Bill Brandon – svenskt pojkboksalternativ till 50-talets påstått alltför våldsamma amerikanska serietidningschock

Dec 1st, 2020 | By | Category: 2020-12 dec, Artikel

Av  ANDERS N NILSSON

Texascowboyen Bill Brandon var hjälten i åtta ungdomsromaner av författaren Sven Ingvar utgivna i Sverige 1952–1956 och de tre första även i en andra upplaga 1966–1967. Böckerna utkom i norsk översättning 1953–1956 och i dansk 1956–1960 och igen 1972–1974. I finsk översättning utkom endast tre böcker 1955 och 1957, men delupplagor av de svenska böckerna distribuerades av Schildts i svenskbygderna. De svenska omslagsbilderna användes även i Norge, medan man i Danmark och Finland hade egna omslag. Berättelserna saknar romantiska inslag och hjälten framstår som en platt karaktär, som aldrig dödar några skurkar och håller på sin hederskodex. Etniska stereotyper i en starkt mansdominerad värld kan tyckas minska böckernas värde i förhållande till de amerikanska serietidningar de skulle utgöra ett alternativ till.

Artikeln i pdf, bäst för utskrift: Bill Brandon 2020

Bill Brandon var namnet på en cowboyhjälte som spelade huvudrollen i åtta ungdomsromaner av författaren Sven Ingvar först utgivna i Sverige av Rabén & Sjögren mellan åren 1952 och 1956. Texterna översattes och fick en omfattande nordisk spridning och kom även att återutges under 60-talet.

Bild 1

Första boken om Bill Brandon i svensk, dansk och finska förstautgåva. Den norska utgåvan hade samma omslagsbild som den svenska.

Böckerna om Bill Brandon tillkom under en tid när de tecknade serierna sågs som ett hot mot ungdomsböckerna (Knutsson 1995, Arnberg 2013). I och med att de enkla och råa serierna lockade så många unga läsare var den utveckling hotad, som via den goda barnboken skulle leda de unga läsarna vidare till den rätta vuxenlitteraturen. Men främst en ohelig allians av kommunister och frireligiösa utmålade serieläsandet som ett hot mot det svenska samhällets grundläggande värderingar: ”Seriemotståndet var relativt enat i beskrivningen av serierna som en del i en amerikansk våldsförhärligande kommersiell kultur som hotade nationella värden såsom folkhemmet, demokratin, den klassiska litteraturen, det heterosexuella äktenskapet och freden” (Arnberg 2013:121). I sin anmälan av den första boken om Bill Brandon tog Bert Ramboldt (1952) fasta på nedtoningen av det explicita våld som annars kännetecknade västerngenren:

Det är friska takter över boken, och som ett extra plus ska framhållas dess absoluta frihet från råhet och bloddrypande skildringar. Den kan tveklöst rekommenderas som en motvikt till seriernas sadistiska och grymma händelser och figurer. Fortsättning har utlovats, och det är att hoppas att denna går i samma sobra och ändå fartfyllda stil.

Ramboldts omdöme kunde läsas på pärmens baksida på bok nr 3–7, och det förefaller rimligt att tänka sig att förlaget såg böckerna som del av kampen mot serieläsandet. I sin anmälan av den tredje boken om Brandon såg dock Stig Hagliden (1953) en fara i att hjälten var lite för oslagbar, och jämförde honom med Stålmannen.

Författaren Sven Ingvar
Den svenske författaren Sven Arvid Ingvar var född 1919 i Karlstad och avled 2010 i Stenungsund. Han fick utgivna ett 30-tal böcker, främst riktade mot barn och ungdom. Efter några år till sjöss utbildade han sig till folkskollärare och vann 1948 en tävling om bästa ungdomsbok i yrkesmiljö. Läraryrket i Stockholms-trakten blandades med andra typer av jobb, periodvis utomlands. Hans böcker lästes av många och han anses ha varit med och fört in socialrealismen i ungdomslitteraturen. När Rabén & Sjögren i början av 50-talet tipsade honom om att det saknades bra cowboyböcker för de lägre åldrarna skrev han de åtta romanerna om hjälten Bill Brandon från Texas, som blev mycket populära.

Nordiska utgåvor av Sven Ingvars böcker om Bill Brandon
De åtta böckerna om Bill Brandon gavs i svenskt original ut under åren 1952–1956, varefter de tre första kom i en andra upplaga 1966 och 1967. De åtta böckerna i Rabén & Sjögrens första upplaga gavs samtidigt ut i Finland av Holger Schildts förlag med identisk inlaga men med egen pärm och eget titelblad med förlagets namn på. Då även Schildts pärm trycktes hos Littorin & Rydén i Örebro, tillverkades båda delupplagorna i Sverige. Den finska delupplagan saknar Rabén & Sjögrens symbol längst ner på ryggen.

Bild 2

Originalutgåvan av böckerna om Bill Brandon trycktes i två delupplagor, en för svenska Rabén & Sjögrens förlag, och en för finska Holger Schildts förlag. Pärmens framsida från den svenska, och baksida från den finska delupplagan av den sjunde boken i serien.

De sju första böckerna utkom i norsk översättning 1953–1956 och i dansk 1956–1960. Alla åtta böckerna ingick i en andra dansk utgåva från 1972–1974. I finsk översättning utkom endast de tre första böckerna 1955 och 1957.

De huvudsakliga antagonisternas namn anges inom parentes efter titlarna. Sidhänvisningar vid citat utgår från böckernas numrering nedan.

1. Bill Brandon (Mulligan & Big Sandy), Rabén & Sjögren 1952, 137 s, 20 kap, omslag Karin Feltzin; dito, Rabén & Sjögren 1966, Popböckerna nr 10, 141 s, 20 kap, omslag Robert Viby. DK: Bill Brandon, Grafisk Forlag 1956, 127 s, översättning Olaf Holst, omslag Sigvard Hagsted; Bill Brandon og kvægtyvene, Grafisk Forlag 1972, 107 s, omslag Ernst Køhler. FI: Bill Brandon, karjavarkaitten kauhu, Gummerus 1955, Gummeruksen nuorten kirjasto nr 6, 150 s, översättning Anja Penttinen, omslag Aimo Hauhio. NO: Bill Brandon, Mittet & Co A/S 1953, 134 s, översättning A. Segelcke Seeberg, omslag Karin Feltzin.

2. Bill Brandon och bankrånarna (Fitzgerald Hopkins), Rabén & Sjögren 1952, 144 s, 20 kap, omslag Karin Feltzin; dito, Rabén & Sjögren 1966, Popböckerna nr 11, ? s, ? kap, omslag Robert Viby. DK: Bill Brandon og bankrøverne, Grafisk Forlag 1956, 126 s, översättning Olaf Holst, omslag Sigvard Hagsted; dito, Grafisk Forlag 1972, 108 s, omslag Ernst Køhler. FI: Bill Brandon ja pankkirosvot, Gummerus 1955, Gummeruksen nuorten kirjasto nr 12, 152 s, översättning Anja Penttinen. NO: Bill Brandon og bankrøverne, Mittet & Co A/S 1953, 136 s, översättning A. Segelcke Seeberg, omslag Karin Feltzin.

3. Bill Brandon och guldligan (Kirk Benson), Rabén & Sjögren 1953, 139 s, 20 kap, omslag H. Baldorf Berg; dito, Rabén & Sjögren 1967, Popböckerna nr 22, 139 s, 20 kap, omslag Robert Viby. DK: Bill Brandon og guldgraverne, Grafisk Forlag 1956, 126 s, översättning Olaf Holst, omslag Sigvard Hagsted; dito, Grafisk Forlag 1973, 109 s, omslag Ernst Køhler. FI: Bill Brandon ja kultarosvot, Gummerus 1957, Gummeruksen nuorten kirjasto nr 27, 173 s, översättning Anja Penttinen. NO: Bill Brandon og gulligaen, Mittet & Co A/S 1954, 141 s, 20 kap, översättning A. Segelcke Seeberg, omslag H. Baldorf Berg.

4. Bill Brandon och tågplundrarna (Kelly Harper), Rabén & Sjögren 1953, 141 s, 18 kap, omslag H. Baldorf Berg. DK: Bill Brandon og togrøverne, Grafisk Forlag 1957, 128 s, översättning Olaf Holst, omslag Sigvard Hagsted; dito, Grafisk Forlag 1973, 109 s, omslag Ernst Køhler. NO: Bill Brandon og togplyndrerne, Mittet & Co A/S 1954, 134 s, översättning A. Segelcke Seeberg, omslag H. Baldorf Berg.

5. Bill Brandon i Canada (Boone Harris), Rabén & Sjögren 1954 ( & 1955), 140 s, 20 kap, omslag H. Baldorf-Berg. DK: Bill Brandon i Canada, Grafisk Forlag 1956, 126 s, översättning Olaf Holst; dito, Grafisk Forlag 1973, 110 s, omslag Ernst Køhler. NO: Bill Brandon i Canada, Mittet & Co A/S 1955, 140 s, översättning A. Segelcke Seeberg, omslag H. Baldorf Berg.

6. Bill Brandon och nybyggarna (Eugen Todhunter), Rabén & Sjögren 1954, 140 s, 16 kap, omslag H. Baldorf Berg. DK: Bill Brandon og nybyggerne, Grafisk Forlag 1959, 124 s, översättning Henning Næsted; dito, Grafisk Forlag 1973, 108 s, översättning Olaf Holst, omslag Ernst Køhler. NO: Bill Brandon og nybyggerne, Mittet & Co A/S 1956, 140 s, översättning A. Segelcke Seeberg, omslag manuellt kopierat efter H. Baldorf Bergs svenska omslag.

7. Bill Brandon och diligensöverfallet (Cole Pecos), Rabén & Sjögren 1955, 144 s, 19 kap, omslag H. Baldorf Berg. DK: Bill Brandon og diligencerøverne, Grafisk Forlag 1960, 125 s, översättning ?; dito, Grafisk Forlag 1974, 109 s, omslag Ernst Køhler; dito, Tempo [serietidning], 1979, nr 7-11. NO: Bill Brandon og diligensoverfallet, Mittet & Co A/S 1956, 133 s, översättning A. Segelcke Seeberg, omslag ?.

8. Bill Brandon och pälsjägaren (Van Arsdale & Frank Mixon), Rabén & Sjögren 1956, 144 s, 20 kap, omslag H. Baldorf Berg. DK: Bill Brandon og pelsjægerne, Grafisk Forlag 1974, 109 s, översättning Vivi Martin, omslag Ernst Køhler.

Omslagsbilderna
De två första böckerna om Bill Brandon hade omslagsbilder av den svenska illustratören Karin Feltzin (f. 1926), medan omslagen på de sex följande böckerna gjordes av dansken Helge Baldorf Berg (1914–1990). De tre böckerna i den andra utgåvan hade alla omslag av dansken Robert Viby (1929–2001). Den första svenska upplagans omslagsbilder användes även på alla utom den sista boken i den norska utgåvan. Dock var bilden på bok nr 6 manuellt och inte fotografiskt kopierad. Den sjunde och sista norska boken har en egen omslagsbild av någon för mig okänd, men troligen norsk illustratör.

Bild 3

Omslagsbilden på den sjätte boken i den norska utgåvan är en manuell snarare än en fotografisk kopia av den på den motsvarande svenska boken. Den sjunde och sista norska boken har en helt egen omslagsbild.

Den första danska utgåvan hade egna omslagsbilder, varav de på de fyra första böckerna är signerade av Sigvard Hagsted (1921-1997), och de på de tre sista böckerna okända för mig. Den andra danska utgåvans omslagsbilder var gjorda av Ernst Køhler (1914–1993). Av de tre finska omslagen är det endast det första som är signerat. Det har gjorts av den kände serietecknaren Aimo ”Ami” Hauhio (1912–1955). För de båda osignerade omslagen gäller tyvärr konstnär okänd.

Majoriteten av omslagsbilderna avbildar spända eller våldsamma situationer där antingen knytnävar används eller skjutvapen hålls beredda eller avfyras.

Enligt beskrivningen i texten klär sig Bill Brandon inte direkt diskret, utan snarare mer pråligt, i stil med en rodeoryttare:

Han bar en vidbrättad vit sombrero, blå skjorta med en röd halsduk, samt en mexikansk silverstickad väst av svart sammet. På byxorna hade han vita getskinnsöverdrag och sporrarna klirrade på hans högklackade ridstövlar. Revolvrarna dinglade lågt vid höfterna, och kolvarna hade vackert utsirade slingor i silver. (4:29)

Flertalet omslagsbilder följer denna beskrivning väl. Den ljusa hatten kan skifta i grått eller ljsubrunt och byxöverdragen, eller chapsen, kan vara ulliga eller kala. Det är egentligen bara Køhlers bilder på den andra danska utgåvan som bryter mot mönstret genom att Brandons skjorta och bandana fått färgerna omkastade och skjortan varierar från orange till lila. På flertalet av dessa bilder saknas dessutom västen.

Bild 4

Ernst Køhler lät Bill Brandons klädsel variera mer i färg på sina omslagsbilder till den andra danska utgåvan än vad andra illustratörer hade gjort.

Karaktären Bill Brandon
Sven Ingvars hjälte Bill Brandon från Texas är en rätt platt karaktär, vars bakgrund vi inte får veta mycket om. Han är anställd som cowboy på Carlos Stantons ranch Bar-54 i Texas nära San Antonio, men är ofta ute på egna äventyr när ranchlivet ter sig för enformigt: ”han gick sina egna vägar och gjorde saker, som andra människor inte skulle våga sej på att utföra” (6:5). I första boken har han hamnat i Skunk City, Colorado, där han är kvar som sheriff i bok nr 2. Därefter dyker han i bok nr 3 upp i Willcox, Arizona, på väg hem mot Texas. Väl hemma får han i bok nr 4 följa en boskapshjord norrut för att sen bege sig till järnvägsbyggena i Wyoming. Via Carson City och San Francisco hamnar han i bok nr 5 i Canada där det hela blir till en nordlandsberättelse istället för renodlad västern. Åter på väg hem till Texas väljer han i bok nr 6 att bekämpa ett gäng skurkar i New Mexico. I den sjunde boken är han faktiskt hemma på ranchen i Texas, men skurkjakten leder honom över gränsen och in i Mexiko. Till sist möter vi Bill Brandon i södra Arizona i den åttonde och sista boken.

Bill Brandon är en verklig mästerskytt och även duktig på att använda knytnävarna, men han är normalt en vänlig själ med ett skarpskuret och väderbitet ansikte, men som ibland intar ett slags kampläge gentemot banditerna. Härvid rynkas hans panna och ett kallt småleende ”krusar hans läppar” (4:76). Till kampläget hör även en isblå glimt i ögonen, och han sägs då vara livsfarlig för sina motståndare: ”Många lät lura sej av Bills öppna ansikte och nästan alldagliga utseende, men de rös invärtes, när de blev varse den stålhårda blicken som kunde spruta fram ur de eljest så blå och sorglösa ögonen” (7:17). Hans pricksäkerhet gör att han inte behöver döda några skurkar, genom att dessa som regel ger sig när de förstår hur bra han faktiskt är med skjutjärnet.

I likhet med många andra västernhjältar håller sig Brandon med en hederskodex och han ”skulle aldrig komma på den tanken att skjuta en försvarslös människa, hur skurkaktig hon än var” (1:57). Han är ingen mördare och han ”lossade aldrig ett skott mot någon, som inte anföll honom först” (1:100). Men han är inte mer än människa, och retar ibland upp sig på skurkarna så pass att han får god lust att döda, som när han frågar ut en skurk han fått fast: ”Svara på frågan, annars ska ja så sant jag står här blåsa ut din vidriga hjärna!” (2:49). Brandon målsättning är alltid att ta fast skurkarna och se till att de får dömas av lagen, men det händer ibland att han nöjer sig med att skrämma upp dem tillräckligt för att de på hans uppmaning ska lämna trakten för gott. Författaren får en ibland att tro att Brandon ska fara hårdare fram än vad han sedan gör: ”Det fanns minsann ingen anledning att huttla med det där avskummet” (5:99).

Bild 5

Pärmens framsida på första och andra svenska utgåvan samt på den finskspråkiga utgåvan av andra boken om Bill Brandon. Den blonde unge sheriffen i Skunk City slår ner den svartmuskige banditen.

Pekpinnar
I likhet med Gene Autrys ”cowboy code” har Ingvar lagt in en del meningar om hur föredömet Brandon anser en pojke ska uppföra sig. ”En äkta cowboy måste stå vid sitt ord” säger Brandon till pojken Larry Hogan (1:136). När samme Larry senare frusen och trött inte vågar göra upp någon eld på grund av risken att upptäckas av banditerna tänker han att ”en tvättäkta cowboy måste finna sej i sådana små besvärligheter utan att klaga” (2:77). En cowboy måste även kunna hantera sin rädsla, och Brandon tänker om sin äldre kollega Nathan, som först inte vågar rida uppför en brant men ändå gör det: ”Att vara så rädd för en sak och ändå göra den, det är verkligen modigt” (7:94). När pojken Davy Jacobs funderar på sin framtid säger Brandon: ”Huvudsaken är att du blir en bra karl, sa Bill. En karl, som kan skilja på rätt och orätt” (8:144).

Hjältens svarta och snabba hingst Black Devil låter inte någon annan än Bill Brandon rida sig, men är honom mycket tillgiven. De kommunicerar genom små visslingar och andra signaler och Brandon har stor hjälp av sin fyrbente vän i kampen mot skurkarna. En gång när hjälten är riktigt illa ute hojtar Brandon ”Hej hopp Devil” och ger hingsten en klatsch varvid den stegrar sig och slår vilt med framhovarna. Skurken får sig en smäll över ögat ”och han sjönk kvidande till marken” (1:56). Trots att skurken ter sig död, vaknar han dock senare till liv igen.

Cowboyslang
I de två första böckerna låter författaren skurkar och andra enklare karlar, men inte Bill Brandon, använda ett talspråk påminnande om det som Clarence Mulford nyttjade i sina böcker om Hopalong Cassidy (Nilsson 2020a). Närmaste motsvarighet på svenska är nog den tecknade serien om bergsbon Tjalle Tvärvigg. Följande exempel är hämtat från den gamle trappern Steve:

Vicken ritt gosse! Prexist som i gamla dar. Å tänk, vicken uppståndelse dä va, när du gick rakt in i saloonen bland Big Sandys gäng alldeles ensammen. Då trodde vi dä va sista gången … (2:13)

Kanske var det av pedagogiska skäl som Ingvar övergav det bonniga talspråket redan i tredje boken om Bill Brandon. Författaren fortsätter dock att krydda dialogen med en del slangartade uttryck som ”pickadolvern” (3:127), ”sprätthöken” (3:130), och ”kosidangser” (4:123).

Romantiken bannlyst
Sven Ingvar har hållit sina texter om Bill Brandon kliniskt rena från romantik. Det fåtal kvinnor som medverkar håller sig i bakgrunden och ser främst till att männen får någon mat på bordet. I bok nr 7 möter läsaren fröken Laura Chestnut, barnjungfru åt Chicago-miljonärens som Robert, och beskriven som ”ett vassnäst äldre fruntimmer med långa beniga fingrar och en snörpig mun” (7:21). Det närmaste vi kommer en förebild för kvinnliga läsare att identifiera sig med är guldgrävaren Lucky Moores dotter Virginia i bok nr 3, som säger: ”Vi ska bli en riktig nybyggarfamilj nu allihop. Gräva guld och skjuta med gevär och såna saker” (3:59). Men tyvärr är det nästan allt hon säger i boken.

Däremot har Ingvar sett till att så gott som i varje bok ha med någon pojke som hjälper Bill Brandon och som läsaren kan identifiera sig med. Det börjar med Larry Hogan i de två första böckerna. I bok nr 5 hjälper Brandon den unge Andy Fulton att få tillbaka sin guldfyndighet när de tillsammans beger sig till Canada. Nybyggarsonen Ray i sjätte boken är en beundrare av Bill Brandon som dock inte får spela någon större roll i berättelsen. I sjunde boken är det den yngre och mer oerfarne cowboyen Tom Goshmiller som hjälper Brandon och även ges en del undervisning i konsten att slåss med banditer. Den tolvårige Davy Jacobs, som vi möter i sista boken, leker att han är Davy Crockett, vilket tajmar väl med Disneys filmsuccé 1956. Davy är en framåt pojke som ger Brandon värdefull hjälp, bland annat med att rymma från fängelset där han riskerar att bli lynchad. Å andra sidan hjälper Brandon Davys pappa ut ur fängelset, där han hamnat fast han var oskyldig.

Relationen mellan revolverman och pojke skildrades även i den på sin tid mycket populära spelfilmen Mannen från vidderna (orig. Shane) med svensk premiär 1953 (Nilsson 2020b). Även om många paralleller kan ses mellan Brandon och Shane, så hade redan flera böcker om Sven Ingvars hjälte publicerats när Shane kom ridande på de svenska biografernas filmdukar.

Lagen i egna händer
Sven Ingvar insåg nog att där fanns ett moraliskt problem med att Bill Brandon tog lagen i egna händer utan att vara sheriff eller på annat sätt ha samhällets mandat. Mot slutet i flera av böckerna noterar författaren lagens svaga ställning i västern, som ett slags förklaring till de friheter Brandon tog sig: ”Lagen hade ännu inte fått den starka ställning den behövde för att kunna tygla de hänsynslösa människor, som i kamp om landets rikedomar ofta tog till metoder, som förde dem utanför de gränser som samhället sedan urminnes tider dragit upp för att freda den enskildes rätt” (3:138). Men Brandon siar om en snar framtid då det är ”slut på nävrätten och det vilda skjutandet” (6:110) i samband med att han avråder pojken Ray från att skjuta med pistol. Hans mor menar att den nya tiden inte går att hejda: ”Men det är mest tack vare sådana män som du, Bill” (6:111).

Bild 6

Pärmens framsida på första och andra svenska utgåvan samt på den första danska utgåvan av tredje boken om Bill Brandon. Alla tre omslagsbilderna gjorda av danska illustratörer: Helge Baldorf Berg, Robert Viby och Sigvard Hagsted.

Glest med indianer
Det är först i tredje boken som Bill Brandon träffar på några indianer, vilket blir hans räddning då två banditers planer på att döda honom går i stöpet. En av banditerna dödas av de ”tjutande vildarna” medan den andre återger Brandon hans vapen. Han skjuter vapnen ur händerna på indianerna men undviker att döda någon då: ”Dels hade de vita tagit från dem deras jaktmarker, så att de knappast hade annat än röveri att leva av, och dels hade de ju räddat hans liv” (3:92). Fredliga indianer träffar Brandon och Tom i sjunde boken på i en ”puebla” vid Rio Grande. De köper mat och hästar av indianerna. Annars är det i femte boken vi får möta en indian på nära håll, i form av vägvisaren Bäverdödarnas Hövding eller bara Bävern. Han skildras tämligen stereotypt, och säger till exempel ”Uff” som tecken på att samtalet är slut. Han är dessutom svekfull och lejd av banditer för att föra Brandon och Andy Fulton på villovägar.

Svarta och mexikaner
De två afroamerikaner som Bill Brandon stöter på är dels en ”negeruppassare” på båten till Skagway i bok nr 5 och dels en ung tjänare eller ”niggerboy” på ranchen i Texas i nr 7. Båda skildras tämligen stereotypt och tilltalar vita män med ”massa”. Om uppassaren på båten sägs att: ”Hans rullande ögonvitor blänkte i kapp med med hans bländvita mässjacka” (5:40).

Även mexikaner tenderar att ha fått spela rollen som tjänstefolk i böckerna om Bill Brandon. Men i bok nr 6 möter vi Tino Carotti som är en svekfull boskapstjuv som stjäl av sin egen boss. Mexikanen José Manzano är i samma bok en duktig rodeoryttare som dock blir slagen av Brandon, mycket på grund av sitt övermod. I bok nr 7 är det mexikanska banditer som rånar diligensen i vilken Brandon och hans kompis Tex Carter följer Chicago-miljonären Gregor Lanyard med följe hem till ranchen. Lanyard kallar en av dem för ”din smutsige dago” (6:40). Även i den sista boken finns en mexikansk bandit, Slash Saguaro ”med ett hånfullt och opålitligt uttryck i de mandelformade ögonen” (8:15). Gamle peonen Miguel är vänlig och hjälpsam, men som varande mexikan ”frågade han inte så värst mycket efter vad mulåsnan orkade” (8:78).

Bill Brandon sammanfattad
Sammanfattningsvis kan sägas att Bill Brandon är en smart och duktig cowboy som på egen hand ägnar sig åt att avslöja och ta fast skurkgäng som på olika sätt försöker berika sig genom att med olagliga metoder lägga beslag på ärligt folks egendom. Även om han har anställning vid en ranch i Texas rör han sig på eget bevåg över stora avstånd. I böckerna är skillnaden mellan goda och onda mycket tydlig och det är i slutändan alltid den goda sidan som segrar. Spänningen hålls ändå vid liv genom att Brandon ibland är nära att stryka med, men alltid klarar sig ur de knipor han försatt sig i med knapp marginal. Dödsskjutningar är mycket ovanliga i böckerna och som prickskytt väljer Brandon i svåra lägen att skjuta av motståndarna deras vapen eller skada armarna. Att de stora skurkarna ändå dör i slutet av berättelserna beror som regel på olyckshändelser.

En nutida läsare kan inte undvika att reagera på böckernas etniska stereotyper. Tråkigt är även den ensidiga inriktningen mot pojkar som läsare, vilket gör att kvinnliga läsare saknar karaktärer att identifiera sig med då Brandon saknar intresse för romantik och det fåtal kvinnor som befolkar berättelserna får hålla sig i periferin.

Serievåldet
Man kan fråga sig om det våld som utövades i Bill Brandon-böckerna verkligen skiljde sig från det i de samtida tecknade västernserierna. Efter att ha tagit del av ett antal tecknade episoder med en rad olika västernhjältar från första hälften av 50-talet är jag benägen att påstå att någon eventuell skillnad med få undantag är mycket svår att se. Standardförfarandet verkar ha varit att hjälten knockar skurkarna med knytnävarna och de skott han avfyrar syftar till att skurkarna ska tappa greppet om sina vapen. Sen sätts skurkarna bakom galler eller lämnas över till någon sheriff. De skurkar som dör gör det på grund av olyckshändelser, ofta i samband med deras desperata flykt.

Kit Carson i den serie som gick i tidningen Cowboy sprängde gärna ihjäl indianer högvis men behandlade vita skurkar enligt standardförfarandet. Men Seriemagasinets italienska Tex Willer var en hjälte som bröt mot mönstret då hans taktik som regel gick ut på att skjuta ihjäl de skurkar han jagade. Även hans behandling med knytnävarna var av det våldsammare slaget och han gav verkligen ingen pardon. I USA enades serieproducenterna 1954 om en självreglerande Comics Code som bland annat skulle begränsa våldet i serierna. Då Italien stod utanför detta reglemente kan man kanske se Tex Willer som en tidig form av spagettivästern, långt innan begreppet formulerades avseende spelfilmen.

I och med att våldets natur i Brandon-böckerna inte skiljde sig nämnvärt från det i flertalet av de samtida tecknade västernserierna ligger det nära till hands att tro att seriemotståndet handlade mer om själva mediets form. Det ansågs helt enkelt mycket bättre för barnen att läsa en vanlig bok med bara text än att förledas av den lättsmälta kombinationen av illa tecknade bilder i kombination med undermåliga textsnuttar. Det kan också ha varit så att våldet upplevdes som mer explicit när det avbildades än när det bara beskrevs i texten.

Som en kuriositet kan nämnas att även de tecknade cowboyserierna kunde ha med uppfostrande pekpinnar riktade mot de unga läsarna. I tidningen Cowboys 25:e nr för 1956 har man lagt in en ruta där Kit Carson talar om hur en cowboy ska uppföra sig.Bild 7

Även serietidningarna bidrog till de unga läsarnas uppfostran. Ruta med goda råd från Buffalo Bill hämtad från tidningen Cowboy nr 25 år 1956.

 

Brandon färgade barndomsminnena
I diktsamlingen När Bill Brandon kommer ridande tar den finlandssvenske författaren och forskaren Sven-Erik Klinkmann med läsaren till sin uppväxts Vasa, mycket färgad av minnen knutna till olika slag av populärkultur. Det är i den långa dikten Linjer löper genom din hand, okända som Brandon finns omnämnd ett flertal gånger och boktiteln får inleda några av diktens olika delar. Genom Rabén & Sjögrens samarbete med Schildts förlag i Helsingfors hade de svenska utgåvorna av Brandon-böckerna spridning även i Österbotten, så att denne hjälte förekom som rollfigur i 50-talets lek som cowboys och indianer även därstädes. Iklädd sin vita hatt öppnar Bill Brandon en väg tillbaka till fantasier om ”boskapshjordar, lägereldar, smattrande piskor, skymningar som aldrig tar slut, bruna bönor som långsamt steks vid en lägereld i Eldorado”.

Omslag till När Bill Brandon kommer ridandeJag låter Sven-Erik Klinkmann få sista ordet:

Bill Brandon syns inte längre till,
hans vita hatt har fallit i Hovrättsbassängen,
hästen har skenat iväg, dina minnen
löses upp som solkatter
i det smutsbruna vattnet nedanför
länsfängelsets gallerarkad.

Tack till Gunnar Olsen för information om danska illustratörer och till Sven-Erik Klinkmann som skickade mig sin diktsamling.

Källor

  • Arnberg, Klara, 2013: Serietidningspaniken 1952–1956, s. 95-132, i: Gustafsson, Tommy & Arnberg, Klara, 2013: Moralpanik och lågkultur. Genus- och mediehistoriska analyser 1900–2012. Stockholm: Atlas.
  • Hagliden, Sten, 1953: Ungdomsböcker. Folkskollärarnas Tidning 1953(26):15.
  • Klinkmann, Sven-Erik, 2000: När Bill Brandon kommer ridande. Vasa: Scriptum.
  • Knutsson, Magnus, 1995: Seriemagasinet mot barnboken. En moralpanik ur kultursociologiskt perspektiv. Bild & Bubbla 1995(1):30-35.
  • Nilsson, Anders N. 2020a: Hopalong Cassidy – historien om 50-talets största västernhjälte och hans skapare författaren Clarence E. Mulford. DAST Magazine 4 oktober 2020.
  • Nilsson, Anders N. 2020b: Jack Schaefer – bortglömd mästare som visst finns i svensk översättning. DAST Magazine 20 januari 2020.
  • Qvarzell, Gun, 1989: Allt är inte nattsvart! Ett samtal med Sven Ingvar. Bokuppslaget 1989(4):24-25.
  • Ramboldt, Bert, 1952: Ungdomsböcker. Folkskollärarnas Tidning 1952(49):22.
Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22