Bibliotekstjänst – en dödgrävare för deckargenren?

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1996-1, Artikel

Av JEAN BOLINDER

För en tid sedan ringde en god vän från Stockholm och ville göra mig glad. Han hade läst Bibliotekstjänst sambindningslista och tyckte att min nya bok fått fint beröm. Han läste upp omdömet.

Jodå, det var övervägande beröm, blandat med mild kritik. Det var ”nöjsam läsning” och det gavs ”infamt roliga” bilder av akademiskt liv och ”Språk och stil är som vanligt hos Bolinder mästerliga”. Jag borde blivit glad, men det blev jag faktiskt inte. För det framstod klart att recensenten, en dam vid namn Anne Marie Wieselgren, inte fattat ett uns av min bok. Och det är en mycket vanlig företeelse när det gäller bedömande av svenska deckare – mina och andras. Med undantag för ett litet antal elitrecensenter vet anmälarna sällan vad det handlar om. De har en deckarstandardmall och går efter den.

Allmänt svammel

Om en författare utvecklar genren utanför denna standardmall fattar recensenten ingenting. Då blir det ett svamlande i största allmänhet, inte sällan positivt men för den sakens skull lika meningslöst som konsumentinformation.

Vad gäller Bibliotekstjänst är deras omdömen extra viktiga eftersom biblioteken i hög grad gör sina inköp på lektörernas utlåtanden i sambindningslistan. Många författares överlevnad hänger på biblioteksförsäljningen eftersom det i den rådande penningbristen blir allt sämre med bokhandelsförsäljningen. Bibliotekstjänsts lektör har en oerhörd makt och kan se till att författare försvinner ur marknaden.

Som författare har man ingen chans att försvara sig. Klagar man, tycker folk att det är prat i egen sak och överklagar man så får man inte rätt med mindre än att man kan visa på grova fel som lektören gjort.

Oförstådda experiment

Själv är jag en experimentator när det gäller kriminalromaner. Jag kommer på nya grepp och jobbar med dem i några böcker innan jag försöker förnya mig igen. Så skrev jag den första deckaren i Sverige med en antihjälte. Detta uppskattades till en början inte alls av kritiken, men för ett tag sedan valdes min Jöran Bundin i en omröstning till den populäraste svenska romandetektiven över huvud taget.

Så skrev jag psykologiska deckare och där var reaktionen densamma – först oförståelse och sedan beröm. Och så skrev jag under pseudonym en skräckromantisk kriminalroman. Då hette det i en stor tidning att författaren, vars identitet man inte kände, försökte apa efter en viss Bolinder men helt saknade hans begåvning…

Efter ett mångårigt uppehåll orsakat av att jag då inte hade något nytt att komma med, skrev jag en deckare där det översinnliga spelade stor roll. Boken sablades totalt ner av Bibliotekstjänst vars lektör skrev: Stegringen av /huvudpersonens/ maniska tvångs- och dödsföreställningar mejslas ej ut tillfredsställande. Den gravlika spökstämningen utförs ej och skärgårdsöns steniga ödslighet tillvaratas inte. De språkliga verktygen för att ge berättelsen karaktär av ödesdrama och straffets karaktär av gudomlig vedergällning är otillräckliga. Deckarinslaget /…/ lyckas ej bygga upp någon spänning.

En ren avrättning således. Och sådana behövs naturligtvis om en bok är urusel. Vad gäller just den här romanen Dödisgropen så valdes den när deckaråret summerades, av Svenska Deckarakademin till årets bästa svenska kriminalare! Den översattes till en rad språk och nådde sedan den verkligt stora äran, då den efter en riksomfattande omröstning togs med som den senast utgivna av de 20 bästa deckare som kommit under de 100 år deckare funnits i vårt land. På min vägg hänger en förgylld förteckning över dessa ”odödliga” böcker och den är min allra största stolthet som kriminalförfattare.

Vill tjäna pengar

Plötsligt ändrade sig Bibliotekstjänst och ville tjäna pengar på Dödisgropen genom att göra talbok av den! Och de följande böckerna som bearbetade motsvarande tema fick lysande recensioner i sambindningslistan trots att de knappast nådde upp till Dödisgropen.

1995 förnyade jag mig igen och kom med en existentiell, postmodernistisk bok om en tillvaro som är kaotisk. Då fattar förstås Bibliotekstjänsts lektör inte något alls och skriver att den inte kommer att räknas bland klassiska Bolinderböcker därtill är den för splittrad. Vad är klassiska Bolinderböcker för något? Den enda klassiska är väl Dödisgropen som Bibliotekstjänst sablade ner. Skall jag nu få höra att den verkligen var bra till skillnad från den här nya? Splittrad är just vad min nya bok skall vara, det är själva idén! Lektören ältar denna sin oförståelse av temat på flera ställen i omdömet och talar om lösa trådar i intrigväven och om mystifikationer utan annan funktion än mystifiera. Totalt fel! Funktionen är att visa att just sådan är tillvaron!

Genom att Bibliotekstjänst har så okunniga och osensibla lektörer bromsar de utvecklingen av svenska kriminalromaner. Många författare blir livrädda för att förnya sig och skriver samma bok med allt mera utslitet kalkerpapper, Är det så det skall vara? Felet är hur som helst Bibliotekstjänsts!

Har Jean rätt? Kan författare och framför allt läsare lita på dem som bedömer böcker?

Skriv till DAST, Box 20020, 161 12 Bromma och vädra dina åsikter!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22