Bill (och Carr) för sista gången: Några randanmärkningar om engelskspråkiga böcker

Sep 16th, 2009 | By | Category: 1998-1, Artikel

Av LARS SMEDSBERG

I DAST nummer 2/96 ingick bl.a. en artikel av Jean Bolinder, som handlade om den klassiske pojkbokshjälten Bill Brown i Richmal Cromptons böcker. Författaren hänvisar där till boken The William Companion, som tar upp diverse mer eller mindre triviala fakta kring Bill-böckerna; bl.a. det att fru Ball (en regelbundet återkommande figur) endast på två ställen omnämns med förnamn, och då med olika sådana – Margaret respektive Mary. Själv har jag efter flitigt läsande av Bill-böckerna, endast hittat ett förnamn på sagda dam, nämligen Maria och detta nämnde jag också i min egen artikel om Bill i DAST nummer 4/96 varvid Jean Bolinder svarade med att hänvisa till en artikel av Per Wästberg i DN den 7/7 1990, där denne nämner just ovanstående faktum.

Nu har jag fortsatt mitt forskande om Bill-böckerna och jag har fortfarande inte hittat något annat förnamn på fru Bott än Maria. Men jag har också funnit att fru Brown, Bills hårt prövade men ändå ständigt optimistiska moder, nämns vid förnamn endast två gånger i de 30 böcker som jag hittills haft tillfälle att läsa – och i det ena fallet är namnet Margaret (i Bill alltjämt i farten, senare översatt som Bill i farten) och i det andra Mary (i den ännu ej översatta Just William’s Luck, den enda romanen i samlingen). Jag tog förstås genast kontakt med Jean Bolinder, som gick igenom sina papper – och han hade mycket riktigt misstagit sig; i sin artikel talar Per Wästberg om fru Brown. En bagatell kan tyckas, men som seriös litteraturvetare vill jag vara noga med detaljerna. Jean Bolinder och jag ber härmed om ursäkt för de felaktiga uppgifterna.

Bok tio med utmaning

Jag skulle även vilja komma med ett förtydligande angående min artikel ”Gamla mästare ny publik?” i DAST nummer 2/97. Där nämner jag bl.a. Ellery Queens nio första böcker, den s.k. ”geografiska sviten” (alla innehåller i originaltiteln ett nationalitetsord) och påpekar att dessa med avsikt är skrivna så att läsaren ska ha en chans att kunna lösa gåtan; i slutet av varje bok finns en ”utmaning till läsaren”, där författaren talar om, att ”nu har ni alla ledtrådar som behövs – lös problemet om ni kan”. Det är sant – men jag har nu funnit att samma sak gäller även för Ellery Queens tionde bok; Halfway House från 1936.

Denna bok bryter visserligen mönstret när det gäller titeln, men utmaningen till läsaren finns även här – och i berättelsen om den äkta mannen, som hittas mördad i huset som ligger halvvägs mellan… nej, nej, nu säger jag inte mer, för det är en alldeles utmärkt detektivroman, som är väl värd att översättas.

Jo, boken är översatt

Slutligen skulle jag vilja korrigera en uppgift i Klas Lithners artikel ”John Dickson Carrs historiska inspiration” i DAST nummer 3/97. Lithner nämner här bl.a. Carrs The Murder of Sir Edmund Godfrey, som handlar om ett verkligt mord i 1600-talels England, och menar att denna bok ej översatts till svenska. Detta är emellertid fel. The Murder of Sir Edmund Godfrey översattes till svenska och gavs ut på Spektras förlag år 1977 under namnet Brottsligt förflutet, i en volym som även innehöll novellen Okända personer eller varelser. Jag har själv försökt att läsa Brottsligt förflutet ja, jag säger ”försökt”, eftersom jag tyvärr fann boken så mördande (ursäkta!) tråkig att jag aldrig orkade läsa ut den. Visserligen är jag road av historia, men denna skildring av ett historiskt rättsfall roade mig inte alls, och jag tycker över huvud taget att det var fel att utge boken som skönlitteratur.

Runnquist har missat en del

Denna uppfattning delas för övrigt av framlidne Åke Runnquist; i den Carr-bibliograf som ingår i Svenska Deckarakademins antologi Öga mot öga från 1986 har Runnquist placerat The Murder of Sir Edmund Godfrey under rubriken ”facklitteratur” tillsammans med Conan Doyle-biografin – och det är väl det mest berömmande som kan sägas om denna bibliografi… Visst, den är mycket omfattande och innehåller av allt att döma samtliga denne deckarmästares verk, från debutromanen Steg i luften till hans sista bok The Hungry Goblin från 1972 (bestyrkt av andra källor) men när det gäller de svenska översättningarna är Runnquists bibliografi mycket bristfällig.

Listan inleds med uppgiften att John Dickson Carr levde 1906-1977 – alltså borde den ha sammanställts senast sistnämnda år. Men det står inget om att He Wouldn’t Kill Patience (av pseudonymen Carter Dickson) utkom på svenska redan 1974 under titeln Listig som en orm. Dessutom finns det ju något som heter uppdatering. Öga mot öga utkom 1986, men i Runnquists bibliografi saknas dessutom den nyss nämnda översättningen Brottsligt förflutet (är det månne från Öga mot öga som Lithner hämtat sina uppgifter?) och den senaste (förhoppningsvis inte sista) till svenska översatta Carr-boken Som av en osynlig hand (utkom på svenska 1982). Dessutom har Runnquist inte uppmärksammat att Nine – and Death Makes Ten (av Carter Dickson) utkommit på svenska under två olika titlar; inte bara Nio och döden blir tio utan även Mord i U-båtszonen.

Redaktionen har bestämt att Bill, trots sin eviga ungdom, skall få vila i frid, till dess nya, viktiga framsteg gjorts i forskningen om honom, hans vänner och släktingar. Åtminstone bör vilan utsträckas till ett par år.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22