.”

Mycket är humorfritt

”Miljön tycker jag är viktig för den är ramen för handlingen. Sedan är det två ingredienser jag försöker ha med. Om jag sedan lyckas eller inte är det läsekretsen som avgör. Jag vill efterlysa mer humor i deckare. Det mesta är så humorfritt. Det tror jag de flesta håller med om. Och så spänning. Humor och spänning är mycket viktigt i underhållningslitteratur.” DAST: Nämn någon med humor.
”Jan Håkansson. Han är inte så känd, men han skriver deckare med humor. Det får inte bli gags, flabb får inte ta överhanden. Det ska vara i små detaljer. Dråpliga episoder i vardagen. Jan-Olof Ekholm tycker jag också har humor. Och som sagt spänningen. Man måste försöka bygga upp så man dramaturgiskt kan fängsla läsarna.”
DAST: Några namn. John Dickson Carr.
”En mycket fin författare både som John Dickson Carr och som Carter Dickson. Han kunde väva bra intriger och skapa en suggestiv stamning.”
DAST: Agatha Christie.
”Vi får se det för vad det är. Det är intressanta puzzeldeckare. Många säger att det är stendöd litteratur, men hon är faktiskt den mest lästa författaren i världen genom tiderna. Hon levde i en annan samhällstid också. Hon gay sig inte ut för att skriva fräna socialreportage utan hon ville göra en rebus. Jag tycker väl i och för sig att det känns lite mossigt och antikt i dag, men hon kunde väva intriger och skapa gåtor. ABC-morden är mycket bra till exempel. Och Tio små negerpojkar är ju en klassiker, elimineringsmetoden där.”
DAST: Hennes kollega Dorothy Sayers.
”Hon har ju beskyllts för rasistiska tendenser nu, men var annars spirituell och läsvärd i sin sparsmakade produktion. Det var ju överklasskildringar med Lord Peter Wimsey. De nio målarna är ju väldigt bra. Den håller.”
DAST: Något namn utanför den anglosaxiska sfären.
”Vi har en dansk författare som skrivit lysande historiska kostymdeckare. Han hette Henning Hjuler, en kunnig botaniker. Vi har dessutom båda manliga och kvinnliga norska författare som jag tycker om.”

Greene var Nobelprismiss

”När man skäller på Nobelpriset och säger ’vad är det för en okänd’ så ska man veta det att det finns mängder av fina författare på språk som vi inte kan och det är bra att de plockas fram, så jag vill inte ansluta mig till skället mot Svenska akademien för att de ibland plockar fram en del okända. De kan vara lika skickliga som de som figurerar på de stora språken. Det tycker jag ska understrykas, men det var ett tjänstefel att Graham Greene inte fick Nobelpriset.”
DAST: Det var Artur Lundkvists skuld. Han skrev när I sista rummet visades i Stockholm: ’Hissa pestflaggan på Dramaten.’
”Det visar hur liten människa han var egentligen när man låter personliga aversioner gå emellan. Men det finns mycket sådant i den här branschen.”
DAST: har Dina sportskriverier i alla tänkbara sammanhang påverkat Ditt deckarskrivande?
”Ja, jag tror jag kan säga att den som är mycket intresserad av idrott och den dramatik idrotten kan erbjuda också hyser en svaghet för deckare. Jag vill sätta likhetstecken mellan att gå och sätta sig på en fotbollsmatch eller tennismatch och slå upp en bra deckare. Man vet inte hur det ska gå. Det finns något spännande, kittlande och oförutsägbart som appellerar till milt dramatiska sinnelag. Det är den positiva delen och idrotten erbjuder en dramaturgi som få andra områden kan offerera.
Sedan är det så, att när man som jag arbetar mycket med idrott, främst då med tennis, så tror många att då kan man inget annat. Under mina första tjugo år som tennisjournalist trodde folk att det var mitt enda intresse. Det är fullständigt fel. Jag är intresserad av humaniora och har fått tillfälle att visa det nu också i många sammanhang. Dvärgalåten har tystnat.”

Fördomar mot idrott

”Men jag tror helt enkelt att det i vissa kulturella kretsar inte anses fint att ägna sig åt idrott. Därför vill jag gärna få fram i denna intervju att jag är intresserad av annat men jag vill inte ta avstånd från idrotten för den sakens skull. Ett intresse för en sak behöver inte utesluta intresse för annat. Jag har väldigt många intressen men jag tror det finns en liten fördom att idrotten inte är fin.”
DAST: Har Dina insatser i TV gett Dig fler läsare?
”Det var en intressant fråga. Jag började som tävlande i På spåret 1988 och var med i fyra omgångar som ledare för det så kallade tennislaget och vi vann alla fyra omgångarna. Efter dessa fyra år fick jag inte vara med som tävlande längre utan nu är jag med och hjälper till och gör frågor och konstruerar ledtrådar. Jag deckardebuterade 1981 och var redan då mycket med i TV. Men böckernas upplagor låg på samma nivå 1992, 1993 och 1994. Det betydd tydligen ingenting att jag var ett så kallat TV-ansikte. Jag låg på 1200-1300 försålda ex. 1996 kom Då dagboken dog och då gick upplagan upp. Boken sålde i 3800 ex och fjolårets Panelhönan sålde i 15.000 ex.

Olika teman

Däremot har jag nytta av TV-skapet när jag är ute och signerar. Nu kommer (juni år 2000) min nya Sten Wall-bok som heter Tacksägelsen. Jag skriver vardagsdeckare. Det finns så många spektakulära böcker med folk som spränger jumbojets i luften, ska meja ned Eiffeltornet, mörda statsmän, kidnappa kungar och så vidare. Och de författarna gör det många gånger bra. Men jag vill ha vardagsmiljö.
Jag tar då upp olika teman. I min första bok Gråt i mörker (1981: 1994) tog jag upp mobbingen. Jag hade temat veganism i Gräddhyllan (1997: 1998), rasism i Rovlystnad (1993: 1997), svarttaxi var temat i Slutkört (1995: 1998). Jag hade perverterad sex i Panelhönan (1999; 2000) och i Tacksägelsen har jag religiös fanatism som grundtema.

Från onkel till författare

Till att börja med var jag ju tennisorakel men numera blir jag mer och mer intervjuad som deckarförfattare. Jag blev redan som 19-åring år 1963 förklarad som tennisorakel och det har jag fått lida av under hela milt liv. Men visst, det har varit många fördelar med det och enligt Wimbledonbiblioteket har jag skrivit mest tennis i hela världen. 23 böcker, mängder av artiklar och radio och TV. I dag uppfattar jag mig mera som deckarförfattare än som tennisorakel. Men jag släpper naturligtvis inte tennisen.”
DAST: Det påminner om min företrädare som redaktör för DAST. Kjell E. Genberg vill inte längre stämplas som kioskboksförfattare.
”Det förstår jag. Han är ju en seriös författare och ska inte behöva kallas kioskboksförfattare för att han skrev kioskböcker en gång i tiden. Genberg är en bra berättare och det är inte så vanligt i dag med episka berättare inom deckargenren. Många skriver mycket komplicerat.”
För att betona att Björn Hellberg har många intressen ska här nämnas: film, litteratur, musik fram till popepoken, geografi och historia. Tradgårdsarbete tillhör emellertid inte hans intressen. Det avslöjar hans hustru för mig i ett obevakat ögonblick med en gest åt trädgården till.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22