Bilar i romaner av andra än Stieg Trenter

Apr 8th, 2020 | By | Category: 2020-04 apr, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

För fem år sedan utkom Claes Rydholms sakkunniga, nostalgiska och träffsäkert illustrerade bok På tur med Trenter. Rydholm tar där upp mäster Trenters samtliga kriminalromaner, utgivna 1943–1967, och redovisar med känsla vilka bilar som förekommer i dem. Har man läst På tur med Trenter, tänker man kanske till lite extra, när man träffar på bilar i andra svenska författares böcker. Exempelvis verk av Olov Svedelid, Ulla Trenter och Björn Hellberg. Säkert kan varje deckarvän göra en egen liten lista med exempel, om än inte med Rydholms exceptionella bilkännedom. Låt oss titta lite ytligt på något dussin, i ett lite slumpartat urval.

Gamla trotjänare

Mystiska gamla trotjänare? Nej, kännaren Claes Rydholm som skrev På tur med Trenter skulle säkert identifiera även dessa.     Foto: Rustan Nordebratt

Sin sista bok Rosenkavaljeren hade Stieg Trenter som bekant bara påbörjat, då han avled sommaren 1967. I enlighet med hans synopsis skrev unga änkan Ulla Trenter skickligt färdigt den och fortsatte sedan i lång tid skriva dryga tjoget egna romaner om fotograf Harry Fribergs och kriminalintendent Vesper Johnssons kluriga fall att lösa.

Omslag till Trenters OdjuretUlla Trenter – avliden dagen före julafton 2019 – kom 1970 ut med Odjuret, där en ödsligt parkerad leveransbil med dessutom ett ovanligt föremål liggande i den väcker intresse:

”Det var en blå och vit skåpbil med emblem på bakdörr och sidor, ett emblem som alla stockholmare känner igen. Det var en NK-bil.”

Vad föremålet beträffar läses här vidare: ”Jag tryckte näsan mot sidrutan och då upptäckte jag en liten guldglänsande tingest på förarsätet, ett litet gyllene odjur. … Jag hade sett liknande odjur på Östasiatiska muséet, förgyllda bronser om jag inte mindes fel.”

Omslag till Genbergs OdjuretOdjuret blev titel även på en bok av Kjell E. Genberg (2007). Där i förekommer en Toyota herrgårdsvagn, varmed utländska ungdomar i knipa får lift några mil i intrigens början.

Svedelid faktagranskare
Inom FKiS, Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm, hände det under främst 1990-talet att Ulla Trenter och de andra ställde frågor om bilar till kollegan Olov Svedelid. Ibland granskade han små stycken av manus eller blev tillfrågad om vissa fakta, speciellt beträffande bilar från 60-talet eller äldre.

Kjell E. Genberg, som alltid redovisat vilka vänliga själar som hjälpt honom lite smått med research, har offentligt (även på en copyrightsida) tackat Svedelid för uppgifter om vissa bilmodeller. Möjligen också en sportig och för svenska vägar nästan alltför kraftfull Triumph Omslag till Den långe från SundsvallSpitfire. Den körs av den unge brunstige kommissarie Holgersson, Den långe från Sundsvall, som i del 2 och 3 av Genbergs trilogi får lösa mordgåtor även i Huddinge och Mölndal.

Triumph Spitfire introducerades vid London Motor Show 1962. Vad som i bokform exakt hände med den långbente kommissariens Spitfire ska vi inte avslöja här. Och när skriftställare Genberg i verkliga livet råkade ut för samma rykande förödelse gällde det tack och lov en kärra som haft mindre vördnadsingivande prislapp.

TV-kände laholmaren Björn Hellberg lär ha uttryckt förvåning över att Olov Svedelid själv som författare inte hänföll åt att briljera med sina automobilkunskaper. De kärror som Roland Hassel med flera rattar i hans romaner är snudd på alldagliga märken.

Ulla Trenter, Olov Svedelid

Ulla Trenter analyserar kvickt den djärva idé som solariebrune kollegan Olov Svedelid just har viskat. Svedelid var kunnig om bilmodeller, i synnerhet från 60-talet, och rådfrågades i ämnet ibland av andra deckarförfattare.      Foto: Alice Radomska

Skuggning med Plymouth sommaren ’38
Handlingen i Björn Hellbergs psykologiska thriller Förhäxad (1998) utspelas mestadels under den heta getingsommaren 1959; alltså sommaren med boxningsmatchen Ingo mot Floyd i Radio Luxembourgs nattliga utsändning från mästarmötet i New York och med Margit Carlqvist badande naken i spegelblanka svenska sjöar på bio.

Omslag till FörhaxadMen intrigen börjar redan 1938, där en av sönerna till gästgiveriets innehavare pysslar med rutiner ute på gårdsplanen och ser den frestande unga Louise cykla förbi: ”Hon styrde med höger hand, med den andra försökte hon hålla nere kjolen. Det lyckades inte riktigt. Han hann uppfatta åtskilligt av hennes smäckra lår…”

Upphetsat vill han skugga henne för att se var hon jobbar och senare helst också var hon bor, så han rusar in och ber sin pappa att genast få låna bilen för ett ärende, vilket beviljas:

”Där stod deras stolthet, den höga Plymouthen, beige och solglänsande; en av bröderna måtte ha tvättat den helt nyligen. Han fick fram nyckeln, slog sig ner bakom ratten och prisade det faktum att fadern låtit alla tre sönerna ta körkort.

Han var ikapp henne efter en kilometer, låg tålmodigt kvar bakom henne ett tag och körde sedan förbi så att hon inte skulle fatta misstankar. Hela tiden fixerade han henne i backspegeln samtidigt som han såg till att dryga ut avståndet i lagom takt.”

Skåpbil eller personbil?
Av de ganska fåtaliga fakta som Hellberg redovisar om Plymouthen, att den är hög och beige samt att man kan tänka sig ägaren använda den för inköp och hemtransporter av varor till gästgiveriet, skulle Claes Rydholm nog kunna tänka sig bilens årsmodell och andra icke nämnda egenskaper.

Rätt så hög var emellertid en skåpbil, Plymouth PT50 som börjat tillverkas 1937 och kunnat vara aktuell för gästgiveriet sommaren ’38. Men det kan lika gärna ha varit en rymlig personbil, förslagsvis en Sedan eller Coupé.

Som jämförelse finns i Trenters debutroman Ingen kan hejda döden kriminalens gröna Plymouth, aningen modernare. Gissningsvis av årgång ’39 och inte beskriven som hög. Året för intrigen var där 1943.

Omslag till ForhaxadFemte offret
Sommar och chanser till lättsamma gästabud (men dryga halvseklet senare) är det också i Femte offret – Carlösten Nordmarks thriller om ekonomiska brott, 1998.

Där beskrivs: ”Sent under den varma försommaraftonens fest i Edeby herrgård hade en grön BMW kört upp framför stora trappan. Bilen hade svärtade rutor.”

Två unga gangsters, dock med belevade utseenden, gick in och lockade ut den emellanåt risktagande finansmannen Olav Verner för att åka med till ett kontor och tala affärer.

Finansmannen kom i bilen nästan omedelbart att ångra detta, då han kände en pistol i sidan. Men i varje fall tycks märket BMW varit förtroendeingivande då för något kvartsekel sedan.

BMW (Bayerische Motoren Werke) har i böcker tillräckligt sportig personbilsstatus för att uttrycka något av ägarens karaktär och samhällsklass.

I Sven Westerbergs kritikerrosade Judinnans tystnad (år 2000) kör göteborgska problemlöserskan Hanna Skogholm sin BMW till jobbet på Rättspsykiatriska avdelningen på Hisingen, hon kör sin BMW för att handla och kör sin BMW hem till Sävedalen, utan krusiduller.

Naggande god gammal Ford
Omslag till Inte flera mordEtt mer vardagligt åkdon brukas i Maria Langs kriminalroman Inte flera mord (1951), där Puck Bure med sin nyblivne make Einar och sin far, professor Ekstedt, åker iväg på vad som inte blir en helt fridfull semester.

Där har Einar i bokens inledning ”tillhandlat sig en begagnad Ford av obestämbar ålder och färg, och nu försökte han i dess baksäte trava in ett otal filtar, kuddar, böcker och skrivmaskiner på ett sådant sätt att inte alltihop redan vid starten skulle störta samman och under sig begrava både pappa och Thotmes III.”

Den sistnämnde är deras katt. Fordens obestämbara färg uppges dock senare vara brunsvart.

Trots att den inger föga förtroende fungerar bilen genom hela intrigen.

Mot slutet, då Puck gömd i baksätet färdas i den och mörderskan sitter vid ratten, beskrivs det: ”Forden jämrade och fräste, vi skramlade oss uppför ännu en backe. Margit gasade frenetiskt, och jag såg med begynnande panik hur regnvåta trädgrenar sträckte sig fram för att gripa och hålla oss fast…”

Opel och Volkswagen
Omslag till Allting går att säljaKjell E. Genberg som innehaft ett stort antal bilar och använt dem flitigt, inte minst mellan bostaden i Bromma och lantstället i Hälsingland, låter i romanen Allting går att sälja (1981) SÄPO-agenten Benny Stark inneha en Opel av icke närmare angiven typ:

”Fjärde vridningen på nyckeln fick fordonet att starta. Han fick göra om det ytterligare en gång efter att ha lagt in växeln och släppt upp kopplingen. Oplar av modell 1974 har sin egen vilja. De hatar kallstarter.”

Detta lilla elände skymtar även senare: ”Opeln hackade igång efter många om och men. Innan han passerat OBS i Rotebro var Benny nästan ihjälfrusen, men plötsligt slog värmen till och det började bli riktigt gosigt i kupén. Jag måste byta bil, tänkte han, precis som han tänkt varje vinter de senaste åren.”

I en något senare agentroman – Upp i rök… (1999) – har Enhetens chef åsikter om vilken sorts bil agent Johanna Stjerne på ett uppdrag ska köra ner till Polen med:

”Till sist var de överens om att en Volkswagen Golf var den mest passande – en driftsäker vagn som inte var alltför iögonfallande. Eftersom hon var kvinna skaffade de henne en röd som bara var tre år gammal. Men motorn byttes ut mot en kraftigare. Om det knep skulle hon kunna köra ifrån de flesta andra fordon.”

Tvillingdetektiverna
Går man ner i läsarnas åldrar, till ungdomsdeckare, så var pseudonymen Sivar Ahlrud långt mer bilbeskrivande än någon vuxenförfattare. Bland annat träffar Tvillingdetektiverna i Miljon-mysteriet (1963) en ung miljonär, vars bil inte motsvarar hans strålande finanser:

Omslag till Bil-mysteriet”Mille klev med högra benet först och det vänstra sen över kanten och sjönk ner bakom ratten till en Volkswagen Cabriolet. Det var ingen ny folka, det var heller ingen gammal folka, det var en uråldrig folka. Den hade inte en buckla och inte tio, den hade säkert hundra. Sätet gnisslade och motorn knattrade som en utombordssmälla när Mille startade.”

Bil-mysteriet av Sivar Ahlrud innehåller förutom kriminalfallet en
stockcar-tävling på Södra Motorstadion i Handen.

I en tidigare bok – Bil-mysteriet (1959) – har Klas och Görans faster Hanna Norlén (alltså det unga geniet Hubert Norléns mor) köpt sig en likaledes åldrig bil och lämnat sin vådliga scooter i inbyte:

”Bilen var betydligt större än de väntat sig. Och annorlunda. Och äldre. Det var en åttasitsig Chevrolet, 1937 års modell. Ursprungligen hade den varit grön, men det var bara taket och navkapslarna som hade behållit den färgen. Tidigare ägare hade målat om olika delar av karossen, var och en efter sitt färgsinne. Dörrarna var blå, med en dragning åt lila.”

Jo, blå med dragning åt lila är också vad country-artisten Benny Jannerbrink råkar sjunga på YouTube, i den riviga småfräcka låten Gamla bil nu för tiden. (Där visar bilderna dock en kär gammal SAAB.)

Sivar Ahlruds lättsamma beskrivningar utvecklas förstås i åtskilliga böcker till mer tekniska detaljer om förgasare, varvtal och annat, även gällande motorcyklar framförda av både poliser och knuttar.

Harrys (och Ullas) bilfärder
Ulla Trenter, som övertog romanfiguren Harry Friberg efter salig maken och till stor del fortsatte skriva i samma anda, ändrade successivt inriktningen en smula. De berömda dyra middagarna och supéerna varvades efter hand med en del mer vardagliga. Och de förr så solglittrigt välvaxade bilarna förpassades till den mulnare bakgrundens anonymitet.

Där kan återges stockholmska vyer man under bilfärder passerar men föga om själva bilen. I Ulla Trenters mycket levande roman i delvis cirkusmiljö – Värsta möjliga tystnad – som inte hux flux kunnat återges utan säkerligen krävt mycket ingående studier och research dessförinnan, ser läsaren det mesta framför sig. Men inte Harry Fribergs bil.

Det kan stå: ”Vi ställde ifrån oss bilen vid en grind och började gå den grusade gången mot huset.”

Efter ett intressant besök hos en misstänkt skildras färden därifrån: ”Harry körde i rasande fart tillbaka, snabbstopp vid skylten vid utfarten från Frösundavik, tillbaka genom Norrtull, över Sveaplan bort mot Roslagstull, Valhallavägen ner till Stadion, förbi Östermalms idrottsplats och gamla K1, förbi Philipshuset och Gärdets sjukhem, in på Furusundsgatan och bort till dess yttersta ände, där han parkerade på en ledig plats mitt i gatan.”

Beskrivningen är givetvis korrekt, som om den varit ett kartblad i den förr så omhuldade telefonkatalogen, utan ett adjektiv om vare sig bil eller atmosfär.

Därefter, under de decennier som flytt sedan Värsta möjliga tystnad utgavs 1987, har bilar blivit mindre personliga och stöpta i likartade former utan särskiljande drag.

En beskrivning av mördarens eller krimmarens kärra skulle i dag inte fylla samma funktion som då Stieg Trenter så lyhörd för sin samtid skildrade ett Sverige som inte längre finns.

Unik pryl från Trenters tid

Det är unikt om man på en mack i dag ser en detalj som är sig lik från Stieg Trenters dagar.     Foto: S. R. Skarback

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22