Bertil Falk, nygammal deckarförfattare: Globetrotter som kom hem och fann manus i sina lådor

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Av BIRGITTA HÄRNER

Bertil Falk är journalist och Indienälskare. Som ung blev han författare – kom nämligen med ett alster kallat Den maskerade ligachefen i gamla Alibi-Magasinet. För detta blev han föga uppmärksammad då. Nu är det närmast statusfyllt att ha medverkat i sådana ”pulps”, inte minst sedan man i USA börjat forska i ämnet och (enligt Johan Wopenka i På smekmånad med Gröna Skräcken) upptäckt att bland allt massproducerat raffel dolde sig åtskilliga litterära kvaliteter. I Wopenkas bok uppmärksammas dock Falk mest för att han som journalist gjorde en intervju med Alibi-Magasinets ägare John Lorén, en av de få som denne skygge och ofta misshandlade man ställde upp på.

1996 kom att bli ett märkligt år för Falk. Alibi-Magasinet återuppstod under ledning av pulpentusiasten Torsten G. Widholm, som tillika är chefredaktör för tidskriften Hund-Sport. Han hade läst alla de gamla häftena och fann att Falk fortfarande existerade. Därvid gned han sin gamla indiska lampa och ur den kom en ande som visade sig ha mycket i sina gömmor.

Men det är kanske förståndigt att som god svensk ta allt i kronologisk ordning.

Bertil Falk föddes 1933 i St. Görans församling i Stockholm och växte upp i villasamhället Enebyberg, som på den tiden fortfarande inrymde en hel del skog, där det gick att bygga kojor, leka krig och ha liknande hyss för sig. Det var en vildsint unge, som lätt gjorde diverse dumheter. Som när han snodde tändstickor hemma en kväll mitt under en torkperiod och sen tillsammans med två kompisar gjorde upp eld i skogen. Det blev en något större eld än tänkt, brandkåren kom, han fick ett kok stryk hemma och kallades pyromanen under ett halvår.

Boken kom in i hans liv 1940. Den var författad av ungdomsförfattaren och Indienresenären Per Westerlund och hette Det räddande vargtjutet. Bertil Falk hade just lärt sig läsa och hade det väldigt jobbigt. Han fick mer eller mindre stava sig igenom boken, men mot slutet gick det bättre, men han tände inte så där våldsamt på den spännande handlingen. Boken kom i stället att putsa hans läsförmåga.

Flygbok blev jättegrejen

Sen kom den första jättegrejen, Pojkarnas Flygbok 1941, Öknens Örnar av Alvar Zacke. Den öppnade vägen till Biggles med flera och när Bertil på 70-talet tog flyglektioner i en Piper Cherokee, så var det ett direkt resultat av flygböckerna från 40-talet. Det blev 16 lektioner. Sen tog pengarna slut. Men spåret av lektionerna återfinns i Huvudlösen. Nästa bok var också en ögonöppnare. Återigen var det Per Westerlund som stod för texten: Tjuvpojken som blev maharaja.

Den boken lade grunden till Bertils intresse för Indien, indisk kultur, musik och religion. När han är hemma lyssnar han ofta och gärna på indiska ragusångare i timmar.

Men det verkligt stora genombrottet var Jutes Verne Magasinet. Där läste han Otto ”Eando” Binders fantastiska framtidsberättelser, Jerry Siegels och Joe Shusters Stålmannen och framförallt Edmond Hamiltons romaner om den rödhårige rymdhjälten Kapten Frank, som kuskade omkring i världsalltet med sina kompisar, Simon Wright, en levande hjärna i en genomskinlig låda, Grag, en över två meter hög metallrobot och Otto, en människa tillverkad av konstgjort kött.

Det här ledde till debut på Stockholms-Tidningens melodisida när han var tolv år. Den korta berättelsen hette Tripp i rymden. Sen kom då den pubertetens lidande år då alla svenska pojkar ska läsa Strindberg. Han sprang på Nalen om kvällarna, gick två år i varje klass ett tag och tog med mycken möda och stort besvär till sist en realexamen. Han var kommunalarbetare, spåne i tryckeri, lantarbetare, anställd på bank och försäkringsbolag, stod i affär, ett år hisspojke på Grand Hotel och distributionsarbetare på Aftonbladet. Stamfiket hette Flamman på Vattugatan i Klara.

Dramatikläsning enligt kronologi

Ett år ägnade Bertil åt att bara läsa dramatik. Från de gamla grekerna till våra dagar. Allt i strikt kronologisk ordning. Favoriter: Euripides, Menandros, Shakespeare och Strindberg. 1954 gjorde han debut som deckarförfattare med Den maskerade ligachefen i Alibi-Magasinet. Sen blev det helt andra saker. Hustru, barn, journalistik i Piteå och Bredbyn, liberal ombudsman i Örebro och tillbaka till journalistiken.

1967 kom han till Kvällsposten i Malmö som nattreporter i över tjugo år. 1987 tog han två år tjänstledigt och jobbade på TV3 i London. Eftersom han redan i 17-årsåldern pläderat i Roslags-Posten för fri radio- och TV tyckte han om att få vara med när TV3 nyårsaftonen 1987 bröt det statliga monopolet via satellit från London. När han kom tillbaka till Malmö efter två år blev han featurereporter på iDAG och är numera halvtidare på Kvällsposten och på väg in i pensionen.

Under alla dessa år blev han en resenär som i dag kan se tillbaka på sammanlagt åtta år i USA, Indien, England, Japan, Kenya, Tanzania, Kap Verde etc. Med tiden är det framförallt Indien som blivit något av ett andra hemland för honom. Han har rest ut till den mystiska ruinstaden Nan Madol på ön Ponape i örepubliken Mikronesien i Stilla havet. Han har i sällskap med 16.000 troende hinduer gjort den besvärliga pilgrimsfärden till Amar Nathgrottan på 4000 meters höjd i Himalaya, han har besökt gravar som tillskrivs Jesus både i Kashmir och i Japan, han gillar japansk teater och såg naturligtvis både noh-spel och kabuki-teater när han var i Tokyo.

Sikh-massaker i förort

Han klarade sig oskadd från en kuslig bilolycka utanför Tystnadens torn (där parserna lägger ut sina lik åt gamarna) i Bangalore. Han upplevde massakrerna på sikher i en förort till New Delhi efter mordet på Indira Gandhi. Han har badat i det heliga vattnet där floderna Ganges, Yamuna och den osynliga noden Saraswati möts i Allahabad. Han har sovit i Grand Hotel som liknat hål i väggen och så vidare. Och naturligtvis träffat och intervjuat massor med spännande människor.

Journalistiken krävde hans skrivande och han inte bara gjorde reportage och intervjuer. Han deltog också i den politiska debatten och kulturdebatten. Men hemmavid glömde han alla sociala problem och skrev spännande äventyr som hamnade i byrålådan, han gick omkring i dåligt skick efter hemkomsten från London och käkade alvedon för att kunna gå till jobbet. Efter ett halvår insåg han att nåt var fel. Det blev doktorn. Cancer i njuren och operation. Det resulterade i ännu en bok för byrålådan.

Alibi ville ge ut ”klassiker”

Och där hade den nog blivit liggande om inte Torsten G. Widholm en dag i början av 1996 ringt upp honom och frågat om han fick återge den gamla kioskdeckaren Den maskerade ligachefen som Alibi-klassiker. Kul. Jovisst fick Torsten G. Widholm göra det. Så rotade Falk i sina byrålådor och skickade över fyra manus till Torsten G. Widholm. Nämligen Mord på måfå, (recension i DAST 4/96) som är över tjugo år gammal, Huvudlösen (recension i detta nummer) som är cirka femton år gammal och Den djupfrysta livsgnistan som i alla fall är över tolv år gammal. Torsten G. Widholm tog alla plus den sex år gamla cancer-i-njuren-deckaren Mord & orkidéer (recenserad i DAST 4/96) som kom ut som bok mellan tjocka pärmar hösten 1996. Bertil fick blodad tand och skrev raskt två fortsättningar på Mord & orkidéer: Korsbefruktning och De fyra flintskallarna. Han fortsatte att rota i sina lådor och fann en jätteroman om livet på 50-talet och två kortromaner – en science fiction och en science fantasy. Plus ett antal påbörjade men aldrig avslutade deckare. Och han har inte tittat i alla lådor än.

Skriver Gandhi-makes biografi

Bertil säger att han i princip är intresserad av allt, men att det roligaste i dag är att vara med barnbarnen – fem stycken i åldrarna två till sex år. Med pensionen i sikte blir det mycket resor till Indien men också andra platser, som han aldrig har besökt hägrar. Och så ska han färdigställa den artikel han påbörjade för tolv år sen om Indira Gandhis make, den märklige men bortglömde Feroze Gandhi. Artikeln har svällt till en biografi, som fört Bertil till platser som Allahabad, New Delhi, Bombay, Rae Bareilly, Lucknow, London, Lissabon och många andra platser, där han intervjuat folk med videokamera. Han säger att han bara behöver några månader på ett bibliotek i New Delhi, så ska det omfattande verket med en rejäl notapparat bli klart. Han måste nämligen läsa igenom gamla indiska tidningar och det indiska parlamentets protokoll. Och han understryker att han har fått så många fantastiska vänner i Indien under sitt sökande efter fakta.

Slutligen ska nämnas att Bertil via sitt produktionsbolag Zen Zat AB också producerat ett antal TV- och videodokumentärer. En handlar om Jack Uppskärarens svenska offer, Elisabeth Gustavsdotter Stride, som Falk följt från dopfunten utanför Göteborg till den omärkta graven i East London. En annan handlar om Rotarys läkarbank och dess verksamhet i Kenya och Tanzania och en tredje om jeepdoktorer, som reser ut till fattiga sjuka i bushen från Maseno-sjukhuset vid Victoriasjön. Det handlar om skandinaviska läkare som ställer upp gratis i u-länderna. Han har producerat flera andra filmer på engelska, hindi och danska och har under några år arbetat med en film om dammbyggen i distriktet Dharampur i Gujarat. Det som krävs för att den ska bli klar är filmer från monsunregnen. Han har också – mera för att testa marknaden – åstadkommit enstaka nyhetsinslag åt lokal-TV-stationer. Hans bolag har också tillsammans med Science News Television producerat det allmänbildande kunskapsprogrammet Veta, som sponsrades av Skanska och visades i fem halvtimmesavsnitt i dåvarande TV5 (numera Femman) för en del år sen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22