Binchy Maeve: Irländskan toppar listor utan att stort väsen

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Maeve Binchy är en irländsk författarinna som skriver ohyggligt populära böcker. I Sverige har de sålt närmare en miljon. De har kvinnliga huvudpersoner och skildrar vanligt folk på Irland. Hösten 1998 kom hennes senaste roman som länge gått under arbetsnamnet Tara Road. Den förra, Nora O’Donaghues dröm blir film i Hollywood. I böckerna blir inte de tjocka smala, de fattiga inte rika eller de ogifta gifta.
– Den fula ankungen blir ingen svan, säger hon. Men den kan bli en anka med självkänsla.
Maeve undviker att skriva om sex och våld. Hon menar att hon bara kan skriva om sådant som hon och hennes vänner pratar om och sex hör inte dit.
– Jag tror det skulle bli pinsamt, säger hon. Jag vill inte lämna ut mig själv och min käre make Gordon. Jag skulle bli tvungen att hitta på. Då skulle läsarna tycka att jag har fåniga fantasier.
Personerna i hennes böcker är som folk var förr. De besitter en naiv oskuldsfullhet. Så som det var på Irland på 50-talet.
Hon föddes utanför Dublin år 1940 och av det skälet är alla hennes hjältinnor födda det året. Hon är äldst av fyra syskon. Pappa var advokat och mamma var sjuksköterska i grunden, men blev hemmafru när barnen kom.
I hemmet fick hon alltid veta att hon var extra värdefull, och det är en sak hon sedan dess varit mycket tacksam för.
– Det har gjort att jag aldrig känt mig ful fast jag väger alldeles för mycket. Samtidigt har jag sluppit bli självupptagen.
Fast vikten har gjort att hon nu dricker mindre, inget vidare för en människa från Irland.
– Förut drack jag vin varje dag, nu får jag bara göra det en kväll i månaden. Fast numera behövs det inte mer än två glas för att jag ska somna på fläcken.
Emellertid lär det inte vara så farligt att somna in, för hon håller mest till hemma i huset i Dalkey på Irland, där hon nästan alltid bott. På den gröna ön är hon känd och respekterad. De flesta läser hennes krönika i Irish Times varje lördag. När hon nyligen återkom efter ett par månaders paus i samband med sin höftledsoperation med en spalt om just den saken under rubriken My left hip fick hon massor av brev från läsare som ville berätta om sina höftproblem. Då gjorde hon en lista över när alla dessa skulle opereras för att kunna skicka välgångskort till allesammans.
Hon tycker att det är viktigt med kort av alla slag. Hon och maken skriver julkort till nära nog alla de träffat. De börjar den 15 november och håller fram till jul. Inför varje kort de skriver, pratar de lite om mottagaren och minns deras möte.
Maeve utbildade sig till lärare och undervisade i åtta år.
– Lärare borde styra världen, säger hon. Det finns inget viktigare yrke.
Det låter som om hon skulle vara mycket bofast och jordnära men faktum är att hon under sina sommarlov rest jorden runt på egen hand.
– Jag ville inte dö innan jag sett allt.
Det var sedan hon kommit hem från en av resorna som hon upptäckte att hon blivit känd skribent. Hennes föräldrar hade gett hennes resebrev till tidningen. Detta gav mersmak och så småningom fick hon fast arbete på Irish Times, som chef för kvinnosidan. Det var Gordon som fick henne att börja skriva böcker. Under en period då hon bodde i London ett par år fick hon syn på honom och kunde inte släppa honom med blicken. Det var kärlek vid första ögonkastet. Gordon arbetade som radiojournalist i England och då såg hon till att bli förflyttad dit. När de gifte sig var hon 37 och han 45. De lever sedan dess mycket nära varandra, vid var sin dator från åtta på morgonen till halv två.
De skriver båda på sitt. Numera skriver han deckare för barn med de egna katterna, Sheila och Tex, i huvudrollerna. De är mycket smarta i böckerna. I verkligheten har de inte ens lärt sig att gå ut och in genom kattluckan. Gästande barn brukar bli mycket besvikna. Själva har de inga barn, något som gjort att de kommit ännu närmare varandra. Och de konkurrerar inte.
– Vi skriver så olika saker, säger hon.
Däremot är vi dagligen varandras kritiker. Och vi brukar vara fullständigt ärliga.
Den av dem som får kritik tillåts gå undan i tio minuter och sparka på saker och sura, men sedan ska tjurigheten vara över.
Det var alltså London och Gordon som fick henne att börja skriva böcker?
– Det beror på att i London går man hem efter jobbet. På Irland går man till puben med jobbarkompisarna. Där sitter man sen hela tiden och pratar om de böcker man ska skriva. Ingen vill fråga om man hunnit skriva något, det skulle betraktas som oartigt. I början pratade jag alltid om att skriva böcker där kvinnor berättade om sina liv, säger hon. I London tvingas man göra slag i saken. Har man sagt att man ska skriva en bok så vill folk se resultat. Så jag blev tvungen. Gordon stödde och uppmuntrade mig. Han trodde på mig hela tiden.
Hemligheten med framgångarna tror hon beror på att hon är en hjärtespaltstant. Intresserad av folks problem och älskar att tala om för dem vad de ska göra. Hennes böcker är också lite åt det hållet. Hon påpekar för läsarna att de själva skall ta kontroll över sina liv. Det lönar sig inte att sitta passiv och vänta på att något ska hända.

Maeve Binchys böcker på svenska.

Alla utgivna på Rabén Prisma:

Tänd ett litet ljus, 1985
Tom O ‘Briens dotter, 1986
Eldflugornas sommar, 1988
Silverbröllopet,1989
När ödets stjärnor faller, 1991 (filmad under titeln Circle of Friends med bland andra Chris O’Donnell)
I blodbokens skugga, 1993
Glassjön, 1995
I år blir del nog bättre, 1996
Nora O’Donahuges dröm, 1997 (filmen är på väg)
Tara Road, 1998



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22