Berömda sista ord i cockpit

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-2, Artikel

JON-EGIL FORNÆESS

Att flyga är faktiskt oerhört säkert. I USA räknade man häromåret med att man hade 4 till 6 döda per 10 miljoner flygtimmar, vilket betyder att man måste flyga oavbrutet i 250 år innan man statistiskt sett råkar illa ut.

England är visst ännu säkrare om man ska se till statistiken. De hade 0 döda på 10 miljoner flygtimmar. Sverige ligger lika bra till i statistiken.

Men det händer olyckor ändå, katastrofer med många döda och då är den ”svarta lådan” ofta det enda som kan berätta vad som skett.

Om det värsta skulle ske finns de sista orden från cockpit bevarade att avlyssnas av haverikommissioner och andra inblandade. För fattaren Malcolm McPherson har samlat ihop sådana ”sista ord” och andra data från svåra olyckor till en bok som fått namnet ”The Black Box” och ännu inte finns på svenska.

Om man är riktigt masochistiskt lagd kan man köpa den engelskspråkiga utgåvan runt om i världen – bl.a. på flygplatser.

Överraskande nog är de flesta piloters sista ord banala och sakliga ända fram till den sekund man kan uppfatta dödsfruktan. Man märker aldrig att piloten drabbats av panik.

Den flygkapten på den turkiska DC 10:a som kraschade nio minuter från Paris på väg till London i mars 1947 var närmast skämtsam.

– Acaba, nedir, nedir? gnolade han. Vilket betyder: Jag undrar vad det är, vad är det? En slogan från en mycket populär turkisk TV-reklam.

När planet började dyka hördes ljudvarnaren från instrumentet som ljuder när man överskrider den fart som inte får överskridas.

– Vi har visst förlorat kontroll, hoppsan… hoppsan! sade förste styrman.

– Vi tycks slå i backen, sade kaptenen.

Det gjorde de i nästan 1.000 kilometers fart. Alla 346 ombord dog.

Ett annat berömt sista yttrande är:

– Ja, vi är redo allesammans. Nu behöver vi bara hitta flygplatsen, sade kaptenen på den Eastern Airlines DC9:a som störtade 1974 och alla 70 ombord omkom.

– Vad händer egentligen här? utropade kaptenen på en Lockheed 1011.

Han var så upptagen med att försöka landa att han aldrig märkte att han låg 2.000 fot för lågt. 95 personer omkom.

Men det finns också plats för humor vid dessa allvarliga tillfällen. Det visar konversationen med kaptenen på en DC 9 ovanför den amerikanska delstaten Utah för några år sedan.

– Vi har problem. Två motorer har stannat.

– Har båda motorerna stannat? frågar markkontrollen.

– Ja, herrn, det stämmer.

– Uppfattat. Har ni möjlighet att hålla höjden?

– Knappast. Allt vi äger är två motorer.

Men efter en hårresande tio minuters glidflykt fick de igång båda motorerna. Då befann de sig 2.000 fot över marken, men lyckades stiga igen och landade oskadade på närmaste flygplats.

En trösterik sak i boken är att besättningarna förvånansvärt ofta lyckas landa med flygplan där det enda systemet efter det andra bryter samman.

Ibland vet inte ens passagerarna om besättning ens bekymmer. Det kan ju vara en tröst. Det man inte vet om lider man ju inte av…



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22