Bertil Cleve: En gång författare för ungdomlig smak!

Sep 15th, 2009 | By | Category: 1998-3, Artikel

Av BENGT COLLIN

Såvitt jag vet fick Bertil Cleve aldrig något pris, något stipendium eller någon annan utmärkelse. Men sådant var inte vanligt under hans livstid. Hade han levat i dag hade han säkert blivit hedrad på något sätt. Men han fick goda, ibland översvallande, recensioner for sina böcker, inte endast från den tidning där han var mer eller mindre fast medarbetare. Dessutom var han föremål för en hel pojkgenerations beundran under 1930-talet.

Själv var jag under min uppväxttid helt fascinerad av hans flödande fantasi och dynamiska berättarstil. Att hans historier ibland kunde överskrida gränsen till det otroliga och någon gång även innehålla vissa sakfel var jag lyckligt omedveten om. Han öppnade för mig en helt ny värld, visserligen densamma som vi läste om i skolan, men ändå så mycket mera fängslande och innehållsrik.

Eftersom jag inte visste något om hans utseende, ålder eller hemvist utan bara namnet kom han att framstå som en mytisk gestalt med ett romantiskt skimmer av saga och äventyr. Det var alltså i min grönaste ungdom. På senare tid har jag genom biblioteksforskningar och kontakter med bl.a. anhöriga till honom fått veta litet om människan bakom namnet.

Vem var han då, denne pojkböckernas stormästare?

Rökte pipa för att det hörde till

En av hans ungdomsvänner beskriver honom som en smärt yngling med regelbundna drag, mörkt vågigt hår och vackra, djupt liggande ögon, lugn och stillsam, något av en filosof men emellanåt både sprallig och självironisk, begåvad inte minst med en härlig humor.

Han hade enkla vanor, gick inte till överdrift med varken mat eller dryck men rökte stundom pipa ”för att det hörde till”. På ett foto från ”lumpen” ses han med cigarrett i nypan, men ändå lär han egentligen inte ha tyckt om tobak.

Det sägs att han var omtyckt av flickorna, men ändå eller kanske just därför – bestämde han sig aldrig för någon av dem. Kanske ville han vara fri så länge som möjligt för att utan hinder kunna ägna sig åt att skriva.

Själv beskrev han sig som lat. I ett brev påpekar han sin naturliga fallenhet för lättja och att han börjar få ”liggsår på latsidan”, men den självkritiken måste man nog ta med en nypa salt. Om han varit så lat som han påstår, skulle han under sitt korta liv knappast hunnit skriva 27 böcker, 300 filmrecensioner jämte ett antal noveller, kåserier, intervjuer, dagsverser m.m. Men man kan förstå att han behövde vila upp sig emellanåt.

Yngst av fem syskon

För att börja från början föddes han 24 augusti 1907 på Vigelsbo Bruk, Valö socken, i Uppland, där fadern Georg Fredrik Cleve (1868-1933) var gruvförvaltare. Modern var akvarellisten och tecknaren Hildur Amalia Cleve f. Larsson (1870-1944, se Svenskt Konstnärslexikon). Han var yngst i en syskonskara på fem, hade tre systrar och en broder. I den rikt förgrenade släkten finner man många prominenta personer såsom geologen m.m. Astrid Cleve von Euler (1875-1968), journalisten Célie Brunius (1882- 1980) m.fl.

Han tog realexamen i Tierp, sedan familjen flyttat dit, och sedan följde han med när familjen flyttade till Hedemora. Där kan han ha haft förbindelse med ”Hedemoraparnassen” och påverkats i poetisk och naturlyrisk riktning av Martin Koch, Paul Lundh och andra av dess ryktbara medlemmar.

Skrev första boken som 17-åring

Enligt uppgift skrev han redan vid 17 års ålder sin första bok, indianboken Lejonbröderna, som utkom 1929. Låt mig ge ett prov på hans stilistiska färdighet och poetiska ådra genom att citera några rader ur första kapitlet, som utspelas en försommardag i Västergötland:

”… Vänerns vida yta speglade en himmel i klaraste blått och fjädermolnens skira konturer, där de seglade fram för ljumma sommarvindar. Omgiven av lummig grönska låg Granhalla gamla herrgård så fridfull och rogivande, med sitt röda tegeltak lysande i behaglig kontrast till allt det gröna.

Småfåglarna diktade hymner till sommarens lov och då och då kommo friska fläktar från sjön och foro rasslande genom bladverket. /…/

Björk, herrgårdskusken, selade visslande på den levnadsglada unghingsten Hector, och snart rullade ett ekipage ut genom grinden och nedåt vägen till byn. Hjulen knarrade och dammet virvlade upp i skimrande moln i solskenet. Björk snodde sina mustascher, klatschade med piskan och beundrade i ett behagligt tillstånd av likgiltig förnöjsamhet Hectors dansande gång mellan skaklarna. …”

Den som är petnoga kan notera ett par misstag som den unge Bertil Cleve råkade begå längre fram i boken. Där placerade han irokeserna i fel hörn av USA och en hjord ilskna bufflar i en trakt där de inte hörde hemma. (Var det kanske därför de var ilskna?)

Dessutom blev det en anakronism beträffande jordbävningen i San Francisco. Även i nästa bok, Jagande Vargen, förekommer några dylika malörer, men sedan tycks han ha ryckt upp sig. Kanske har han själv kommit till insikt – kanske har någon vänlig själ gett honom en fin vink. Därom vet jag intet. Men man bör besinna, att det vid denna tid var ont om facklitteratur i ämnet, åtminstone på svenska.

Så han är i viss mån ursäktad, och man kan konstatera att han i fortsättningen blivit mycket noga med detaljerna.

Fantasilöjtnant var verklig

Men hur som helst – redan hans första bok röjer sinne för spännande handling och utsökt handlag med svenska språket. Inte illa får en så ung debutant. En egendomlig historia är förknippad med boken Lejonbröderna. Mot slutet av berättelsen förekommer en löjtnant Schubert, en uppdiktad fantasifigur. Emellertid fanns det också i verkligheten en officer Schubert – från Sverige – som tjänstgjorde i USA:s armé vid samma tid och i samma trakter.

Dennes svenska släktingar blev mycket förvånade över att få läsa om honom, men han hade aldrig figurerat i svensk press, och Bertil Cleve kunde knappast haft en aning om hans existens. Hur förklarar man ett sådant sammanträffande? Slumpens lek – eller vad?

Jagande Vargen, som också var en indianbok, utkom 1931. Den var lika spännande och livfullt berättad som föregångaren. Tyvärr innehåller även den några dubiösa inslag, som måste tillskrivas hans ungdom och okunnighet om ämnet.

Men detta var min första Cleve-bok, och jag greps ögonblickligen av den pojkaktigt friska berättarstilen, den rappa handlingen och den nästan olidliga spänningen. Bertil Cleve blev från första stund min stora idol. Mycket av innehållet i Lejonbröderna och Jagande Vargen är så otroligt att det påminner om Piratens klassiska skröna om den skeppsbrutne som flöt i land på en järnspis.

Men beskrivningen av personer och händelseförlopp är så levande att man med eller mot sin vilja lever med i de halsbrytande äventyren. Man kan dra på mun åt ett och annat och till exempel undra om indianerna verkligen använde uttryck som att ha något ”på sina fem fingrar”, men dylika krumsprång får man inte ta för allvarligt, snarare tvärtom.

Målande uttryck ströks

1949 utkom en bearbetning av Jagande Vargen, utförd av Carl Wästfelt, där en del av överdrifterna slopats. Men samtidigt försvann mycket av det som gjorde de otroligaste äventyren trovärdiga. Samma öde drabbade vissa målande uttryck och drastiska repliker som t.ex. ”Det här var det värsta jag varit med om sedan morsan gifte sig!” som den lille irländaren Pat utlät sig i en speciellt besvärlig situation. (Jagande Vargen sid. 34.)

Sedan fadern dött (1933) flyttade Bertil Cleve med sin mor och två systrar till Falun. Där fortsatte historierna att flöda ur hans skrivmaskin, en trotjänare av märket Smith. Om sig själv skrev han senare i ett brev: ”I sin ungkarlskupa i den lilla gruvstaden i hjärtat av Dalom sitter din gamle vän Bertil Fredrik och umgås med sin Mamma och Vår Herre och gamle Smith, som fortfarande är mig trogen, och fantiserar ihop de sagolikaste äventyr att läsas av vanartiga pojkar riket runt.”

Från 1934 blev han en flitig medarbetare i Falu-Kuriren, där han omväxlande med sitt eget namn använde signaturen Zorro. Några notiser som är signerade med Z förefaller också ha honom som upphovsman.

Produktiv novellskrivare

Som redan nämnts var Bertil Cleve både produktiv och skicklig som novellist. Några av hans kortare berättelser såsom Hennes röst, Bombflygaren och Olle Eks rekordbragd publicerades i Falu-Kuriren, medan, andra inflöt i diverse veckotidningar och andra publikationer, såsom Revolutionen i Sancta Annas, Kattkalabaliken i Rio och En gruvlig situation i Allers och Demonen på Mangareva i Hemmets Veckotidning.

Det säger sig självt att en yngling som jag med skral kassa och efterhängsna hemläxor inte kunde bevaka alla tidningar, och därför är det möjligt att något av Bertil Cleves produktion gått min näsa förbi.

1936 utkom i samarbete med vännen Alf Kinnander hans reseskildring En dalmas på Tahiti, men en del av manuset blev inte infört i boken. Den delen är enligt författarens utsago ”den skiftande och absolut sanningsenliga skildringen av Alf Kinnanders öden och äventyr före Tahitiresan”, och den kan ha publicerats i någon veckotidning eller söndagsbilaga. Tänk om någon kunde skingra min okunnighet på denna punkt!

Kom han till Paris?

Under rubriken På trampcykel genom fyra länder i Falu-Kuriren 2, 4, 10 och 13 augusti 1934 berättar han livfullt och medryckande om en cykeltur som han och ”hans långe vän från Hedemora” (Alf Kinnanders yngre bror Hans) företog med Paris som mål, men reportaget upphör när de nådde Lübeck. Det är ovisst om de verkligen nådde Paris. Kanske vände de hemåt på grund av kassabrist.

Kanske kändes situationen i Tyskland – under Hitlers första tid vid makten – alltför osäker och hotfull. Gåtan förblir förmodligen olöst.

Bertil Cleve levererade även följetonger till veckotidningar. Sålunda publicerades Kalle och Palle på Murs (1935) och Spökslottet i Oman (1936-37) i Allers och Pärlemorguden (1939) i Allas Veckotidning.

En stor del av hans produktion bestod av film- och teaterrecensioner. På ett utrymme ofta inte större än ett spelkort gav han koncist, elegant och målande sin syn på manus, regi och rollprestationer.

Man kan läsa dessa små notiser som poesi eller åtminstone som underhållning och fröjdas åt hans ofta burleska eller drastiska formuleringar. Någon gång säger han exempelvis:

”Man kunde inte anmärka på filmen men däremot på publiken”, när auditoriet utbrustit i opassande munterhet. Om Tollie Zellman i Min svärmor dansösen (1936) säger han ”Med sin tröttsamt tillgjorda jargong verkar hon sirap, tjock sirap och dansar graciöst som en noshörning.

Men hon skall ju spela en förlöjligad figur”.

Om Zarah Leander uttalar han sig (1937) ”Hon borde kunna utnyttjas mera. Hennes röst är inte stor men fascinerande, hennes rena skönhet odiskutabel. Man har en känsla av att ’Till främmande strand’ dock kommer att bli hennes språngbräda till världsrykte”.

Om ett förspel i mars 1941 säger han: ”Dåligt kolorerade bilder från San Franciscoutställningen och en fars, som skulle ha vunnit förståelse och väckt jubel på vilket psykiatriskt sjukhus som helst”.

En allvarlig diktare

Men Bertil Cleve hade även en allvarligare sida, därom vittnar vältaligt hans dikt En okänd soldat, som publicerades i Falu-Kuriren 17/10 1939 och i Ungdomens jul 1944. Den sista strofen lyder så:

Då ler han i döden och sänker sin hjässa

matjorden, bloddränkt av människors hat

Ej smärtan och ångesten mera skall pressa

en stackars modig, okänd soldat

Även hans recension av filmen Krigets vanvett vittnar om att han – trots sina nervkittlande och halsbrytande äventyrsberättelser – inte var någon förespråkare för våld och grymheter. Där skriver han: ”Skulle det till äventyrs finnas någon krigsromantiker kvar i dessa tider så rekommenderas han att gå och se detta. Han kommer att bli botad. Slutscenen är både vacker och rörande, det enda vackra i denna skildring från de slagfält där det efter allt att döma är meningen att hundratusenden av Europas bästa manliga ungdom skall meningslöst förblöda i granaternas lervällingshål”. (Falu-Kuriren 24/10 1939)

Skrev i Detektivmagasinet

Från 1934 utkom Detektivmagasinet. 64-sidiga häften som kostade 25 öre. Bertil Cleve bidrog med sju sådana plus ett 24-sidigt inslag i Blixt-Magasinet 1941. Där berättar han med fart och kläm om detektiven Henry Rells och kommissarie Ekegrens kamp mot diverse brottslingar. Intrigerna är finurligt komponerade och spänningen hålls vid liv till det ofta överraskande slutet.

Förebilden till Henry Rell kan möjligen – åtminstone delvis – ha varit brodern Stellan, som inledde sin karriär som polisman i Hedemora och med tiden bl.a. avancerade till förste assistent vid Statens Kriminaltekniska Anstalt.

Boktitlarna är uttrycksfulla och fantasieggande som t.ex. Den arabiska dolken, Diamantligan o.s.v., och berättelserna är mer eller mindre typiska för sin tid. Skurkarna är oftast ganska vanliga människor som av olika anledningar, svartsjuka, hämnd- eller maktbegär, vinningslystnad o.dyl. ställt sig utanför samhället eller åtminstone brutit mot dess lagar.

Nutidens känslokalla och fanatiska skurkar lyser med sin frånvaro, likaså de moderna kriminalarna, som ofta är nedslitna av övertidsarbete, spritmissbruk och magsår, familjeproblem och nervtrassel. Det hela kan alltså te sig ganska idylliskt för en läsare av idag, men åtminstone jag finner stort nöje i att emellanåt uppliva bekantskapen med dessa historier, inte minst för den dynamiska berättarstilens skull.

Några mindre plumpar kan noteras. Spårvagnen från Nockeby till Stockholm vände vid Tegelbacken och inte på Djurgården, och man kunde nog inte få in en annons i morgontidningen om en rock som blivit bortbytt klockan 4 samma natt. (Den arabiska dolken, sid. 37 resp. 39) Men det är nog också det enda jag kan anmärka på.

Utpekad för brott

En episod från brodern Stellans tid vid Kriminaltekniska Anstalten förtjänar kanske att berättas. Bertil skulle medverka vid en s.k. vittneskonfrontation, och för att se riktigt skum ut spökade han ut sig så att han blev utpekad av vittnet till det anmälda brottet, vilket fick Stellan att med välspelad förtrytelse utbrista: ”Ni skall väl inte peka ut bror min!”.

Så mångsidig som han var kom en del av Bertil Cleves produktion att gå i den burleska stilen. Jag har redan nämnt Revolutionen i Sancta Annas och Kattkalabaliken i Rio, som är rätt festliga historier, men man bör också nämna dikten Asabal, som fanns i tidskriften ADAM i december 1941. Där skaldar han uppsluppet och fantasifullt om en tillställning hos Asagudarna i Valhall, och man kan spekulera över om denna dikt kan ha inspirerat Ulf Peder Olrog till Opp och hoppa, Tor, som kom några år senare. Ett par av stroferna lyder sålunda:

”Ditt as”, gasta Sigyn och vacklade fram

för att banna och tukta sin make och gud.

”Din as, det är svenska, du hår utav skam,”

sluddra leende Loke och kysste sin brud.

Där jazzade Halder helt svettig och varm,

saxofon blåste Heimdall så kinderna sprack.

själve Frey tryckte vekögd valkyrians barm

och pärlande nektar ur hornet han drack.

Förutom författare, poet och journalist var Bertil Cleve även en god tecknare med påbrå från modern Hildur, kompletterat med undervisning av system Torhild, teckningslärarinna.

Hans exlibris är uttrycksfullt och elegant, en riddare på stegrande häst, och etiketten till cigarretten Stambul, en stiliserad minaret i rött och guld är också verk av hans hand.

Han hade vissa förhoppningar om att få komma till Stockholm och teckna film med Einar Norelius, men då hade hans timglas nästan runnit ut.

Fick aldrig gunga och klappa katten

Bertil Cleves liv blev tyvärr alltför kort. Han skämtade en gång i ett brev om hur han såg sig själv på ålderns höst sitta i gungstolen och klappa katten i sitt knä medan stråna på skäggvårtan sakta viftade i draget från fattighusdörrarna. Men han fick inte uppleva sin ålderdom: Den 4 november 1941 gick han bort, endast 34 år gammal, och trots att jag aldrig fått träffa honom kändes det som en personlig förlust.

Det är inte säkert att min barndoms idol kunnat hävda sig i konkurrens med dagens hårdkokta författare. Han var alldeles för vek inombords. Även om hans berättelser var nog så rafflande förekom aldrig några sadistiska råheter eller omotiverade grymheter så som i nutida underhållning. Ingen behövde få mardrömmar av hans historier.

När han låg på Falu lasarett, drabbad av tarmvred, vakade hans mor Hildur Cleve vid sjukbädden.

– Du mamma, skall vi inte sova en stund? Föreslog han, och modern samtyckte.

Båda slumrade till, och efter en stunds vederkvickande sömn vaknade hon, men han vaknade inte mer. Mänskligt att döma dog han alldeles för ung med mycket oskrivet, som vi aldrig får läsa.

Jordfästningen ägde rum lördagen den 8 november. Det berättas att en ung man – direkt från jobbet – kom in i kyrkan under akten och storgråtande slog armarna om Bertils mor, varefter han utan ett ord vände om och avlägsnade sig. Enligt uppgift var det en av Bertils beundrare och trogna läsare, som delade de anhörigas stora sorg. Det kunde lika väl ha varit jag, men tyvärr befann jag mig just då många mil därifrån.

Dags för Cleves renässans?

För mitt – och otaliga andra jämnåriga pojkars – vidkommande kom Bertil Cleve i rätt stund. Vi hade växt ifrån tomtar och troll och prinsar och prinsessor och ville ha något mera verklighetsnära men ända roande och spännande. Och han gav oss precis det vi ville ha. Visst fanns det många andra författare, som var bra på sitt sätt, men Bertil Cleve intog en särställning med sin förmåga att gjuta liv i sina hjältar och skurkar så att man trodde att de existerat i verkligheten. Dessutom kunde han skildra främmande miljöer som om han varit barnfödd där. Tiden är kanske mogen för en renässans för Bertil Cleve? I dag borde marknaden vara mättad av Supermän, Mandrakar, Rambofigurer och liknande onaturligheter. Är det inte dags att åter låta hjältarna och skurkarna (och dem som inte är någotdera) få mänskliga drag och beteenden?

CLEVES BÖCKER

Detektivmagasin av Bertil Cleve:

Den arabiska dolken (DM 7/1935)

Diamantligan (DM 11/1935)

Spöktornet (DM 21/1935)

Dödsorkestern (DM 24/1935)

Ruter Knekt (DM 12/1935)

Den röda handens gåta (DM 51/1936)

Det gröna ansiktet (DM 16/1937)

Några flygberättelser av Bertil Cleve:

De vita örnarna, Pojkarnas Flygbok 1939

Fantomen, Pojkarnas Flygbok 1940

Aeroplanmordet Amsterdam-Stockholm (Blixt Magasinet 10/1941)

Science fiction av Bertil Cleve:

Resan till mars (B. Wahlström, 1939)

Paradisdalen (Bonniers, 1933)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22