Betydelsen av slips och kavaj – i kriminalromaner

Apr 7th, 2021 | By | Category: 2021-04 april, Artikel

Av ALICE RADOMSKA

Man talar i dag om olika klädkoder, inte bara vid bröllop och andra särskilda sammankomster utan i än högre grad i vardagslivet. Alltså möjligheten att genom sin klädsel uttrycka personlighet, inom vissa gränser.

Klädkoder har i alla tider funnits och mer eller mindre iakttagits, även om själva ordet klädkod är relativt nytt. Inom litteraturen har beskrivning av personers klädval alltså mycket ofta varit del av själva personbeskrivningen.

Bild 1. SvedelidKvinnors klänningar, kjolar och blusar har mer variationsrikedom än männens kostymer etc. Men en författare som träffsäkert beskrev kavajer och deras bärare, helt naturligt utan några pekpinnar, var Olov Svedelid (1932–2008). Att han själv var en slipsknutens mästare i åtskilliga montrar på bokmässor genom åren, hindrade honom inte att som undantag utan krusiduller bära en enkel T-shirt med reklamtext ifall förläggaren tillfälligtvis så önskade. Men i vårt minne är det en nypressad dyr kostym denne Svedelid med ackuratess bär upp.

Välklädde Olov Svedelid lämnar en signerad bok till en vördnadsfull läsare under bokmässan 1998. Foto: Alice Radomska

 

Slips och kavaj kan i skrift illustrera mycket. I Svedelids Giftiga karameller (1997) ses slips- och kavajbeteendet förstärka känslan att komma hem:

”Han hängde upp kavajen och lossade på slipsen och lutade sig över henne och viskade: – Lena, jag är här nu.”

Eller, det kan illustrera att må dåligt, som i hans psykologiska thriller Jag kommer och hämtar dig (1977):

”Leo hade tagit av sig kavajen, slipsen var uppknäppt och han andades stötigt och ojämnt.”

Men det här att ”må dåligt” har numera en mycket bredare betydelse, innefattande även att vara missnöjd och besviken med en situation. Här kan citeras Svedelid igen:

”Han såg att hon menade allvar och måste foga sig i sitt misslyckande. Under tystnad snodde han ihop en slipsknut och tog på kavajen. Han reste sig och gick mot dörren.”

Roland Hassels mönstrade blazer
Olov Svedelids ofta illa tilltygade polishjälte Roland Hassel, som första gången dök upp i romanen Anmäld försvunnen (1972) var som bekant igen klädsnobb. Men internationellt beundrad blev han. Inte minst i översättningar till tyska, där slipsen heter der Schlips och kavajen är die Jacke. Blazern är (i synnerhet i Österrike) der Sakko.

När dyker då i den långa raden av Hassel-böcker slips och kavaj upp för första gången? Jo, redan på andra textsidan av Anmäld försvunnen. Roland Hassel är då ännu ungkarl, utan sin blivande äkta hälft Virena.

Inledningsvis har Hassel en kväll på en dansrestaurang precis fått nobben av en kvinna, som varit klart intresserad av umgänge men råkar hata poliser och föraktfullt lämnar honom ensam sittande vid bordet:

”Hon vände på den höga smala klacken och seglade bort mellan borden. Min blick följde gungningen av hennes rundade höfter och jag suckade igen. Kvällen som hade börjat så bra! Jag hade anlänt i bästa humör och eftersom det var Baldakinen hade jag elegant slips till den crèmefärgade skjortan. Och den mönstrade blazern hade kostat alldeles för mycket i restskattetider.”

Mohairkavaj? Nåja…
I en betydligt senare Hassel-deckare, De giriga (1990) söker Hassel upp en lite skum företagsledare, Rolf Backlund, på dennes kontor. Vi kan på sidan 33 läsa:

”En man i trettioårsåldern reste sig från en svart, högryggad läderstol och log som han trodde var välkomnande men som bara var en reflexartad grimas. Han hade suttit vid skrivbordet i bländvita skjortärmar och neddragen sidenslips men drog snabbt upp knuten och tog på sig en dubbelknäppt mohairkavaj. Han sträckte ut en välmanikyrerad, mjuk, vit hand.”

Hur en karl är klädd säger väl ofta – bortsett från den kulturelle bohemen – mer om hans resurser än om hans personlighet. Även bohemen kan ha stil och smak, fastän han inte äger fler slipsar än han kan räkna på ena handens fingrar. Kanske ingen alls.

Bild 2. De giriga (av Svedelid) och en Trenter

Svedelids De Giriga och legendariske Trenters I dag röd – jo, visst kommenteras där slipsar. Foto: Alicja Zochowska

 

Karaktären Richard Orwell i Kjell E. Genbergs roman Bakom neonkulisserna (1997) är ingen fattiglapp men föga mån om sitt yttre:

”Kavajens färg matchade inte byxorna så som det senaste modet föreskrev. Skjortan såg ut att vara köpt på postorder. Paketet hade troligen skadats under leveransen, för skjortkragen var skrynklig fast plagget var rent.”

Plagget mohairkavaj, som ovan nämnts i samband med Svedelids De giriga, var faktiskt riktigt inne i några år. Annars, oavsett hur lätt och ledig en blazer kan vara, så är kavajen oftare ett klassiskt plagg för att uttrycka ansvar och god tradition.

Djärvt skuren kostym
Stieg Trenter (1914–1967) är Sveriges sammantaget högst ansedde kriminalförfattare genom tiderna. Påfallande ofta lät han i böckerna kostymer och slipsar tala. Egentligen sa de mer ifall stilen avvek en smula än ifall den stämde med bärarens person.

I romanen Träff i helfigur (1948) bidrar klädseln till första intrycket av rollfiguren Robert Cleve, som är en ofta berusad men belevad och sprättig poet i den tidens anda, med ett lite sydländskt utseende dessutom:

”Han bar väl upp en beigerandig djärvt skuren kostym av något tunt smidigt tyg, den karmosinröda slipsen var i sprättigaste laget, liksom sidennäsduken i bröstfickan och de gula perforerade skorna.”

Beträffande kriminalintendent Vesper Johnson, som läsarna då kände från ett antal tidigare böcker, räckte det i Träff i helfigur att nämna:

”Som alltid klädde kostymen honom förträffligt, den vinröda slipsen stod väl i färg mot den vita skjortan.”

I romanen I dag röd (1945) där fotograf Harry Friberg första gånger träffar den ivrige lille kriminalaren, uppger Friberg:

”Jag var inte säker på att de kraftiga axlarna var skräddarens verk. Slipsen och skjortan var valda med god smak, den grå kostymen satt väl och var oklanderligt pressad.”

Men vad passformen över axlar gäller är det väl ofta så som Bo Balderson återger om en byråchef i satiren Statsrådets verk (1973):

”Kavajen kom på och byggde upp och jämnade ut betydligt, som kavajer ska.”

Sven Lesslers slipsföryngring
Stieg Trenter var synnerligen klädmedveten. Flertalet av hans hattar hade det tuffa stuk, som snarare förknippades med Manhattan i New York eller med Chicagos redlight districts än med hans Stockholm. Men då han ibland levde en smula båt- eller friluftsliv kunde han bära en enkel brun basker à la Ingmar Bergman.

Trenters val av slipsar torde aldrig mer än lovligt ha utmanat stilen, inte kontrasterat mot ålder eller sammanhang. Men i den nämnda I dag röd bryter den medelålders direktör Sven Lessler strax före sin onda bråda död mot både sina vanor och sin stil. Vi kan läsa:

”Påsen innehöll några splitternya slipsar. Kvaliteten var utsökt men färgerna väl starka för att riktigt passa till en gentleman över femtio”.

Detta var Harry Fribergs spontana åsikt, men några sidor senare i handlingen uttrycker också Vesper Johnson:

”Färgerna på slipsarna var onekligen i ungdomligaste laget”.

Av direktörens plötsliga slipsinköp, samt ett besök hos öronläkaren och inköp av grammofonsivor utan att någonsin förr haft musikintresse, drar Friberg och Johnson slutsatsen att direktören nyligen lärt känna och förälskat sig i en yngre kvinna. Detta visar sig stämma.

Advokaternas gula slipsar
Tämligen ofta skildras i romaner hur advokaterna är ekiperade. I Helena Siganders medryckande Marionett (2008, bearbetat återutgiven 2015) ges ett tydligt litet exempel:

”Försvarsadvokaten hade mörkblå kostym som glänste, vit skjorta och gul slips.”

Mörkblå kostym och gul slips – det är väl ingen tillfällighet att det påminner en smula om svenska flaggan och om den i teorin existerande svenska hederlighet, som varje advokat strävar efter att förknippas med, välförtjänt eller ej.

Pseudonymen Bo Balderson beskriver i Statsrådets verk:

”Advokat Burlin lutade sig tillbaka i stolen. Den blå kavajen satt perfekt över axlarna … och han såg mycket belåten och mycket, mycket stolt ut.”

Ett stolt och säkert utseende… I min egen bekantskapskrets drar det tankarna till erfarne juristen Sture Tersaeus, innehavare av anrika Swedish Law & Trade. Kombinerat med en vinnande naturlighet har Sture Tersaeus helt igenom stil och hans vackra intelligenta livskamrat Ulla Westholm är givetvis också en tillgång.

Bild 3. Tersaeus

Affärsjurist Sture Tersaeus med sin fagra Ulla vid en kvällsmåltid i hemmets trygga vrå. Foto ur familjealbumet.

Och slipsen? Jo, ett antal av hans kvalitetsslipsar är gula, nog är det så.

Mannen som beväpnade Mölndalspolisen
Den ende advokat jag själv har arbetat riktigt nära var hedersmannen C G Ekstedt, som då vid 97 års ålder trappade ner till att jobba halvtid på sitt advokatkontor i Göteborg. Sonen Robert (även han över pensionsålder) och typiska duktiga kvinnliga sekreteraren fick sköta en hel del dagliga rutiner medan C G analyserade läget i klurigare fall.

Jag fick noga syssla med något som C G inte såg skäl att belasta sekreteraren med, nämligen att korrekturläsa hans memoarer Glimtar från föregående sekel (Hellevi Förlag, 2001). Där i berättas bland annat hur C G i början av karriären vikarierade en sommar för kommunalborgmästaren i Mölndals stad och i dåvarande orostider beslöt beväpna Mölndals poliskår med tjänstevapen – pistoler. Egentligen inget beslut för en ung semestervikarie att ta, men efter semestrarna ställdes pamparna inför det faktum att så var gjort.

Bild 4. C G EkstedtC G Ekstedt har även forskat, skrivit och utkommit med Länsmansmordet i Valbo (Bokförlaget Näset, 1995). Den länsman som år 1833 rånmördades av båtsmännen ”Svala” och ”Ösare” i Valbo, Gästrikland, var C G:s farfars farbror.

C G Ekstedt drev i sitt hundrade år ännu sin advokatbyrå – och bar bredare slips än de yngre släktingarna. Foto: Alice Radomska

 

C G Ekstedts bok om mordet är en strålande tidsskildring med inte minst analyser och klarlägganden av den juridiska process som följde därefter. Boken blev genom återspegling av tidsanda och polis- och domstolspraxis en väl utnyttjad referens för författare av historiska kriminalromaner à la Svedelid.

Efter att ha startat advokatbyrå i Göteborg på 1930-talet skötte C G Ekstedt (1906–2005) in på sitt hundrade levnadsår firman med fast hand, fastän det som sagt de sista åren var på deltid. Och hans sista välburna slips, av yppersta kvalitet, var hans dittills bredaste.

Den mer diskrete Rosenbaum
Genren svenska detektivromaners mest kände advokat torde vara den äldre mannen Samuel Rosenbaum. Hela 22 romaner skrevs om honom, av Leif Silbersky och Olov Svedelid tillsammans under loppet av tre decennier, 1977–2006.

Då biblioteksfolk karaktäriserar Rosenbaumböckerna som ”rättegångsdeckare” lär advokat Silbersky ha svarat för rättsprocessernas exakta och ofta pikanta detaljer, medan Svedelid kan antas ha format mer vardagligt umgänge, inte minst Rosenbaums samtal med sin yngre och likaledes som advokat verksamma släkting Rhea Moser.

Livserfarenheter har gjort Rosenbaum helt illusionslös och han lever tillbakadraget, hans kläder väcker ingen uppmärksamhet, hans önskan är att helst inte bli sedd.

Här finns etik och moral, ofta lodande i den mänskliga karaktären (själen?). I exempelvis romanen Mördaren har inga vänner (1998) skildras hans med åren, vid sidan av de grymma rättsfallen, mycket inrutade liv:

”Rosenbaum hade regelbundna vanor. Han gick till Kungliga Biblioteket, KB, i Humlegården när det öppnade på morgonen, lånade de böcker han ville läsa och satte sig sedan på sin rakryggade svarta trästol, tände lampan med den gröna porslinsskärmen och läste, och alltid var han klädd i sin svarta kostym, sin vita skjorta och sin diskreta slips. Han var uppfostrad att uppträda formellt, året om, till vardag och vid andra tillfällen, och det gav stadga åt hans tillvaro.”

Minns jag inte fel så kan kostymen någon gång i en tidig del av serien varit mörkgrå, inte alldeles svart. Men denne fiktive och skarpt intellektuelle advokat var – trots synnerligen moderna rättsfall – en svunna tiders lagman. Föga lik sina yrkeskolleger i nutida författares ibland stereotypa alster.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22